Linjerna i Nasca — en rymdstation för UFO?
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Peru
FRÅN ett flygplan högt över Peru kan man se jättestora teckningar — stiliserade bilder av djur och fåglar och geometriska figurer. Dessa ovanliga teckningar finns på Nascaslätten, en öken som är torrare än Sahara. Vilka åstadkom dessa figurer? Och varför?
Under flera århundraden brydde man sig inte om dessa teckningar, vilka kallas linjerna i Nasca. De var praktiskt taget dolda på grund av sin enorma storlek och därför att de var tecknade på en platt slätt, där det inte finns några höga utsiktspunkter.
Konst i det fördolda! Osynlig! Av alltför stora mått för att kunna ses från marken! En verklig gåta! För att fullständigt kunna ses och bedömas måste dessa linjer vänta till dess att flygplanet uppfanns. En pilot som år 1927 flög med en dubbeldäckare över detta område, omkring 450 kilometer söder om Lima, lade märke till dessa egendomliga inristningar. Men han ägnade dem inte något speciellt intresse. Doktor Paul Kosok, som kom till Peru för att göra en undersökning av forntida bevattningskanaler, insåg emellertid år 1939 att teckningarna var någonting unikt.
Den ganska sent gjorda upptäckten av dessa teckningar har väckt mycken nyfikenhet och många spekulationer beträffande deras ursprung och syfte. Eftersom dessa linjer kan överblickas enbart från luften, är de då på något sätt förbundna med ”flygande tefat” eller oidentifierade flygande föremål (UFO)?
Dessa linjers upphovsmän, som tillhörde Nasca-Paracas-kulturen, har inte lämnat någon skriven redogörelse, fastän de var avancerade på många sätt. Utan en sådan redogörelse måste många slutgiltiga svar om linjerna i Nasca invänta framtiden. Men man har ändå fått reda på ganska mycket. En arkeolog, Maria Reiche, har, med måttbandet i handen, ägnat de senaste 35 åren åt att traska fram över slätterna för att försöka finna några av svaren på gåtan om linjerna i Nasca. Vad har hon och andra arkeologer upptäckt?
Teckningarna
Nascaslätten, som i århundraden varit utsatt för de ihållande vindarna från sydväst, har kommit att bli ett idealiskt ritbräde. Vinden har avlägsnat all lös sand från markytan och kvarlämnat ett täckskikt bestående av mörkbruna, järnoxidhaltiga stenar och stenblock. Avlägsnar man detta ytlager, som är många centimeter tjockt, blottläggs emellertid en ljusare, gulfärgad alv. De forntida människor som åstadkom linjerna avlägsnade helt enkelt det yttersta täckskiktet för att göra sina teckningar. Tack vare gynnsamma klimatförhållanden — praktiskt taget inget regn — har linjerna bevarats oförändrade i mer än 1.000 år.
Väldiga spindlar, fåglar, späckhuggare, trianglar, trapetsoider, raka linjer på flera kilometers längd och andra figurer finns ingraverade på slättlandet, och man kan se alla från luften. En väldig kolibri har en total längd på 300 meter och är 60 meter mellan vingspetsarna. En annan figur, en ofantlig späckhuggare, som har någonting som liknar ett människohuvud hängande ut ur munnen, vittnar om att nascafolket var huvudjägare. Där finns också en fregattfågel med ett avstånd på 150 meter mellan vingspetsarna, ett vittnesbörd om dessa människors nära kontakt med havet. En av favoritfigurerna för personer som beser detta är spindeln, som kanske föreställer en av de många stjärnkonstellationerna på södra himlavalvet. Något som dessutom vittnar om att nascafolket utvecklade tygtillverkningen till en skön konst är en figur som ser ut som en jättestor nål med en slingrande tråd. Många av de stora figurerna på slättlandet är mycket lika de figurer man funnit på dessa människors vävda klädesplagg och på deras keramikkärl.
En annan figur, apan, är en stiliserad teckning där bara konturerna är utritade; huvudet saknar ögon, näsa och mun. Teckningen är 80 meter lång. Ett framträdande drag är den väldiga hoprullade svansen, som är omkring 30 meter i diameter. Svansen är hoprullad i en lång spiral, en figur som man ofta finner bland linjerna på Nascaslätten. Den liknar också ganska mycket en grundläggande orientalisk figur, som kallas mandala och som man påstår föreställer universum. Om det finns ett samband med den föreställningen, kan detta tyda på att teckningarna i själva verket är en väldig stjärnkarta.
Något som ytterligare styrker uppfattningen att teckningarna föreställer en karta över himlavalvet är att näbben på kolibrin slutar i en serie anmärkningsvärda linjer, av vilka den sista pekar mot soluppgången den 21 december. Ytterligare en fågelfigur är förbunden med solens uppgång; i det här fallet pekar näbben mot den punkt där solen går upp den 24 juni, det datum då inkafolket firade solen med en religiös fest.
Hur figurerna kom till
Hur åstadkom man dessa teckningar, om man inte kunde se de fullbordade figurerna? Det var säkert inte möjligt att åstadkomma detta på en höft. Det krävde abstrakt tänkande och vissa kunskaper om geometriska figurer. Uppenbarligen planlade de noggrant sina teckningar genom att göra dem i skalmodell; sedan överförde de dem till slättlandet med hjälp av stakar och rep.
Tjugosex meter tycks vara en längd som ständigt återkommer i teckningarna. Tydligen var måttenheten ett delmått av denna längd. En längd som konsekvent upprepas, 1,3 meter, anses vara detta längdmått. En peruan på den tiden kan ha kommit fram till denna längd genom att använda avståndet mellan fingerspetsarna vid helt utsträckta armar. Detta skulle vara ett naturligt längdmått. Alla längdenheter utgörs antingen av denna grundenhet eller av dess multipler eller delar. Man har framfört den tanken att figurerna kan ha ett numeriskt budskap inkodat med hjälp av denna grundläggande måttenhet. Men tills vidare har ingen förmått dechiffrera detta budskap.
Varför blev de tecknade?
Trots att man inte fullständigt förstått linjerna, har man utrönt tillräckligt för att kunna avfärda möjligheten att de skulle ha något som helst samband med ”flygande tefat”.
Uppfattningen att Nasca-Paracas-kulturen behövde hjälp från yttre rymden för att åstadkomma dessa figurer förringar dessa människors intelligens (vilken som helst gymnasieelev med grundläggande kunskaper i geometri skulle kunna efterlikna teckningarna med hjälp av stakar och linor) och stämmer inte överens med deras övriga prestationer.
De utvecklade till exempel utmärkta bevattningssystem tack vare en underjordisk vattenåder i en flodbädd som är torr under större delen av året. De upptäckte att det under flodbädden fanns ett lerlager som hindrade vattnet från att sippra ned i marken. Trots att vattnet på jordytan uppenbarligen torkade bort, fanns det vatten därunder som strömmade fram ovanpå detta lager. De utnyttjade detta och byggde underjordiska tunnlar eller gallerier för att samla vattnet och leda ut det på sina åkrar. Somliga av dessa vattenuppsamlande tunnlar har en flödesmängd på 30 liter vatten i sekunden. Trots att dessa människor bodde i ett torrt och ogästvänligt klimat, kunde de alltså året runt hålla sig med ett förråd av vatten, vars källor befinner sig högt uppe i Andernas bergskedja.
Nasca-Paracas-kulturen är också berömd för sina utomordentliga vävnader, av vilka man funnit många på forntida begravningsplatser. Med hjälp av handvävstolar fullkomnade de konsten att väva och förfärdigade några av de finaste tyger man funnit hos någon forntida kultur. Dessutom är deras lergods världsberömt för sin konstnärliga utformning.
Andra arkeologiska upptäckter uppenbarar att de var astronomer och att de gjorde observationer av stjärnorna i samband med sin religion. I likhet med inkafolket tillbad de solen, månen och stjärnorna. Doktor Guillermo Illescas, en arkeolog från Peru, är övertygad om att vissa figurer, till exempel apan och spindeln, ja, kanske rentav allesammans, föreställer stjärnkonstellationer. Han säger att nascafolket använde kolibrin, apan, spindeln och andra figurer för att beskriva konstellationer på södra himlavalvet, precis på samma sätt som andra kulturer tänkte ut figurer för att beskriva och avbilda vissa konstellationer (babylonierna använde till exempel djur: lejonet, kräftan och andra).
Man har dessutom med säkerhet bevisat att många av de raka linjerna utmärker vissa solpositioner under året, till exempel det södra vintersolståndet den 21 juni. Andra linjer markerar möjligen solens position i förhållande till sådd och skörd.
Eftersom all verksamhet i nascakulturen var knuten till människornas religiösa verksamhet, tror man att linjerna har en religiös innebörd. Figurerna har utan tvivel åstadkommits av prästklassen och utgjorde en del av dess religiösa verksamheter. Åstadkom man figurerna för att de skulle kunna iakttas av deras gudar? Kanske, men de hade ingenting att göra med besökare från andra planeter.
Skulle det kunna vara så att det fanns en viss humor med i spelet — själva idén att åstadkomma någonting så stort att ingen kunde se det i dess helhet, inte ens de själva? Det låg också en utmaning i att förstora mindre figurer och överföra dem till öknens yta.
Andra kulturer hade också monument som var för stora för att i sin helhet kunna beskådas från marken och som därför var dolda för den vanlige betraktaren. I öknen i Blythe i Kalifornien finns till exempel en människofigur som är tecknad i drygt 50 meters längd. Ett annat monument föreställande en orm som äter upp ett ägg finns i delstaten Ohio i USA. Den är en meter grov och 400 meter lång och kan inte ses i sin helhet från marken. I södra England finns det ytterligare ett monument, som kallas The White Horse of Uffington (den vita hästen i Uffington), och detta monument är 100 meter långt. Och i Japan finns Yamatotohimomosohimes grav, som har formen av ett jättestort nyckelhål. Inget av dessa monument kan ses i sin helhet av iakttagare på marken.
Varför åstadkom man dessa monument? Ingen kan säga detta med säkerhet. Men de linjer som finns i Nasca bär sannerligen vittnesbörd om de mentala förmågorna hos nascafolket, vars kultur blomstrade längs Perus kust mellan år 300 f.v.t. och år 900 v.t. Eftersom Jehova Gud har lovat att det skall bli en uppståndelse för både de ”rättfärdiga” och de ”orättfärdiga” (Apostlagärningarna 24:15), kommer helt säkert många av det forntida nascafolket att befinna sig bland dem som uppväcks till liv på jorden i Guds nya ordning. Frågor som nu förbryllar oss kommer därför att då bli besvarade av dem. Vilka skulle bättre kunna förklara innebörden i linjerna i Nasca än de människor som åstadkom dem?