När det inte ville sluta regna

Från ”Vakna!”:s korrespondent på Madagaskar

PÅ DEN tropiska ön Madagaskar finns det bara två årstider: regntiden och torrtiden. Eftersom regntiden varar från november till mars, blev ingen förvånad när det började regna i december 1981. Bönderna blev lättade. De behövde regnet till sina risfält.

Men böndernas leenden förbyttes snart i bekymrade miner, allteftersom det fortsatte att regna. I huvudstaden Tananarive regnade det dag och natt i tre veckor. Och det var inget normalt regn. Efter endast tio minuters utom ordentligt häftigt skyfall under en eftermiddag blev åtskilliga områden av staden avskurna från varandra genom översvämningar. Regnet fortsatte att falla, och floderna började stiga. Den här regntiden höll på att bli hotfull och olycksbådande. Vad var det som höll på att hända?

Madagaskar hade drabbats av cykloner, våldsamma stormar som inte är ovanliga i Indiska oceanen, där ön är belägen. Cykloner för med sig mycket av det regn som bönderna ivrigt väntar på varje år. Men det här året svepte tre våldsamma cykloner över ön — den ena efter den andra — och tömde ur sig otroliga mängder vatten. Situationen förvärrades av att de gamla fördämningarna, som var byggda för att hålla floderna på plats under högvatten, kollapsade. Jorden i fördämningarna sköljdes bort, och vattnet strömmade från floden in i staden och ut över risfälten.

Dagarna gick, och det fortsatte att regna. I början av februari var de skador som orsakats av översvämningarna mycket allvarliga. Många skördar hade gått till spillo. Fält, plantager, hus och vägar försvann under vattnet, som hela tiden bredde ut sig allt mer. I huvudstaden stod lerväggarna till många hus i ständig kontakt med vattnet, så att de mjuknade och kollapsade, vilket ledde till att 71.000 invånare i Tananarive till sist var hemlösa. De inhystes i skolor, offentliga byggnader, sjukhus och kyrkor, tills de kunde återvända till sina egna hus — eller bygga nya.

De högre delarna av staden, som är byggd på kullar, översvämmades inte. Men där fanns det andra faror. Regnet eroderade bort jord och sköljde bort stödmurar, vilket resulterade i jordskred. Vägarna på ön for också illa. Det var svårt att föreställa sig att de en gång hade varit stensatta. Och eftersom regnet inte förväntades sluta förrän i slutet av mars, brydde sig myndigheterna inte om att reparera dem. Därför måste bilförarna utveckla stor skicklighet i att undvika stora gropar, och fotgängarna måste vara på sin vakt, så att de undvek att bli indränkta i den lervälling som stänktes upp av förbipasserande fordon.

Mot slutet av mars avtog regnet äntligen. Snart kom det soliga, tropiska vädret tillbaka, och det var svårt att föreställa sig att det hade regnat — tills man började granska skadorna. Nittiotre människor hade omkommit i översvämningarna. Enbart i Tananarive hade nio hundra byggnader förstörts, och i staden Tamatave på ostkusten mer än ett tusen. Det totala antalet hemlösa i hela landet, som bara har 9.000.000 invånare, var 117.000. Och bönderna förlorade sina skördar.

Det kommer att ta tid för Madagaskars invånare att glömma den här upplevelsen. En del familjer sörjer fortfarande sina döda. Många andra hade inte tak över huvudet under flera månader. Bönderna måste vänta ett helt år till nästa skörd — i förhoppning att regnen kommer att bli lite mer lätthanterliga i framtiden.

Livet skulle vara mycket lyckligare för de flesta av oss om vi kunde vara säkra på att katastrofer av det slag som drabbade Madagaskar aldrig någonsin kommer att inträffa igen. Tyvärr händer sådant fortfarande, men bibeln talar om för oss att den tid snart kommer då vi kan ha den vissheten. (Jesaja 11:9, NW; 65:21, 22; Mika 4:4) Sanna kristna på Madagaskar är sysselsatta med att dela med sig av de goda nyheterna åt invånarna på ön, medan de strävar efter att återhämta sig från den tid då det inte ville sluta regna.