De vilda djuren — håller de på att försvinna?
ONDSKANS isande närhet får pulsen att öka, när det omisskännliga ljudet av automatvapen gång på gång skär genom tystnaden och återskallar i fjärran. Du är för långt borta för att höra offren snava och falla till marken och se dem vrida sig i sin dödskamp, där de ligger i stoftet. Gå bort och räkna de döda. Det är hundratals, kanske 300.
Bödlarna har gett sig av. De hade ingen tanke på att begrava de döda. Berövade sina materiella rikedomar har de oskyldiga offren lämnats kvar där på marken att ruttna i solen eller ätas upp av asätande djur. En blick på detta blodbad är en allvarlig påminnelse om de faror och den allt hänsynslösare slakt som drabbar de offer som på sig bär stora värden men inte åtnjuter tillräckligt skydd och praktiskt taget saknar platser där de kan gömma sig.
Mångfaldiga denna scen tusentals gånger. Räkna det totala antalet dödsoffer i tiotusental. Först då börjar du få en sann bild av den brutala slakt som nu decimerar Afrikas en gång så stora elefanthjordar. I dag dödas de i snabbare takt än de kan föröka sig, och man hyser allvarliga farhågor för att de snart kommer att gå samma väg som buffeln, som en gång strövade över Amerikas slätter i väldiga hjordar, bara för att till sist slaktas av människan i den utsträckning att den nu nästan är helt utrotad.
De väldiga elefanterna har fått offra sina liv för människor som har blick för det exotiska. Dyrbara elfenbenssniderier, som varierar från meterhöga till en fingerborgs storlek, är mycket efterfrågade bland dem som har råd att köpa sådana. För tjugo år sedan var priset på elfenben omkring 35 kronor kilot. I dag betingar det det svindlande priset 650 kronor per kilo. Uppskattningsvis 2.300 elefanter fick sätta livet till för att tillhandahålla det elfenben värt 62 millioner kronor som Förenta staterna importerade enbart under år 1980.
En elefanttjuvskytt som har den ringaste kunskap i matematik vet att om hans byte har, låt oss säga, två 45-kilosbetar, skulle dessa kunna inbringa minst 60.000 kronor på elfenbensmarknaden. I Tanzania konfiskerade polisen ett hemligt förråd av betar värda mer än 2,7 millioner kronor, som samlats ihop av tjuvskyttar. Den skärpta kontroll som jägmästare och skogvaktare i vissa afrikanska länder bedrivit har resulterat i att många dödats — både tjuvskyttar och skogvaktare. ”Det är som ett krig”, sade en skogvaktare. Men med de inflationspriser som betalas för elfenben är tjuvskyttarna villiga att ta risken. Till och med vissa viltvårdare har gått över till motståndarsidan och förenat sig med tjuvskyttarna. En enda nedlagd elefant med betar kan vara värd mer än en årsinkomst för en skogvaktare.
De som har smak för det exotiska nöjer sig inte alltid med elfenbenssniderier. De kan vara villiga att betala 3.000 kronor för en portfölj av elefantskinn eller köpa papperskorgar eller paraplyställ gjorda av elefantens fötter och ben. Ett pennställ gjort av foten av en liten elefantunge kan falla dem i smaken. En man kanske skulle tycka om att ha en plånbok av elefantskinn, och en kvinna kanske vill skryta med en portmonnä eller ett skärp av elefantskinn. Men har de tänkt på att en elefant fått sätta livet till för att de skall kunna skaffa sig något utöver det vanliga?
Tjuvskyttarna har blivit så okänsliga för den meningslösa slakten på dessa djur att de i somliga länder förgiftar vattenhål som inte bara används av elefanterna, utan också av andra djur. Med hjälp av förgiftade spjut och förgiftad frukt och med pilar, fallgropar, eld och automatvapen blir den försvarslösa elefanten ett lätt byte för sådana som bara har en sak i sinnet: att döda! Och dödar gör de — i Östafrika upp till 70.000 elefanter årligen.
För inte så länge sedan kunde Uganda skryta med en elefantstam på över 49.000 djur. Soldater i den dåvarande presidentens, Idi Amins, armé blev tjuvskyttar på deltid och mejade systematiskt ner elefanter i tusental, högg loss betarna och lämnade djuren att ruttna där de fallit. Viltvårdare räknade en gång till 900 kadaver enbart i ett område.
Amins regim störtades år 1979, men olyckligtvis innebar inte detta att Ugandas elefanter kunde dra en lättnadens suck. I dag är vapnen från Idi Amins armé — som antingen konfiskerats eller övergetts av flyende soldater — högt skattade ägodelar i händerna på tjuvskyttar. Med dessa kan tjuvskyttarna metodiskt döda allt som rör sig och som kan omsättas i pengar. I dag beräknas antalet elefanter i Uganda vara nere i 1.500.
När kommer denna slakt att upphöra? Så länge det finns mindre nogräknade kunder som vill köpa dessa ting, är det svårt att se hur den vilda elefanten kan undgå att utrotas i Afrika.
Elefanten är sorgligt nog inte den enda utrotningshotade djurart som har dessa åtråvärda betar av vitt guld. Den svarta afrikanska noshörningen, vars horn blir mellan 30 och 60 centimeter långa, har jagats så hänsynslöst att beståndet, som för tio år sedan beräknas ha uppgått till 100.000 djur, nu har reducerats till mellan 10.000 och 20.000. Liksom elefanten dödas noshörningen i snabbare takt än den kan föröka sig. Experter talar med bitterhet i rösten om att alla Afrikas vilda noshörningar kan komma att vara borta. ”Utsikterna för deras överlevnad i vilt tillstånd är mycket dystra”, säger de.
Den som är rik kanske betalar 650 kronor kilot för snidade elefantbetar utan att blinka, men det kan hända att han ryggar tillbaka i misstro inför det pris noshörningshorn betingar — i många fall det häpnadsväckande priset 230.000 kronor kilot. Varför detta höga pris? I många länder tror man av tradition att pulvriserat noshörningshorn har magiska och läkande egenskaper, och det är mycket uppskattat som afrodisiakum av personer med avtagande sexuell potens. Därför betalar de rika stora penningsummor för detta horn.
Medicinsk expertis har inte kunnat finna några bevis för att pulvriserat noshörningshorn skulle kunna verka som ett sexuellt stimulerande medel. De sexuellt impotenta kan lika gärna spara sina pengar och äta sina egna fingernaglar eller sitt eget avklippta hår, eftersom noshörningshorn och människonaglar innehåller samma ämne, nämligen keratin. Men många är trots allt övertygade om att det finns en skillnad, och de är villiga att betala mer än 160 kronor per gram i detaljhandeln för pulvriserat noshörningshorn, till tjuvskyttarnas stora förtjusning. En viltvårdare sade: ”Det skulle inte finnas en enda noshörning här om tre veckor”, om det inte vore för vaktpatrullerna. Eftersom många asiater fortfarande tror att noshörningshorn besitter magisk kraft, har de asiatiska arterna jagats till den grad att de är nära utrotning.
I Nordjemen värderas noshörningshorn mycket högt, därför att de används till att göra skaft till dolkar som traditionellt bärs fastspända vid midjan av alla pojkar och män från tolv års ålder. Dolkarna dekoreras med silver och guld, och invånarna där är villiga att betala enorma summor för dem — mellan 45.000 och 100.000 kronor. På mindre än tio år har, enligt nyligen publicerade rapporter, Nordjemen importerat nära 23 ton noshörningshorn, vilket representerar omkring 8.000 noshörningars liv. Vilket högt pris att betala för en tradition!
Långt borta från de afrikanska elefanternas och noshörningarnas betesmarker har den tre och en halv meter långa och nära ett och ett halvt ton tunga valrossen sitt hem bland de arktiska isflaken. De långa, nedåtpekande hörntänderna som ger valrossen dess skräckinjagande utseende består alltigenom av elfenben — och de kan bli nästan en meter långa. En gång i tiden jagades den nästan uteslutande av eskimåerna, som använde köttet till föda och handsnidade betarna för att tjäna lite pengar. Nu har valrossen blivit ett eftertraktat byte för elfenbenets skull, och man beräknar att 5.000 djur dödas varje år. Om detta dödande fortsätter att öka, blir någon tvungen att säga till valrossen att föröka sig lite fortare, för annars kommer den snart att höra till de djur som inte längre finns i vilt tillstånd.
Men det finns fler exempel, många fler. Geparden, det snabbaste fyrfotadjur man känner till, kan komma upp i en hastighet på över 110 kilometer i timmen. Ändå kan den inte springa tillräckligt fort för att undkomma sin mest rovlystna fiende, människan. Detta vackra djur med glänsande guldgul päls med svarta fläckar var en gång Indiens stolthet och var rikligt förekommande på Asiens och Afrikas slätter. Sedan sekelskiftet har geparden emellertid jagats så obarmhärtigt att den nu är helt utrotad i Indien och nästan helt försvunnit i resten av Asien. I Afrika är antalet sorgligt lågt och halveras för närvarande vart tionde år.
Varför utsätts geparden för denna slakt? För att tillmötesgå eleganta damers önskan om en ny päls, och en som sytts av skinn från den vackra, allt sällsyntare geparden faller dem mycket i smaken. Tjuvskyttarna finner de fina damernas önskan mycket lukrativ. En nyligen konfiskerad sändning bestående av 319 skinn, vilka alla var resultatet av tjuvskyttars olagliga hantering, sades representera ”en minskning på mellan fem och tio procent av det totala antalet geparder i vilt tillstånd”. Klädmodet och fåfängan driver denna vackra varelse mot utrotning.
Den majestätiska leopardens vackra teckningar gör också dess skinn mycket värdefullt som pälsverk. Hur värdefullt? Omkring 75.000 kronor på den illegala marknaden. Det är uppenbart att bara de rika kan ha råd med sådan lyx. Men antalet människor som verkligen har råd stiger, och det gör också efterfrågan på leopardskinn, så länge de ännu står att uppbringa. I vissa länder är det i lag förbjudet att importera leopardskinn för pälstillverkning, men för de tiotusentals leoparder som fått sätta livet till för klädmodets skull är detta inte nog, och dessutom för sent påtänkt.
Detsamma kan sägas om tigern, den största medlemmen av kattsläktet. Som de vilda djurens konung i Asien förekom den en gång rikligt i nästan hela södra delen av kontinenten och regerade oinskränkt ända in på 1800-talet. Men den saknade en absolut nödvändig egenskap för överlevnad — förmågan att använda skjutvapen, som kunde hjälpa den att stå emot dess värsta fiende, människan. Den kunde inte skjuta tillbaka. Kan du tänka dig hur många modiga mänskliga jägare som skulle ha jagat tigern om den kunde skjuta tillbaka? Men som det nu är har människan obevekligt dödat tigern och förstört dess naturliga hemvist, och i dag återstår endast några få djur. Tigern är ännu en utrotningshotad art.
Vilket värde kan en gorilla rimligtvis ha för människan, utom som föda för ett mycket litet fåtal? Det är sällan man hör talas om gorillapälsar, och gorillans tänder ger inget elfenben. Men människan dödar gorillan för att skaffa sig troféer. Hon skär till och med av dess händer och gör askkoppar av dem. På grund av tjuvskytte och förstöring av gorillans naturliga hemvist minskar beståndet mycket snabbt i Afrika. Vetenskapsmän fruktar att dess överlevnad är i fara.
En gång betraktades djurvärlden som en bottenlös brunn. Men kan ens en sådan till synes outtömlig källa klara att tappas på till exempel 10.000 sebror på fem år för tillverkning av trummor och fällar för turister, utan att den börjar sina? Men ändå fortsätter slakten, och de vilda djuren tycks snart komma att höra det förflutna till.
Det sorgliga är att denna utrotning inte har skett för att människan skall tillfredsställa sin hunger, utan sin fåfänga. Människor behöver inte leopard- eller gepardpälsar. Vi klarar oss utan plånböcker och portmonnäer av elefantskinn. Vem är i så stort behov av ett par ovanliga skor att en sällsynt varanödla eller en krokodil skall behöva dö för att ge oss dem? Om du funderar på att köpa en prydnadssak av snidat elfenben, reagerar då inte ditt samvete vid tanken på en elefant som vrider sig i dödsvånda och får sina betar avhuggna medan den ännu är vid liv, bara för att du skall få tillfredsställa din önskan? Tänk på att så länge det råder efterfrågan på dessa exotiska föremål kommer djuren att dödas och arter att utrotas.
Trots att många länder har stiftat föredömliga lagar för att hejda utrotningsvågen bland de vilda djuren, har sorgligt nog stor skada redan skett. Det finns emellertid hopp om att det även under kommande år skall finnas djur på jorden som människan kan glädja sig åt. I en profetia som beskriver hur förhållandena skall vara i framtiden under Guds rike säger bibeln: ”Då skall vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar, och kalvar och unga lejon och gödboskap skall samsas ihop, och en liten gosse skall valla dem. Kor och björnar skall gå och beta, deras ungar skall ligga tillsammans, och lejon skall äta halm liksom oxar.” — Jesaja 11:6, 7.
Men ve dem som visar förakt för Guds jord genom att hänsynslöst tillintetgöra de vilda djuren! Gud kommer helt visst att ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”. Det har han lovat. — Uppenbarelseboken 11:18.
[Infälld text på sidan 5]
Afrikas en gång så stora elefanthjordar dödas nu i snabbare takt än de kan föröka sig
[Infälld text på sidan 8]
Människans modemedvetenhet och fåfänga driver den vackra geparden mot utrotningens brant
[Bild på sidan 5]
Valrossen är en viktig källa när det gäller elfenben. Omkring 5.000 dödas varje år
[Bild på sidan 6]
På grund av ihärdig jakt och krympande hemvist har tigern nu kommit upp på listan över utrotningshotade djur. Noshörningen har jagats nära nog till utrotning för hornens skull, som används till dolkhandtag och som sexuellt stimulerande medel