Miljontals afrikaner blir slavar

NÄR Olaudah Equiano föddes, hade skepp från Europa fraktat negerslavar över Atlanten i två och ett halvt sekel. Men slaveriet var mycket äldre än så. Bruket att hålla andra människor, vanligtvis krigsfångar, i slaveri hade varit utbrett sedan urminnes tider.

Även i Afrika hade slaveri varit vanligt förekommande långt innan fartygen från Europa anlände. The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”I det svarta Afrika har man hållit slavar under hela den dokumenterade historien. ... Slaveri tillämpades överallt redan före islams uppkomst, och svarta slavar som exporterades från Afrika var en viktig handelsvara överallt i den islamiska världen.”

Det som gjorde den transatlantiska slavhandeln så speciell var dess stora omfattning och varaktighet. Antalet slavar som skeppades över Atlanten från 1500-talet till 1800-talet var, enligt vederhäftiga källor, mellan 10 miljoner och 12 miljoner.

Den så kallade trekantshandeln

Kort efter det att Kristofer Columbus företagit sin första resa till Amerika år 1492 började europeiska kolonister anlägga gruvor och sockerplantager på den amerikanska kontinenten. Förutom att de förslavade den inhemska befolkningen, började de också importera slavar från Afrika.a Den transatlantiska slavhandeln började som en liten rännil i mitten av 1500-talet, men på Equianos tid, i mitten av 1700-talet, hade den vuxit till en hel flod — cirka 60.000 slavar om året.

De europeiska handelsfartygen följde i regel en triangulär rutt. Först seglade de söderut från Europa till Afrika, därefter avverkade de den andra etappen (den mellersta sidan i triangeln) över Atlanten till Amerika, och slutligen seglade de tillbaka till Europa.

Vid var och en av destinationerna på denna triangelformade rutt idkade kaptenerna handel. När skeppen lade ut från de europeiska hamnarna var de fullastade med varor — tyger, järn, skjutvapen och alkohol. Vid framkomsten till Västafrika bytte kaptenerna dessa varor mot slavar, som levererades av afrikanska uppköpare. Slavarna stuvades in i fartygen, som sedan avseglade till Amerika. I Amerika sålde de slavarna och lastade båtarna fulla med sådana varor som slavarna själva producerade — socker, rom, melass, tobak och ris och från och med 1780-talet även bomull. Därefter seglade fartygen tillbaka till Europa, trekantshandelns utgångspunkt.

För de europeiska och afrikanska köpmännen, och även för kolonisterna i Amerika, var handeln med så kallad ”levande last” en god affär, ett sätt att tjäna pengar. För slavarna själva — äkta män och hustrur, fäder och mödrar, söner och döttrar — var den förbunden med skräck och brutalitet.

Varifrån kom slavarna? Somliga hade blivit kidnappade, som Olaudah Equiano blev, men de flesta hade tagits till fånga i samband med strider mellan olika afrikanska stater. Slavhandlarna var själva afrikaner. En expert på slavhandel, historikern Philip Curtin, skriver: ”Européerna insåg snart att Afrika var alldeles för farligt för deras egen hälsa för att de själva skulle kunna ta aktiv del i anskaffningen av slavar. Levererandet av slavar kom att bli en uppgift som utfördes av enbart afrikaner. ... De flesta av dem som såldes som slavar vid den här tiden var ursprungligen krigsfångar.”

Den mellersta etappen

Resan till Amerika var en fruktansvärd upplevelse för slavarna. Först måste de företa den mödosamma vandringen till kusten, hopkedjade i långa rader, och sedan blev de hopfösta i stora fort av sten eller i mindre inhägnader av trä, där de ibland fick vänta i flera månader, innan det kom ett slavskepp som var på väg till Amerika. När fartyget kom var slavarna ofta redan i dålig kondition på grund av de umbäranden som de hade fått utstå. Men det skulle snart bli ännu värre.

Efter att ha släpats ombord på skeppet, klätts av nakna och blivit undersökta av skeppsläkaren eller kaptenen försågs männen med bojor och fördes ner under däck. Skepparna stuvade in så många slavar som möjligt i lastrummet för att förtjänsten skulle bli större. Kvinnor och barn hade större rörelsefrihet, men detta blottställde dem också för sexuella övergrepp från besättningens sida.

Luften i lastrummet var instängd och illaluktande. Equiano beskriver sina intryck: ”Ställets instängdhet och det heta klimatet tillhopa med antalet människor ombord på skeppet, som var så fullpackat att var och en knappt hade plats att vända sig, höll på att kväva oss. Detta framkallade ymnig svettning, så att luften snart blev otjänlig för andning av en mångfald avskyvärda dunster, och medförde illamående bland slavarna, av vilka många dog. ... Kvinnornas skrik och de döendes stönanden gjorde det hela till en scen av nästan ofattbar fasa.” Sådana förhållanden var slavarna tvungna att uthärda under hela överfarten, som varade i omkring två månader och ibland ännu längre.

Under dessa fruktansvärt ohygieniska förhållanden grasserade många sjukdomar. Epidemier av dysenteri och smittkoppor var vanligt förekommande. Dödligheten var mycket hög. Samtida dokument visar att så sent som på 1750-talet dog omkring en femtedel av alla afrikanska slavar under överskeppningen. De döda kastades överbord.

Ankomsten till Amerika

När skeppen närmade sig Amerika, började besättningsmännen göra i ordning slavarna för försäljning. De lossade deras bojor, gödde dem och smorde in dem med palmolja för att de skulle se friska ut och för att sår och andra skador inte skulle synas.

Kaptenerna sålde vanligtvis slavarna på auktion, men ibland anordnades en sorts marknad, där köparna fick betala ett fastställt pris för slavarna. Equiano berättar: ”På en given signal (exempelvis en trumvirvel) rusar köparna alla på en gång in på gården där slavarna är instängda, och väljer ut dem som de tycker bäst om. Det hojtande och oväsen varunder detta sker och den iver som präglar köparnas anleten bidrager i icke ringa grad till att öka farhågorna hos de skräckslagna afrikanerna.”

Equiano fortsätter: ”På detta sätt skiljs hänsynslöst släktingar och vänner åt för att i de flesta fall aldrig återse varandra.” För familjer som på något sätt hade lyckats hålla ihop under de senaste månadernas mardrömslika upplevelser var detta ett särskilt hårt slag.

Slitet och piskan

Många afrikanska slavar arbetade på plantager som producerade kaffe, ris, tobak, bomull och i all synnerhet socker. Andra arbetade i gruvor. Somliga tjänade som timmermän, metallarbetare, urmakare, gevärssmeder och sjömän. Åter andra arbetade i hushållet som hembiträden, barnsköterskor, sömmerskor och kockar. Slavar hjälpte också till att röja ny mark, bygga hus och vägar och gräva kanaler.

Men trots allt det arbete som de utförde betraktades de som blott och bart egendom, och slavägaren hade enligt lagen absolut myndighet över denna sin egendom. Slaveriet fortlevde emellertid inte enbart genom att man förvägrade slavarna deras fri- och rättigheter. Det fortlevde med piskans hjälp. Den makt som slavägarna och deras uppsyningsmän hade var mycket beroende av deras förmåga att tillfoga dem lidande. Och det var de frikostiga med.

För att hålla slavarna i schack och avskräcka dem från att göra uppror utdelade ägarna förödmjukande kroppsstraff för minsta förseelse. Equiano skriver: ”Det var mycket vanligt på ... [de västindiska öarna] att slavarna brännmärktes med begynnelsebokstäverna i deras ägares namn och att tunga järnhakar hängdes kring halsen på dem. Vid de mest obetydliga anledningar fäste man bojor på dem och ofta även andra pinoredskap. Järnmunkorgen, tumskruvarna etc. ... användes ibland för de ringaste förseelser. Jag har ofta sett en neger få stryk så att några av hans ben krossades, bara för att han hade låtit en gryta koka över.”

Ibland valde slavarna ändå att revoltera. De flesta revolter var emellertid resultatlösa och bestraffades med skoningslös grymhet.

[Fotnot]

[Bild på sidan 5]

De döda kastades överbord

[Bildkälla]

Culver Pictures

[Bild på sidan 5]

Så många slavar som möjligt stuvades in i lastrummet

[Bildkälla]

Schomburg Center for Research in Black Culture / The New York Public Library / Astor, Lenox and Tilden Foundations