Skulle Messias lida och dö?

SOM vi redan har sett förväntade judarna under det första århundradet en ledare som skulle störta det romerska styret, upprätta ett judiskt kungadöme över Israel och införa en era av fred och välsignelser från Gud. Eftersom Jesus från Nasaret aldrig åstadkom detta, ville den judiska nationen inte ta emot honom som Messias.

Men många judar som hade tilltalats av Jesu undervisning fortsatte att tro att han var Messias även efter hans död. Hur kunde de göra detta? Om de hebreiska skrifterna visade att Messias skulle införa en tid av storslagna välsignelser genom ett kungadöme över Israel, hur kunde då dessa judar fortsätta att tro på en som inte lyckades fullborda detta, utan i stället fick lida och dö?

Som deras skrifter visar kom Jesu judiska lärjungar strax efter hans död till den slutsatsen att vissa viktiga profetior i de hebreiska skrifterna hade förbisetts, textavsnitt som visade att Messias skulle utföra ett förberedande verk innan han började härska som kung över Israel. Vad var det för ett verk? Och var någonstans talar de hebreiska skrifterna om att Messias skulle utföra detta förberedande verk?

Daniels profetia om Messias

Under det att de hebreiska skrifterna ofta använder det hebreiska ordet för Messias, eller smord, med avseende på kungar eller präster i det forntida Israel, används alltid bestämmande adjektiv i den hebreiska texten när dessa ringare smorda åsyftas. Det finns emellertid ett skriftställe där det hebreiska ordet för Messias används utan bestämningar, vilket antyder att det här är den verklige Messias som åsyftas. Lägg märke till vad dessa verser säger:

”Sjuttio [års]veckor har blivit bestämda över ditt folk och över din heliga stad för att få slut på överträdelsen och för att göra slut på synden och för att bringa försoning för förseelse och för att införa rättfärdighet för obestämda tider. ... Och du bör veta och ha insikt om att från det att ordet utgår om att återupprätta och att återuppbygga Jerusalem intill Messias, ledaren, kommer det att vara sju [års]veckor, även sextiotvå [års]veckor. Det skall komma tillbaka och verkligen bli återuppbyggt, med ett torg och en vallgrav, men i tider av trångmål. Och efter de sextiotvå [års]veckorna skall Messias avskäras [”förgöras”, 1982].” — Daniel 9:24—26, NW.

Det är intressant att lägga märke till att medan bibeln här talar om införandet av en evig rättfärdighet, förbinds detta inte med Messias’ styre. Tvärtom förknippas det med Messias’ avskärande i döden!

Dessutom sägs det att dessa händelser förbinds med att det skulle göras ”slut på synden”. Detta är i sanning anmärkningsvärt, för de hebreiska skrifterna säger oss att vi alla har en medfödd tendens att göra det som är orätt, dvs. synda. I Första Moseboken 8:21 säger till exempel Gud: ”Människans hjärtas uppsåt är ont allt från ungdomen.” Det sägs också: ”Ingen människa är så rättfärdig på jorden, att hon gör vad gott är och inte begår någon synd.” (Predikaren 7:21) Men trots denna benägenhet vi alla har och som vi inte helt kan övervinna, skulle Messias’ framträdande och död faktiskt göra ”slut på synden”! Det är inte att undra på att det i förbindelse med detta talas om införandet av ”rättfärdighet för obestämda tider”!

I Daniels nionde kapitel sägs det vidare att Messias’ framträdande och död skulle ”bringa försoning för förseelse”. I de hebreiska skrifterna har ”försoning” avseende på överskylandet av synder genom djuroffer. (2 Moseboken 29:36) Men egendomligt nog talar inte Daniel 9 om försoning i förbindelse med något djurs död, utan i stället i förbindelse med Messias’ död!

Ett ”skuldoffer” för andra

Det är värt att lägga märke till att även om Daniel 9:24—26 hänsyftar på en ställföreträdande försoning, så finns det ett annat ställe i de hebreiska skrifterna som tydligt beskriver en försoning på andras vägnar genom lidande och död. Den profetian talar uttryckligen om att någon skulle lida och dö och därigenom bringa försoning för andras synder. Detta bibelställe talar faktiskt om att hans själ skulle bli ett skuldoffer för andras synder! Lägg märke till vad Jesaja 52:13—53:12 säger oss om denne Guds tjänare:

”Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med sjukdom. Han var som en för vilken man döljer sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet. Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på sig. ... Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår blir vi helade. ... Herren lät allas vår missgärning drabba honom. ... Ja, han rycktes bort från de levandes land, och för mitt folks överträdelses skull kom plåga över honom. ... Om hans liv så blev ett skuldoffer, då skulle han få se avkomlingar och länge leva, och Herrens vilja skulle genom honom ha framgång. Ja, av den vedermöda hans själ har utstått skall han se frukt och så bli mättad. Genom sin kunskap skall han göra många rättfärdiga, han, den rättfärdige, min tjänare, genom att han bär deras missgärningar. Därför skall jag tilldela honom hans lott bland de många, och med talrika skaror skall han få utskifta byte, eftersom han utgav sitt liv i döden ... , han som bar mångas synder och bad för överträdarna.”

Lägg märke till att Jesaja talade om att rättfärdighet skulle införas genom en person som blir ”slagen för våra missgärningars skull” som ett ”skuldoffer”, och som därigenom bär ”allas vår missgärning”. Eftersom Daniel 9:24—26 visade att Messias skulle åvägabringa sådan försoning, måste Jesaja 52:13—53:12 också syfta på Messias’ verk.

En paradox får sin förklaring

Men om Messias skulle lida och dö som försoning för andras synder, hur skulle han då kunna härska som kung, som Jesaja också hade förutsagt? Jesaja hänsyftade själv på denna skenbara paradox, när han sade om Messias: ”Om hans liv så blev ett skuldoffer, då skulle han ... länge leva” och ”med talrika skaror skall han få utskifta byte, eftersom han utgav sitt liv i döden”. Hur skulle en sådan skenbar paradox i själva verket kunna inträffa? Hur är det möjligt för en person att ”länge leva” efter det att han utgett ”sitt liv i döden”?

Som en annan av Guds tjänare en gång frågade: ”Om en man dör, får han väl liv igen?” (Job 14:14, Åkeson) De hebreiska skrifterna svarar med ett rungande Ja! Där finner vi inte bara exempel på att Guds profeter återfört döda människor till liv igen, utan vi får också veta att den tid kommer då ”många av dem som sover i mullen skall vakna upp”. — Daniel 12:2; jämför 1 Kungaboken 17:17—24; 2 Kungaboken 4:32—37; 13:20, 21.

För att Guds ord skall bli uppfyllt måste alltså Messias föras tillbaka till livet igen, uppstå från de döda. Endast på så sätt skulle han kunna härska som kung och skänka mänskligheten ytterligare välsignelser. Följande ord av David skulle då träffande kunna tillämpas på honom: ”Du skall inte lämna min själ kvar i scheól.” — Psalm 16:10, Åkeson.

Jesu judiska lärjungar under det första århundradet kom så småningom att förstå sådana bibliska profetior som dessa på det här sättet. På grund härav ansågs inte längre Jesu lidande och död utesluta att han var Messias. Dessa händelser kom i själva verket att betraktas som en bekräftelse på att Jesus var Messias!

Varför en lidande Messias var så svår att acceptera

Majoriteten av den judiska nationen på den tiden fann det emellertid svårt att acceptera tanken på en lidande och döende Messias. Detta hade utan tvivel sin grund i andra av den tidens populära uppfattningar. Många judar trodde till exempel att det var möjligt för dem att fullständigt övervinna sin medfödda benägenhet att göra det som är ont helt enkelt genom sina egna ansträngningar att hålla den mosaiska lagen, Torah. Dessa människor hoppades kunna ”göra slut på synden” på egen hand, och de såg följaktligen inte något behov av en Messias som skulle dö och därigenom försona deras synder.

En annan populär lära var att judarna skulle förklaras rättfärdiga av Gud helt enkelt därför att de var Abrahams avkomlingar. Om rättfärdighet är något som automatiskt tillskrivs judarna, finns det återigen inget behov av en Messias som skulle ”göra många rättfärdiga”. Ja, som Klausner sade: ”Hela tanken på en Messias som skulle avrättas var på Jesu tid omöjlig att fatta ... för judarna.”

I cirka hundra år efter Jesu död vägrade den judiska nationen att tro på en Messias som skulle bli dödad. Men sedan inträffade något som förändrade deras tänkesätt. Vad var det?