Sockrets historia — hur ”söt” är den?
ÅR 1829 lättade ett segelfartyg på tre hundra ton ankar i en liten hamn i Västindien, riktade stäven mot sydsydost och seglade ut på öppna havet. Ombord fanns hennes befälhavare, en navigationsofficer och femtiofem ovårdade, härdade män av flera olika nationaliteter, med olika hudfärg och från olika samhällsklasser — alla var besättningsmedlemmar. Hon var beväpnad med sexton korta järnkanoner, och i lastrummet fanns det krut, tjugofyra-pundiga kanonkulor, handgranater, en last av västindisk rom och en brokig blandning av korallhalsband och andra föremål, samt ett förråd av mat och andra förnödenheter. På däck, förut och akterut, fanns musköter, ammunition och svärd.
Efter att i sjuttiosex dagar ha brottats med stormiga vindar och ett upprört, skummande hav nådde skeppet och dess besättning sin destinationsort — en portugisisk hamn i Mocambique på Afrikas östkust.
Sedan man på bara åtta dagar hade lossat sin last och tagit ombord en ny last, begav sig det lilla skeppet ut på havet igen, nu på väg mot Cuba. Det lämnade bakom sig fjorton större fartyg som låg för ankar och väntade på att få sina lastrum fyllda med samma last.
Hon låg djupt i vattnet, och däcket översköljdes nästan hela tiden av de upprörda vågorna. Fartygets returlast blev en ständig orsak till oro för besättningen. I lastrummet låg en mycket värdefull last stuvad — åtta hundra svarta män, kvinnor och barn; alla var nakna, allas huvuden var rakade, alla var brännmärkta. En mycket värdefull last för sockerrörsodlarna i Västindien, vars slavar de skulle bli och vars skördar de i sitt anletes svett skulle förvandla till socker; en last högt värderad av skeppets ägare och befälhavare, vars förtjänst på försäljningen av slavarna skulle kunna komma att bli bra mycket över ett hundra tusen dollar.
De låg fastkedjade med fotjärn, två och två. De på styrbords sida låg med ansiktena vända mot fören, och de på babords sida hade sina ansikten vända akterut. De låg med knäna uppdragna som om de satt i knät på varandra, som skedar packade i en låda.
Läsaren måste försöka föreställa sig en sal fylld med åtta hundra människor — och sedan tänka sig att man stuvar in så många som möjligt av detta antal i ett rum med en mycket liten yta, bara några få meter brett och ungefär lika långt som en järnvägsvagn. Då kommer uttrycket ”packade som sardiner” verkligen till sin rätt. När lastrummet hade fyllts på detta sätt, fastkedjades resten av slavarna uppe på däck.
Åtta hundra olyckliga själar till havs. En av de största katastrofer som kunde drabba ett slavskepp var att detta antal skars ner nästan till hälften innan man kom fram till Cuba. Smittkoppor! Själva ordet spred skräck genom skeppets besättning, när sjukdomen krävde sitt första offer i lastrummet. Den fruktansvärda hemsökelsen härjade vilt. Den ene döde efter den andre slängdes överbord. Endast fyra hundra åttio blev kvar av en last på åtta hundra. Fartygets befälhavare överlevde inte heller.
Redan från början började själviska människor, som såg en möjlighet att tjäna pengar på den stora efterfrågan på socker, ta del i den lönsamma handeln. Missionärer i Afrika övergav sin prästerliga ställning och sina hjordar och såg till att de hade ett finger med i spelet om sockret genom att sälja sina egna svarta lärjungar till slavjägarna. Till och med påven Nicolaus V gav sin välsignelse åt slavhandeln, när han insåg vilka inkomster sockerhandeln gav.
Slavskepp korsade vattnen mellan Afrika och västvärlden i en sådan jämn ström att om skeppen kunnat plöja faror i vattnet, skulle det ha bildats en djup dalsänka som gick ända ned till havets botten mellan Afrika och Västindien på bara några få år. Fartygen plundrade varandra på öppna havet för att komma åt de svarta människor som låg kedjade och stuvade i lastrummen. Därför behövde man kanoner och handeldvapen för att skydda sin värdefulla last.
Man måste komma ihåg att girighet skapar underliga kompanjonskap. Den påverkade vit och svart i lika mån. Slavhandlaren saknade inte medbrottslingar bland afrikanerna. Om lockbetet var tillräckligt frestande, kunde det få neger att vända sig mot neger, familjemedlem att vända sig mot familjemedlem, stam att vända sig mot stam. På så sätt kunde slavjägarna med lätthet systematiskt köpa sin levande handelsvara. Negerkvinnorna kunde sälja sina egna slavar, som var byten från stamkrig, för ett nytt korallhalsband. En krigare kämpade hårdare för att segra i striden, så att han skulle kunna sälja den besegrade för en kagge rom. Eftersom mynt var något okänt i Afrika på den tiden, fyllde slavhandlarna sina lastrum med den proviant de behövde och med varor som i det närmaste var värdelösa för de vita, men som betraktades som lyxartiklar av de svarta, vilka tog emot varorna i utbyte mot sina svarta bröder. På så sätt blev allas girighet tillfredsställd.
Man känner inte till exakt hur många afrikaner som överlevde överresan från kontinent till kontinent, så att deras ryggar och muskler kunde utnyttjas i sockerrushen. En nutida demograf har försiktigt uppskattat antalet till femton millioner. En brittisk historiker sade: ”Det vore ingen överdrift att säga att det totala antalet offer för slavhandeln var 20 millioner afrikaner, och skulden bärs till två tredjedelar av sockret.”
Bäste läsare, kan du föreställa dig vad det innebär för människor att ryckas upp med rötterna från sitt land, ja, från sin kontinent, och att transporteras över öppna havet under flera månader för att, sedan de kommit fram, placeras i burar och säljas vid allmänna auktioner, varje familjemedlem för sig, så att många aldrig skulle få träffa varandra igen? Priset för sockret kan inte mätas i pengar, men väl i liv! Medan fartygen plöjde fram genom haven, plöjde sockerodlarna sin mark för att ge rum åt mer tillväxt och större produktion av detta söta vita guld som kallas socker.
Även om sockerrör var en relativt ny företeelse i västvärlden fram till omkring 1500-talet, var det känt så långt tillbaka som på Alexander den stores tid. Sockerröret upptäcktes i Indien år 325 f.v.t. av en av hans soldater.
Längre fram, på Neros tid under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen, kan en grekisk läkare ha trott att han var den förste som upptäckte ursprunget till socker. ”Det finns”, skrev han, ”ett slag av hård honung som kallas saccharum (socker) och som växer på rör i Indien. Det är kornigt som salt och skört när man tuggar på det, men ändå smakar det sött.”
Man började få smak på socker. Sockerröret fördes från Fjärran Östern till Europa och började odlas där. Araberna förde det med sig till Egypten och Persien och sedan även till Spanien, när de erövrade det landet på 700-talet. Och under de följande två hundra åren odlades det enda sockret i Europa i Spanien.
Det var från Spanien som Kristofer Columbus förde med sig skott till det västra halvklotet på sin andra resa, och han planterade dem i vad som nu kallas Dominikanska republiken i Västindien.
Kina ville inte gå miste om denna söta lyxvara, och man sände män till Indien för att de skulle lära sig hemligheten med att framställa socker från sockerröret. Åratal senare beskrev Marco Polo de kinesiska sockerkvarnarna som ett av landets stora underverk.
Korsfararna försökte under påvarnas ledning och med deras välsignelse befria Jerusalem ur turkarnas händer. De återvände hem med fantastiska berättelser om denna underliga nya sötsak som kallas socker. Man upprättade snart handelsvägar för sockertrafiken mellan Östern och Europa. Men sockret var dyrt, och det var bara de rika som kunde köpa det. Så sent som år 1742 såldes socker i London för 50 kronor per kilo. När de fattiga fick smaka på denna söta vara, blev också de tokiga i den. De styrande som var framsynta såg en ny möjlighet att låta inkomster strömma in i sina kassor. Ropet efter socker började höras världen runt.
Spanien och Portugal upptäckte att några länder höll på att bli rika på sockerhandeln med Indien, och de ville också ha del i verksamheten. De sände genast i väg segelfartyg ut på de okända haven för att söka upp en ny och snabbare väg till Indien. Columbus var en av dem som gav sig av, men det han upptäckte var i stället Västindien. Hans misstag betalade sig dock bra. Här fann han nämligen ett klimat och en jordmån som passade perfekt för sockerrörsodling.
Sedan kom de spanska nybyggarna och tog landet från de infödda. Dessa blev spanjorernas slavar, men de visade sig vara så gott som värdelösa när det gällde arbetet på sockerrörsfälten. År 1510 gav därför den spanske kungen Ferdinand sitt bifall till att man transporterade en stor skeppslast slavar från Afrika. På så sätt började den obarmhärtiga handeln med människoliv över havet. Den fortsatte i över tre hundra år.
Det var inte för inte som England skröt över att ha den största flotta som någonsin hade seglat på de sju haven. Och när det blev tid för engelsmännen att ge sig in i sockeraffärerna och slavhandeln, anlände deras mäktiga flotta till Västindien och körde i väg spanjorerna. England skulle snart bli centrum för sockerindustrin i världen. ”Englands behag, ära och storhet har främjats mer av sockret än av någon annan vara, ullen inte undantagen”, sade en adlig engelsman från den tiden.
Englands syn på slavhandeln och det otroliga lidande som drabbade ett folk kan man bäst sammanfatta genom att citera vad en framträdande politisk personlighet i det landet sade: ”Det förhållandet att det är omöjligt att klara sig utan slavar i Västindien kommer alltid att förhindra att handeln upphör. Den fortsatta handeln måste därför ursäktas med att den är nödvändig, ja, absolut nödvändig, eftersom det inte finns någon annan ursäkt.” Och handeln fortsatte. Det är tillräckligt att citera följande yttrande som offentliggjordes på 1700-talet, då sockerslaveriet nådde sin höjdpunkt: ”Ingen tunna socker som kommer till Europa saknar ett blodigt förflutet.” Engelsmännen nådde tydligen ett avtal med sina afrikanska medbrottslingar om ett lägre pris vid stora inköp. Därför skröt en engelsk lord: ”När det gäller tillgången på negrer, är vi så avgjort överlägsna i den afrikanska handeln att vi kan få våra slavar en sjättedel billigare.”
Eftersom det stod klart för alla att sockret inte längre var en övergående fluga, utan hade kommit för att stanna, och att slavarna från Afrika var absolut nödvändiga för att hålla industrin i gång, var den allt överskuggande frågan i alla berördas sinnen: Hur länge kommer denna ström av slavar att kunna fortsätta, innan den tar slut? Svaret dröjde inte länge. En guvernör på Guldkusten i Afrika skrev till svar: ”Afrika kan förse Västindien inte bara med de mängder de hittills har fått, utan, om nödvändigt vore, med tusentals, nej, milliontals fler.”
Men så skulle det inte komma att bli. Det fanns redan krafter i verksamhet som bittert motstod den omänskliga handeln med svarta människor, och protestyttringar hördes runt hela jorden. Varje tillgängligt medel användes för att föra fram budskapet och få slut på slaveriet. Lägg till exempel märke till den här annonsen: ”B. Henderson China Warehouse — Rye Lane Peckham, Informerar med all respekt Afrikas Vänner om att hon till försäljning har ett Sortiment av Sockerfat [sockerskålar] försedda med följande text i Guldbokstäver: Ostindiskt socker som inte framställts av slavar.” Och sedan sades det i annonsen: ”En familj som använder fem pund [omkring 2,5 kilo] socker varje vecka kommer, genom att använda Ostindiskt socker i stället för Västindiskt socker under 21 månader, att förhindra Slaveri för eller Mord på en Medmänniska. Åtta sådana familjer kommer på 19 1/2 år att förhindra slaveri för eller mord på 100 medmänniskor.” Under tidens lopp stiftade land efter land nya lagar som förbjöd slavhandeln. Men Förenta staterna, som hittills hade köpt sitt socker från sin granne i söder, Cuba, kastade sig in i socker- och slavhandeln, och staten Louisiana i Södern blev ett centrum med sina nya sockerplantager. De slavar som inte kunde användas där hade bomullsplantagerna användning för.
I över tre århundraden hade kung Socker regerat som suverän i världen och utkrävt en skatt som trotsar all föreställning. Ingen vara på jordens yta har pressats fram ur jorden eller haven, ur skyarna eller jordens innandömen under så eländiga förhållanden och till ett pris av så mycket mänskligt blod som socker. Hur sött är det inte i dag! Då var det bittert som galla.
[Infälld text på sidan 6]
Åtta hundra olyckliga själar till havs. En av de största katastrofer som kunde drabba ett slavskepp var att detta antal skars ner nästan till hälften i innan man kom fram till Cuba
[Infälld text på sidan 6]
Missionärer i Afrika övergav sin prästerliga ställning och sina hjordar och såg till att de hade ett finger med spelet om sockret genom att sälja sina egna svarta lärjungar till slavjägarna
[Infälld text på sidan 7]
Slavhandlaren saknade inte medbrottslingar bland afrikanerna. Om lockbetet var tillräckligt frestande, kunde det få neger att vända sig mot neger, familjemedlem att vända sig mot familjemedlem, stam att vända sig mot stam
[Infälld text på sidan 7]
”Det vore ingen överdrift att säga att det totala antalet offer för slavhandeln var 20 millioner afrikaner, och skulden bärs till två tredjedelar av sockret”
[Bild på sidan 4]
Negerkvinnorna kunde sälja sina egna slavar för ett nytt korallhalsband
[Bild på sidan 5]
”Ingen tunna socker som kommer till Europa saknar ett blodigt förflutet”