Den fridsamma åsnan — inte alltid!

Medan de sakta slingrade sig uppför bergsstigen blev 50 åsnor anfallna av ilskna fårhundar. De brydde sig inte om hundarna, utan fortsatte oförskräckt med tunga bördor på ryggen. Scenen förändrades när en av hundarna försökte bita ledaråsnan i bakbenet.

”I samma sekund som hunden bet tag i benet”, skrev Frank Hibben i Nature Magazine, ”vände sig åsnan om med blixtens hastighet, trots den tunga packningen, och riktade med sin smäckra hov en spark rakt i nosen på den morrande hunden. I samma ögonblick öppnade den sitt djupa gap och skriade med sina lungors fulla kraft. ... Jag hade aldrig förr hört en åsna skria på det sättet.” En efter en stämde alla de 50 åsnorna in — det var ett häpnadsväckande stridsrop.

När hundarna på nytt gick till angrepp, började åsnor ur de bakre leden springande omringa två av hundarna. Fångad i en cirkel av rasande åsnor ”tyckte sig en av hundarna se en öppning ... och sprang mot den med svansen mellan benen. Den närmaste åsnan sänkte snabbt huvudet. Dess tänder grep ett stadigt tag om hundens nacke.” På detta sätt fångades båda hundarna och kastades ut ur cirkeln — döda. De andra hundarna flydde. ”Tre eller fyra åsnor vidgade näsborrarna och skriade högt, som om arbetet var avslutat. Därefter återtog de sitt sävliga, strävsamma utseende och föll in i ledet igen. De var åter ’bara åsnor’.”