En narkotikasmugglare söker efter ett bättre liv
JAG gav mig i väg på min sex timmar långa färd genom ett bergigt område i Sydamerika. Den tidiga morgonsolen lovade en ny het dag. Trots detta var min 20 kilo tunga packning inte till något stort besvär. Jag hade gjort det här många gånger förr. Bakom mig kom mina 18 cargadores (bärare), var och en med sin dyrbara börda. Vad var det som var så dyrbart? Kokablad avsedda för kokainframställning.
Medan jag banade mig väg genom det täta lövverket, tänkte jag på min skicklighet som smugglare. Plötsligt avbröts mina dagdrömmar av gevärseld! Den skräckfyllda tanken for genom mitt sinne: ”Fångad i gränspolisens fälla!” Men jag lyckades undkomma. Andra i mitt följe gick det inte lika bra för. Tre åkte fast och hade nu en fängelsesejour att vänta; en fjärde blev sårad och dog senare.
Varför satte jag mitt liv på spel genom att smuggla narkotika? För att komma bort från fattigdomen. Jag var ett av 12 barn, födda åt en oansenlig snickare. När jag var sex år, hade min fars hälsa blivit mycket dålig på grund av bördan att skaffa vad som behövdes åt så många barn. Vi sjönk nu ännu djupare ner i misär.
Fyra år senare arbetade jag på fälten nära vårt hem. Lönen var minimal, och dagen tycktes ändlös. Jag tappade räkningen på alla de gånger mor fick sköta om mina såriga knän och rispade händer. Vad jag längtade efter att få leva gott, vara lycklig och fri från umbäranden!
Tillfället kom när jag blev 16. Min svåger förde narkotika över gränsen, och han bad mig samarbeta med honom. Jag blev yr av tankarna på vilka möjligheter som öppnade sig för mig. ”En van skogsluffare som jag”, tänkte jag, ”kan göra en förmögenhet.”
Genom erfarenhet kom jag snart att lära känna knepen. Några vänner och jag började lägga upp ett antal rutter över de tätt skogbevuxna kullarna. Vi valde ut olika nyckelställen där vi kunde komma över floden, som utgjorde gränsen. Detta skulle göra att gränsvakterna, som patrullerade där, blev förvirrade, eftersom vi inte korsade floden på samma ställe jämt. Vanligtvis stämde våra tider med den planerade ankomsten av en lastbil. Men också i detta fall fanns hela tiden faran för att bli upptäckt med i bilden. Tre gånger undgick jag med knapp nöd att bli gripen.
I början av min karriär som narkotikasmugglare blev jag bekant med en ung kvinna, och snart började vi ett samliv. Fast jag hade vissa känslor för henne, så föll det mig inte in att binda mig vid henne i ett äktenskap. Även sedan vi fått två barn förblev min inställning oförändrad. Hon fick ständigt oroa sig för mig, för min hälsa och min säkerhet.
Jag skäms nu när jag kommer ihåg alla de gånger jag kom hem i ett allt annat än nyktert tillstånd och satte i gång gräl som ofta ledde till att jag slog henne. Så egoistisk jag hade blivit! Jag hade förblindats av min mani att bli rik.
På den tiden fick man motsvarigheten till 750 kronor för en bunt med 20 kilo kokablad på utlandsmarknaden. En arbetare i min hemby tjänade bara knappt sex kronor om dagen, medan jag spenderade tusentals pesos på dyrbara måltider och kvinnobekanta. Det fick mig att känna mig betydelsefull — men var jag verkligen tillfredsställd?
Under den här stormiga tiden hände det att jag vid ett tillfälle svarade på handklappningar (motsvarar att man knackar på dörren eller ringer på ringklockan i andra länder). En främmande besökare stod vid grinden till gatan. Efter ett kort resonemang lämnade han mig ett exemplar av tidskriften Vakna! När jag återvände från mina turer under de följande månaderna, kunde jag konstatera att fler exemplar hade kommit. Jag ignorerade dem till en tid, till dess att jag fick tag i ett nummer som jag helt enkelt inte kunde lägga ifrån mig. Jag måste få tag i den där utlänningen med Vakna!
Det tog inte lång tid att finna honom. Rolf Grankvist, ett av Jehovas vittnen, hade satt i gång ett bibelstudium med två av mina bröder, och jag var inte sen att inbjuda mig själv till nästa studietillfälle. Olika ämnen dryftades från bibeln. Jag fann det gemytliga dryftandet uppfriskande och hörde mig för om ett personligt studium hemma hos mig med min familj.
Ett annat vittne kom, en bybagare. Naturligt nog gällde min första fråga hur det var med att hålla på med kokasmuggling. ”Vad säger bibeln om det?” frågade jag. Vänligt, men bestämt, framlade han skälen till att detta inte var godtagbart inför Gud. Bland de skriftställen han använde var 1 Johannes 4:20 (”Den som inte älskar sin broder, som han har sett, han kan inte älska Gud, som han inte har sett”). Budskapet var entydigt. Det skulle vara hyckleri att säga att man älskar Gud, medan man arbetar med att vålla sina medmänniskor skada.
Det här fick mig att tänka. Min hantering var sannerligen inte godtagbar inför Gud, men varför hade inte min präst talat om detta för mig? Han visste att jag och andra smugglade narkotika.
Jag beslöt att se fakta i ögonen. Min hälsa blev allt sämre, mina familjerelationer var ynkliga, och jag var otillfredsställd. Jag frågade mig själv uppriktigt: ”Kan du verkligen bryta med ditt gamla liv?” Jag hade nyligen blivit ännu mer engagerad, eftersom jag hade gjort föranstaltningar för att framställa kokain ur kokabladen. Men jag hämtade styrka ur mitt beslut att tjäna Jehova och meddelade mina kompanjoner att jag tänkte sluta. De blev förstummade och arga. Men jag höll oryggligt fast vid mitt beslut — ingen mer narkotikahantering!
I samma mån som min kunskap tillväxte, märkte jag att de problem som jag invecklat mig i började lösas. Jag läste Hebréerna 13:4: ”Äktenskapet må hållas i ära bland alla och den äktenskapliga sängen vara obesudlad, ty Gud skall döma otuktsmän och äktenskapsbrytare.” Jag vidtog därför mått och steg för att legalisera mitt sammanboende. Jag studerade kapitlet ”Hur familjelivet kan bli lyckligt” i boken Sanningen som leder till evigt liv. Att vi började tillämpa det som stod där gjorde att min fru och jag fick större respekt för varandra, och våra söner for väl av den mera fridfulla och kärleksfulla atmosfär som nu började råda i vårt hem. Hebréerna 10:25 gav oss rådet att ”inte underlåta att ... församlas”. Att vi rättade oss efter det rådet bidrog till vår familjs ökade andlighet. I januari 1976 överlämnade jag mitt liv åt Jehova.
Predikoverksamheten ledde till att Jehovas vittnens led växte. Prästen i byn, som aldrig hade fördömt narkotikasmugglingen, blev nu uppretad över att vittnena undervisade folk om de goda nyheterna om Guds rike. Varje söndag okvädade han vittnena i sitt radioprogram. Hans ansträngningar fick dock motsatt verkan. Den uppmärksamhet han på det här sättet drog till vårt arbete bidrog till den ökning om 200 procent vi kunde glädja oss åt under de närmast följande fyra åren.
På grund av den växande tillgivenheten mellan mig och min hustru, och att man visste att jag hade skurit av alla förbindelser med narkotikahanteringen, började mina släktingar bli nyfikna. Till att börja med förhöll de sig avvaktande, i det de förväntade en snar återgång till det gamla. Men när vi fortsatte att göra framsteg i att leva enligt bibelns principer, växte nyfikenheten till verkligt intresse. Hur lyckliga blev vi inte över att få se två av mina bröder och deras hustrur bli Jehovas vittnen! Jag har också fått ha den ytterligare glädjen i att tjäna som tillsyningsman i vår församling.
För inte så länge sedan fick jag tillfälle att se tillbaka på de många krokar och svängar min livskurs hade tagit. Minnen från det förgångna passerade revy i mitt sinne när jag strävade fram genom den besvärliga terrängen med en välpackad häst vid min sida. Tätt bakom mig kom mina två kamrater och manade på sina lastdjur också. Hade begäret efter lättförtjänta pengar genom smuggling fått grepp om mig igen? Långt därifrån. Bördorna på lastdjuren innehöll inte ett enda kokablad. I stället fraktade mina kamrater och jag biblar och bibelstudiehjälpredor som var avsedda för de bönder som bodde djupt inne i det kuperade landskapet. — Insänt.
[Infälld text på sidan 16]
Den skräckfyllda tanken for genom mitt sinne: ”Fångad i gränspolisens fälla!”
[Infälld text på sidan 17]
Det skulle vara hyckleri att säga att man älskar Gud, medan man arbetar med att vålla sina medmänniskor skada
[Infälld text på sidan 18]
Jag höll oryggligt fast vid mitt beslut — ingen mer narkotikahantering!
[Bild på sidan 17]
Från smuggling av kokablad till att transportera biblisk litteratur
[Bild på sidan 18]
Smuggla det här ... eller predika det här?
Kokablad