Varför är många tvivlande?

MÅNGA människor ser formgivningen i naturen, men ändå tror de inte att det finns någon formgivare, någon Skapare. Varför gör de inte det?

Beror denna brist på tro på att man har vederlagt argumentet att formgivning kräver en formgivare? Finns det bevis som går så helt emot det argumentet så att formgivningen i naturen inte längre övertygar ett upplyst, tänkande sinne?

Eller är detta argument fortfarande giltigt, starkare än någonsin? Är det i stället så som aposteln Paulus sade att de som vägrar att godta vad som är uppenbart är ”oursäktliga”?

En historisk tillbakablick på tanken om formgivning

En kort historisk tillbakablick på ämnet kan vara till hjälp. Det har för det första funnits många ateister genom århundradena. Men tills för ungefär ett hundra år sedan kunde de inte utöva något allvarligare inflytande på det religiösa och det vetenskapliga tänkandet.

Stora vetenskapsmän i det förgångna, till exempel Isaac Newton (som av den vetenskaplige författaren Isaac Asimov kallades ”den mest framstående vetenskapliga hjärna världen någonsin har sett”), trodde på Gud. De ansåg inte att de behövde betvivla Guds existens som ett slags nödvändigt tecken på sin vetenskapliga förmåga.

Tvärtom! Newton och många andra vetenskapsmän och även stora tänkare inom andra områden pekade på formgivningen i naturen som bevis för att det finns en mästerlig formgivare — Gud. Det var den förhärskande tanken under flera hundra år.

Våldet i naturen

Sedan hände något med föreställningen om att universum är en kärleksfull formgivares verk.

Vid mitten av 1800-talet riktade författare som Darwin, Malthus och Spencer uppmärksamheten på våldet i naturen. Är det inte så, sade de, att de stora djuren äter de små djuren? Är det inte så att det varje dag och varje natt i djungeln utkämpas en regelrätt kamp för tillvaron?

Det är sant att djuren lever på varandra. Således fortsatte detta resonemang: Är inte denna hänsynslösa kamp för tillvaron den verkliga sanningen om livet på jorden? Ja, är det inte så, även bland människorna, att djuriska krig, självisk strävan och ”djungelns lag” är de verkliga krafter som har skapat historien? Den frid och harmoni som man skulle kunna förvänta sig av en kärleksfull Skapare finns inte i naturen.

George Romanes, en vän till Darwin, beskrev naturen på det här sättet: ”Vi finner tänder och klor som är vässade för att slakta, taggar och sugorgan som är utformade för att plåga — överallt ett välde av skräck, hunger och sjukdom, med droppande blod och skälvande leder, flämtande andetag och oskyldiga ögon som omtöcknade sluts i en grym, kvalfylld död.”

Darwins teori om en meningslös kamp för tillvaron och om de bäst anpassades överlevnad — inte en skapelse av Gud — blev snabbt allmänt godtagen. Och ur den föddes ett nytt historiskt begrepp: Social darwinism.

Lägg märke till hur H. G. Wells bedömde situationen i sin Världshistoria: ”En verklig tillbakagång i tro ägde rum efter 1859 [det år då Darwins Om arternas uppkomst publicerades]. ... De maktägande vid slutet av det nittonde århundradet trodde sig hava fått sin ställning i kraft av ’kampen för tillvaron’, i vilken de starka och sluga besegra de svaga och förtroendefulla. ... Och liksom det i ett koppel är nödvändigt att för det allmänna bästa tyrannisera de yngre och svagare, tycktes det vara rätt att de stora hundarna i det mänskliga kopplet skulle tyrannisera de små.”

Många var snara att godta dessa tankar. En orsak var den fiendskap de med rätta kände mot många kyrkor för att de undertryckte vetenskaplig forskning. Vad värre var, de kunde också se att de ledande religionssamfunden gav näring åt och rättfärdigade krig och blodsutgjutelse. Wells kommenterade således helt riktigt: ”Religionens äkta guld kastades i många fall bort med den utslitna börs, i vilken det så länge hade burits.”

”Gud är ansvarig”

När det gällde argumentet om att formgivning bevisar att det finns en formgivare resonerade man: ”Om ni menar att dessa klor, taggar och tänder och det välde av skräck, hunger och sjukdomar som är rådande skapades av Gud, då måste ni acceptera att denne er Gud är ansvarig för lidandet och våldet. Ändå säger ni att han är kärlek. Hur stämmer det?”

Sådana människor drog därför slutsatsen: ”Den enda rimliga förklaringen är kampen för tillvaron, de bäst anpassades överlevnad, den blinda, planlösa utvecklingen.”

På så sätt menade man att argumentet om att formgivning kräver en formgivare hade begravts. Att använda sig av det argumentet skulle innebära att man anklagade Gud för att vara grym. Och sorgligt nog gav som vanligt varken kristenhetens eller de icke-kristna religionernas religiösa ledare någon verklig lösning på problemet.

Sedan den tiden har mönstret i stort sett varit detsamma. När frågan om en Skapare kommer upp, åberopas ofta problemet med våldet i naturen. Filosofen Bertrand Russell sade till exempel i sin bok Varför jag inte är kristen:

”När man tittar litet närmare på detta argument om en världsplan [formgivning, skapelse], är det ytterst förvånande att folk kan tro att denna värld med alla de ting som finns i den, med alla dess brister, skulle vara den bästa som Allmakten och Allvetandet varit i stånd att producera under millioner år. Jag kan faktiskt inte tro det. Tror ni att om ni tillerkändes allmakt och allvetande och millioner år för att fullkomna er värld ni då inte skulle kunna åstadkomma någonting bättre än Ku Klux Klan eller fascisterna?”

Låt oss lite djupare analysera denna tankegång, eftersom den ofta används emot tanken på att formgivningen i naturen kräver en formgivare eller en Skapare.

[Bild på sidan 5]

Hur stämmer ”djungelns lag” bland människor och djur överens med föreställningen om en kärleksfull Skapare?