Petunia — den lekfulla grisen

NÄR man under många år nästan varje vecka har flyttat från en stad till en annan, blir man så småningom van vid att komma i kontakt med ovanliga människor och platser. Men vi har aldrig blivit så förvånade som när vi körde in med vår husvagn på gården framför ett boningshus i Alpine i Texas i USA. I stället för att som i vanliga fall bli välkomnade av små barn eller snälla hundar fick vi se ett litet trint fyrbent djur komma ut. Kunde det vara ... ja, det var faktiskt en liten gris! Men det var inte en vanlig skär gris. Den här hade grått, borstigt hår och böjd rygg. Det var en två veckor gammal griskulting, som när den blir ett fullvuxet vildsvin kan skrämma människor på flykten.

Davis Turmin, som var vår värd den här veckan, arbetar för Wild Life Service i USA. I det oländiga Big Bend-området i Texas fann han en vildsvinshona och två smågrisar. Han fångade en av smågrisarna och tog med den hem för att ha som sällskapsdjur. Han gav den namnet Petunia.

Vi blev mycket förtjusta i Petunia. Hon kom till vår husvagn varje dag och sökte efter sin favoritmat, skivade äpplen. När vi försökte ta upp henne, slingrade och krumbuktade hon sig, men till slut fick vi lyfta upp henne. Sakta och försiktigt kunde vi ta upp henne i våra armar och hålla henne som ett litet barn. När vi kliade henne på magen, lade hon sig på rygg med alla fyra benen utsträckta och grymtade lite svagt. Petunia älskade uppmärksamhet, och hon brukade gnida sin rygg eller sitt tryne mot våra ben för att få det.

Men hon hade ändå kvar mycket av sin vilda läggning. En morgon tog jag inte upp henne på ett sakta och försiktigt sätt, utan grabbade tag i henne. Hon bet mig då så hårt i armen att det började blöda — en kraftig påminnelse om att hon visserligen kanske var tam men att hon fortfarande behöll sin naturliga vilda läggning.

I grannskapet där Petunia fritt strövade omkring — enligt amerikansk lag får man nämligen inte utan tillstånd från myndigheterna hålla vilda djur instängda — fanns det flera stora hundar. Kunde den här lilla grisen överleva bland sådana starka fiender? Det var inget problem alls. Hon drev dem lätt på flykten, trots att Turmin tidigare hade tagit ut hennes framtänder, så att hon inte skulle döda hundarna. I vilt tillstånd jagar sådana grisar som Petunia i flock och dödar pumor och andra vilda djur, men vanligen äter de kaktusar, ekollon och växter som man kan finna i halvöknar.

Petunia blev snart för stor för att vara ett sällskapsdjur som sprang ut och in i huset. Besökare blev rädda när den här vildsvinshonan, som nu vägde omkring 90 kilo, kom utrusande, även om hon bara ville att de skulle kela med henne. Hon fick till slut ett nytt hem hos vänner i en trakt som var mera lik hennes naturliga omgivning.

Men är inte grisar smutsaktiga, glupska och dumma — det sista djur man skulle välja som sällskapsdjur? De kan ha rykte om sig att vara sådana, men det förhåller sig precis tvärtom. En gris väljer att bada så långt bort som möjligt från den plats där den äter och sover. Grisar har ett gott skäl till att vältra sig i gyttjan; de gör det för att hålla sig kalla, eftersom de inte har några svettkörtlar. Och det är också lätt att få dem rumsrena. Förvånande nog kan man dressera en gris i ungefär samma utsträckning som en hund. Och även om man inte kan säga att en gris äter på ett fint sätt, är det ändå så att grisen är ett av de få djur som inte äter så omåttligt att det blir sjukt, vilket kor, hästar, hundar och vissa andra djur kan göra.

Man börjar förstå att många djur, både tama och vilda, om vilka man tidigare ansåg att den enda nytta man hade av dem var att ha dem till föda, kan vara utmärkta sällskapsdjur. När de visas hänsyn och omtänksamhet, kommer deras naturliga instinkt att underordna sig människan fram. Hur underbart är det inte att i dag kunna glädja sig åt många av dessa djur! Vilken välsignelse det kommer att bli när Guds jord i en nära framtid blir ett paradis och vi varje dag kan glädja oss åt djuren!

Fram till dess kommer ett av våra käraste minnen att vara Petunia, den lilla ”vilda” grisen som var så tillgiven. — Insänt.