Hur det var i Hiroshima
Kommer jorden att förintas i ett kärnvapenkrig?
PÅ MORGONEN den 6 augusti 1945, klockan 8.16, hade människorna i Hiroshima vaknat och börjat sin dag. Det var en varm, fridfull morgon.
En bråkdel av en sekund senare var tiotusentals människor förkolnade, sönderslitna av explosionen eller krossade till döds. De centrala delarna av en stad med 340.000 invånare hade helt enkelt jämnats med marken.
Offer som ännu inte var döda började vakna upp till ett overkligt tillstånd. ”Jag upptäckte att jag låg på marken övertäckt av träspillror”, erinrar sig fru Hanuko Ogasawara som var en ung flicka vid den tiden. ”När jag reste mig upp i ett desperat försök att se mig omkring, var allt mörkt. Jag blev fruktansvärt förskräckt och trodde att jag var ensam i en död värld, och jag trevade mig fram och sökte efter något ljus. ... Plötsligt började jag undra över vad som hade hänt min mor och min syster. ... När mörkret började skingras, upptäckte jag att det inte fanns någonting runt omkring mig. Vårt hus, grannens hus och nästa hus, alla hade de försvunnit. ... Det var tyst, mycket tyst — ett kusligt ögonblick. Jag hittade min mamma i en vattentank. Hon hade förlorat medvetandet. ’Mamma, mamma!’ ropade jag, medan jag ruskade om henne för att hon skulle återfå medvetandet. Sedan hon hade vaknat till liv, började hon skrika som en vansinnig efter min syster: ’Eiko! Eiko!’”
Hennes skrik följdes av andra. Dessa scener, hämtade från en bok med hågkomster kallad Unforgettable Fire, inbegriper följande berättelse av Kikuna Segawa:
En kvinna som såg ut att vänta barn var död. Bredvid henne satt en flicka som var omkring tre år gammal och som hade hämtat lite vatten i en tom burk hon hade hittat. Hon försökte få sin mor att dricka det.
Inom en halvtimme, då det mörka täcket i skyn hade lättat något, bröt eldstormen ut. Professor Takenaka försökte rädda sin fru som låg under en takbjälke. Lågorna drev honom tillbaka, medan hon vädjade: ”Spring i väg, älskling!” Denna scen mångfaldigades i det oändliga då äkta män, hustrur, barn, vänner och främlingar fick överge de döende i lågorna.
En timme efter explosionen började ett ”svart regn” falla ner över de delar av staden som låg i vindriktningen. Det radioaktiva nedfallet fortsatte att falla till sent på eftermiddagen. Elden och flammorna i den stora eldsvådan piskades upp av en underlig, våldsam virvelvind som varade i flera timmar. Processioner av brända och skadade, klädda i trasor, började komma fram ur eldstormen. En specerihandlare citeras av Robert Jay Lifton i dennes bok Death in Life: ”De höll sina armar böjda ... och deras hud — inte bara på händerna, utan även i ansiktet och på kroppen — hängde ner. ... Många av dem dog utefter vägen. Jag kan fortfarande se dem framför mig — likt vandrande vålnader. De såg inte ut som människor av denna världen.”
Några av dem hade uppkastningar — ett tidigt sjukdomssymptom som orsakas av radioaktiv strålning. Fysisk kollaps följde på känslomässigt och psykiskt sammanbrott. Människor led och dog, bedövade och apatiska, utan att låta höra ett ljud. ”De som kunde gick tyst mot förorterna bland de avlägsna bergen, nedbrutna och utan initiativförmåga”, skrev dr Nichikhito Hachiya i sin Hiroshima Diary.
Inom tre månader hade antalet döda efter Hiroshimabomben stigit till uppskattningsvis 130.000. Men det slutliga antalet dödsoffer fortsätter att stiga. Några veckor efter bombningen började oräkneliga överlevande drabbas av blödningar i huden. Detta första tecken, åtföljt av uppkastningar, feber och törst, kunde följas av en förrädiskt hoppingivande period av lindring. Men förr eller senare angrep strålningen de cellbildande vävnaderna, speciellt benmärgen. De slutliga stadierna — förlusten av hår, diarré och blödningar från tarmarna, munnen eller andra delar av kroppen — ledde till döden.
En mängd olika sjukdomar utvecklade sig till följd av den radioaktiva strålningen. Fortplantningsprocessen förändrades i en del fall. Födelsedefekter, grå starr och leukemi och andra slag av cancer var utmärkande för alla som drabbades av Hiroshimabomben.
Ändå var detta bara en liten bomb. Dess sprängkraft på tolv och ett halvt kiloton (lika mycket som 12 1/2 tusen ton trotyl) var så liten att den i dag skulle anses vara ett rent taktiskt vapen. Man kan jämföra den med en vätebomb som kan ge hela 1.600 gånger så stor effekt. Det som hände i Hiroshima är inte ens en milliondel av den katastrof som kan åstadkommas med den nuvarande kärnvapenberedskapen i världen! ”Det människorna i Hiroshima fick uppleva”, skrev Jonathan Schell, ”... ger en bild av vad hela vår värld är nära att bli — en scen för något ohyggligt som man inte gärna kan föreställa sig, något som ligger precis under ytan till vårt normala liv och som är i stånd att bryta sig igenom in i detta liv vilken sekund som helst.” — The New Yorker, 1 februari 1982.
Är det på detta sätt världen skall få sitt slut?
[Infälld text på sidan 5]
Inom tre månader hade antalet döda efter Hiroshimabomben stigit till uppskattningsvis 130.000. Men det slutliga antalet dödsoffer fortsätter att stiga