”Jag önskar att jag hade fört dagbok!”
HUR många gånger har jag inte sagt detta för mig själv under de 14 år som jag varit missionär i Peru!
Jag minns mycket väl mitt första år här — en råtta i toaletten, en skorpion i badkaret, loppor i sängen. Men som tur var höll sig de flesta djuren på sin rätta plats, och vi anpassade oss snart till vårt nya och, som det skulle visa sig, mycket intressanta liv.
SPRÅKET. Jag minns att jag hörde hur små barn felaktigt böjde de oregelbundna spanska verben och att jag belåtet tänkte: ”Se där, vi är inte de enda!”
JORDSKALV. Jordbävningar var en ny erfarenhet för mig. Den jag allra bäst kommer ihåg inträffade år 1974. Min kamrat och jag befann oss i ett gammalt hus av soltorkat tegel i änden av en trång passage. När skalvet började, tog vi vår tillflykt till den säkerhet som dörröppningen kunde erbjuda. Den var ungefär 75 centimeter bred, men det var olyckligtvis också frun i huset! Eftersom hon fyllde upp hela dörröppningen, kunde vi bara få huvudet i skydd under dörrkarmen. Vi var glada över att ingenting föll över oss.
ETT VÄLVÅRDAT YTTRE. Jag blev imponerad av den vikt det peruanska folket lade vid sitt yttre, när de var ute bland människor — inga papiljotter och shorts för dem inte! Men det kostar naturligtvis pengar att vara riktigt fin, och det är inte alla som har råd. Jag glömmer aldrig en medelålders man som jag såg på bussen en dag. Jag tänkte för mig själv: ”Det är något konstigt med den där mannens hår.” Tydligen tyckte han inte själv att det var konstigt, för han såg mycket belåten ut. Jag följde med strömmen av passagerare och kom till slut att stå sida vid sida med honom och såg då att hans mörka hår i själva verket var svart skokräm, som hade målats över hela hans skalliga huvud!
DERAS DJUR. Vem tycker inte om djur? Eftersom många peruaner kommer från landsbygden, kan man finna kaninburar, hönshus och marsvinsburar på taken och bakgårdarna till de flesta hus i staden. En dag när jag samtalade med en kraftig kvinna i en liten speceriaffär, nämnde jag att jag tyckte att jag hörde kycklingar men inte kunde se några. Var hade hon dem? Mycket stolt stoppade hon in handen innanför sin yppiga barm och tog ut två kycklingar. Hon förklarade leende att hon höll dem varma.
FÖRDOMSFRI I FRÅGA OM MAT. Det är viktigt att lära känna nya sedvänjor och matvanor och inte vara trångsynt. Skulle det kanske smaka med råa sjöborrar? Eller kanske fårtandsoppa, eller fårtestiklar i lök och citron? Mestadels är maten faktiskt inte fullt så exotisk. Men det peruanska köket utmärker sig i hela Latinamerika för sina läckra och varierande maträtter. En populär rätt kallas ocopa — kokt potatis med en gräddsås gjord på malda, rostade nötter, starka pepparfrukter, färsk ost och kryddor. Utsökt!
En del nordamerikaner som kommer till Latinamerika börjar längta efter de plommon, aprikoser, hallon, körsbär och andra frukter de är vana vid från de tempererade klimatområdena. Men när de senare återvänder till sitt hemland, minns de med samma saknad de söta, färska ananasfrukterna, alla rosa- och orangefärgade papayafrukter, saftiga mangofrukter, krämiga avocados och en mångfald färska grönsaker hela året om. Här behövs det minsann ingen konservering eller djupfrysning!
EN DANS FÖR VARJE SMAK. Peruaner älskar att dansa. Jag undrar nästan om inte en av deras många gener heter rytm. Så snart de små barnen börjar tulta omkring, börjar de röra sina kroppar i takt med musiken, och de slår inte av på takten när de kommer upp i åren. När de kommer tillsammans för att ha trevligt, har de gamla lika roligt som de unga. Och det finns en dans för varje smak: en snabb paso doble, en gemytlig peruansk vals, en salsa eller cumbia, eller en huayno med stampande fötter eller musik från bergstrakterna. Människor blir också glada över att se att man har lärt sig något av deras musik, en dans eller en sång.
Vid ett tillfälle besökte jag en enkel jordbrukarfamilj på deras lilla gård, och efter vårt bibelstudium beslöt de att de ville se mig dansa en huayno, ackompanjerad av deras gamla resegrammofon. Men det skulle gå riktigt och rätt till. De tog därför fram en lång indiankjol, en mantel till mina axlar och en stor hatt. De var ändå inte nöjda med mitt utseende, så de tog två svarta flätor gjorda av hästtagel och stack in dem under brättet på min hatt, och sedan började jag dansa och stampa med fötterna. Resultatet blev ohejdade skrattsalvor; de skrattade så att benen vek sig, och de blev tvungna att sätta sig. När jag först träffade dem var de så blyga, och det gladde mig att vi, genom att jag fann nöje i deras sedvänjor, kom varandra närmare. Hur mycket mer gladde det mig inte att en stor del av denna familj blev döpta vittnen för Jehova!
LÄRDOMAR AV DE FATTIGA. Eftersom jag bott i ett land där alla köper stora mängder av allting, blev jag mycket förvånad över de mycket fattigas köpvanor och beundrade deras sparsamhet. De köper sex hårnålar i taget, 100 gram mjöl eller salt eller kaffe, ett ägg, en kopp olja. De kastar inte bort papperspåsar och gamla tidningar; de används på tusen och ett sätt innan de är förbrukade. Att ha en egen cykel eller trehjuling att cykla på, att åka rullskridskor, ta musik- eller simlektioner, låna en bok från biblioteket — detta är enkla nöjen som milliontals barn aldrig får glädja sig åt.
Hur många barn är det inte som aldrig får gå i skolan, därför att deras föräldrar inte har råd, eller som får gå med tomma magar, vilket gör det svårt att lära! Andra måste stå under lektionerna, eftersom det inte finns bänkar så att det räcker åt alla. Jag kommer ihåg en familj, där dottern hade sina svarta läderskor på sig i skolan på förmiddagen, och sedan tog hennes bror dem på sig på eftermiddagen, när han gick till skolan. Sedan finns det förstås barn som inte ens äger ett par skor.
Människorna här bryr sig inte om att ha det senaste modet; de är lyckliga bara över att äga någonting av värde, och med stor fyndighet lagar de sina tillhörigheter om och om igen. Hur mycket var det inte jag tog för givet, när jag var barn!
SPÄNNANDE RESOR. Att resa var ibland en hårresande upplevelse. Vår mest minnesvärda resa ägde rum för nio år sedan. Den började klockan fem på eftermiddagen. När bussen var full, for vi till bensinstationen för att tanka. (Detta uppehåll gav också senkomna resenärer en möjlighet att hinna med bussen innan den lämnade staden.) När vi fortsatte ut ur staden, stannade föraren då och då för att släppa på ännu fler passagerare, som fick sitta i mittgången. Kvinnan som damp ner på en träpall bredvid mig råkade vara sinnessjuk och skulle eskorteras till sin by av en polisman. Hon var ett mycket enerverande ressällskap. Några timmar senare eskorterades hon av bussen, och vi kom fram till poliskontrollen. Här måste all södergående trafik vänta till midnatt på att den norrgående trafiken skulle anlända. Vägen är så smal att det inte är möjligt att ha dubbelriktad trafik.
Vid midnatt gav vi oss i väg på vår slingrande färd bland Andernas berg, men snart mötte vi en långsamgående lastbil, som var på väg norrut. Båda fordonen försökte ta en kurva på samma gång. Lastbilen skrapade emot vår buss och började tränga oss över vägkanten, över stupet. Någonstans i mörkret under oss kunde vi höra dånet från Mantarofloden. Andreföraren stod utanför och försäkrade chauffören att vägkanten skulle hålla för bussens tyngd. Några av passagerarna bad bevekande att få gå ur bussen, men föraren befallde alla att sitta kvar på sina platser. Tydligen ville han att vi skulle tjäna som ballast. På något sätt lyckades båda fordonen klara kurvan, och vi var på väg igen.
Några timmar senare kom vi i kapp en lång rad av bilar och lastbilar som hejdats av ett jordskred. Vi ställde oss sist i raden. Det blev en lång väntan — sex timmar, för att vara exakt. När väghindret till slut var undanröjt, ville varje förare ta igen den förlorade tiden och vara den som kom först upp till stora landsvägen, så vi fick vara med om åtskilliga timmars vansinneskörning och panikbromsning. Avståndet mellan vår hemstad Huancayo och vårt resmål, Ayacucho, är bara 350 kilometer, men sträckan tog oss 16 timmar.
Vi var så lättade över att vi lyckligt och väl kommit fram att vi aldrig kunde drömma om att återresan skulle bli ännu värre. Men jag skall bespara dig den upplevelsen.
Ja, jag har livfulla minnen från livet i bergen: doften från eukalyptusträden i den klara morgonluften, de små alpackalammen som vi brukade kela med, ljudet från indianernas oförglömliga sånger, de bruna, gröna och guldfärgade odlingarna högt uppe på bergsluttningarna. Jag minns också gatuupplopp, utegångsförbud, skott i natten, tropiska sjukdomar, muntra skratt åt våra misstag i spanska språket, de käraste av vänner och vemodiga avsked och, viktigast av allt, alla de trosstärkande välsignelser vi fått från Jehova, när vi delat med oss till andra av de goda nyheterna om hans rike. Dessa minnen kommer och går i mitt sinne som en ändlös flodvåg. Men andra händelser har sjunkit ner i mitt sinnes djupaste vrår. Det är därför jag säger, lite vemodigt: ”Jag önskar att jag hade fört dagbok!” — Insänt.