Kommer världen att gå under i en kärnvapenkatastrof?

Kommer jorden att förintas i ett kärnvapenkrig?

ÅR 1982 sades de kärnvapenägande nationerna ha lagrat åtminstone 50.000 kärnvapenstridsspetsar. Den sammanlagda kraften hos dessa vapen skulle kunna konkurrera med en explosion av 1.600.000 bomber av den typ som Förenta staterna fällde över Hiroshima i Japan i augusti 1945.

Det räcker med 300 superbomber ur denna ohyggliga arsenal för att, om de fälls i ett samlat angrepp på viktiga befolkningscentra i Förenta staterna, förinta 60 procent av befolkningen och förvandla stora områden till ödemark. Amerikanerna misstänker att 300 megatonbomber utgör på sin höjd 3 procent av Sovjets vapenförråd. Amerikanerna är i sin tur beredda att förgöra ryssarna på ett liknande sätt.

Medan de politiska ledarna skyndar sig att kapprusta, fortsätter de att allvarligt påminna om att världsmakterna en gång kommer att bli tvungna att ”mötas vid konferensbordet i vetskap om att slutet har kommit för krigsrustningens tidsålder, och att människosläktet måste handla i överensstämmelse med denna sanning eller dö”, för att citera ett uttalande av president Dwight Eisenhower år 1956. Ett kvartssekel senare gav president Jimmy Carter i sitt avskedstal också uttryck åt fruktan för att de som eventuellt överlever en kärnvapenkatastrof skulle komma att ”leva i förtvivlan mitt ibland de förgiftade ruinerna av en civilisation som hade begått självmord”. Sovjetledarna instämmer i att ett kärnvapenkrig innebär ”universell katastrof”.

Albert Einstein var en ”äkta” vetenskapsman som sökte kunskap för sanningens skull. Denna strävan ledde honom till att fundera ut en formel som visar hur mycket energi som finns i atomen: E = mc² (energin är lika med massan gånger ljushastigheten i kvadrat). Då en atom klyvs (fission) eller då två atomer slås ihop (fusion), frigörs energi i förfärande proportioner. Hur mycket energi? Den massa som förvandlades till energi vid förstöringen av Hiroshima var endast ett gram.

År 1950, två år före det första vätebombsprovet, varnade Einstein för att ”radioaktiv förgiftning av atmosfären och därpå följande förintelse av allt liv på jorden har förts inom gränsen för vad som är tekniskt möjligt”.

Ledande män i världen håller med om att det under de 6.000 år av ”civilisation” som förgått inte har förekommit något som liknar denna fara. Människan har slutligen fått herravälde över en kraft som kan utrota henne själv. I ett totalt kärnvapenkrig kan allt liv förintas.

Planeten jorden kan dö: På en bråkdel av en sekund förintas hela städer. Kratrar djupare än skyskrapors höjd utmärker som koppärr var en megatonbomb exploderat i en markdetonation. Dagen blir natt när svampmolnen sväller ut och tränger in i varandra, täcker en kontinent och avger ett ”svart regn” av radioaktivt nedfall. Eldstormar kringvärvar ruinerna. Förkolnade gestalter av hundar, hästar och människor täcker spillrorna. Om det finns några överlevande, dödas de av strålningen. Om några ändå överlever, stapplar de chockade in i en värld som saknar alla välbekanta ting — mat, kläder, ljus, energi, sanitär utrustning, kommunikationer, medicin, familjer, vänner, polis, regeringar — allt som hör till civilisationen.

Finns det inget sätt att avvärja detta?