Afrikas hotade djurvärld — kommer den att överleva?
DET är morgon, och allt är lugnt och stilla på den afrikanska savannen. En elefanthanne går och betar bland buskarna. Han virar sin utsträckta snabel runt små örter och skott, rycker upp dem med rötterna, skakar av jorden, stoppar in dem i munnen och tuggar belåtet; han har redan knaprat i sig en ansenlig del av de cirka 140 kilo växter som utgör hans dagliga ranson. Han vet det inte själv, men han har vandrat omkring på dessa gräsbevuxna slätter i 40 år; de stora betarna röjer hans ålder. Han skulle mycket väl kunna fortsätta att avla ungar i tio år till och sedan leva i ytterligare tio år.
Ett skott skär plötsligt genom den stilla morgonen.
Kulan kommer från ett kraftigt skjutvapen; den tränger djupt in i den gamle hannens ena sida. Han utstöter ett ohyggligt trumpetande, tar några stapplande steg och försöker förvirrad lunka därifrån, men det kommer fler kulor. Till sist sjunker han ner på knäna och faller omkull. En liten lastbil kör upp bredvid honom, och en grupp män skrider ivrigt till verket. De massakrerar elefantens huvud för att snabbt få ut betarna ända från rötterna. Inom några minuter är tjuvskyttarna försvunna. Tystnaden lägrar sig åter över savannen. Den en gång så ståtlige elefanthannen är nu bara en kötthög på 6.300 kilo som lämnats kvar där att ruttna i solen.
Sorgligt nog är detta inte alls något enstaka fall. Antalet elefanter som årligen dödas av tjuvskyttar beräknas faktiskt ligga mellan 45.000 och 400.000. Vilträkningar visar att det totala antalet afrikanska elefanter, som förut räknades i miljoner, nu är nere i 900.000. Om tjuvskyttet fortsätter i nuvarande takt, kommer detta antal att halveras inom de närmaste tio åren. Allteftersom de gamla, betförsedda hannarna blir allt sällsyntare, får fler och fler yngre hannar och till och med honor sätta livet till.
Varför detta blodbad? Afrika omsätter årligen cirka 350 miljoner kronor på elfenbensmarknaden, och detta tillsammans med lättillgängligheten på automatvapen har gjort elefanten till ett oemotståndligt byte för tjuvskyttar.
Den afrikanska noshörningen är ännu mer utsatt. Till följd av det gångna seklets rovjakt hade dess antal sjunkit till omkring 100.000 redan för en generation sedan. I dag utgör de en liten hemsökt population på omkring 11.000 djur. Mellan 1972 och 1978 dödades årligen i genomsnitt 2.580 noshörningar; många biologer fruktar nu att de kommer att vara utrotade år 2000.
Varför detta ohyggliga slaktande? Återigen är pengar med i bilden: Noshörningens horn kan inbringa över 75.000 kronor per kilo i detaljhandeln. Det säljs i pulvriserad form i hela Fjärran Östern som ett medel mot huvudvärk och febersjukdomar, trots att undersökningar visar att det inte har någon som helst verkan. Ännu större efterfrågan på noshörningshorn är det i Nordjemen, där nyrika unga män ivrigt traktar efter att äga en ceremoniell dolk med handtag av det prestigeladdade noshörningshornet — trots att ett kohorn skulle fylla precis samma funktion.
Högt uppe i de vulkaniska bergen i Rwanda och Zaire och i den närbelägna Bwindiskogen i Uganda lever de få återstående bergsgorillorna. De har minskat i antal så att de nu är på gränsen till utrotning. För närvarande finns endast 400 djur kvar i vilt tillstånd. Varför? De dödas av tjuvskyttar för att säljas som troféer. Gorillans huvud kan säljas för uppemot 8.000 kronor på svarta marknaden för att sättas upp som prydnad på väggen, dess hand för 4.000 för att användas som askkopp!
Världens snabbaste fyrfotadjur, geparden, anses också vara nära utrotning. Endast 20.000 exemplar finns kvar i vilt tillstånd. Forskare framhåller också att inaveln inom denna lilla population ökat betänkligt och att dödligheten bland de nyfödda gepardungarna därför är mycket hög. På det sättet blir de ännu mer sårbara för de påfrestningar som ett krympande hemvist för med sig.
Behovet av livsrum för Afrikas vilda djur är faktiskt förknippat med stora problem. Om en elefant i vilt tillstånd råkar gå förbi och börjar äta av grödorna på ett mindre jordbruk, skulle detta till exempel mycket väl kunna hota jordbrukarens hela livsuppehälle. Å andra sidan, om alltför många elefanter hålls inspärrade i naturparker eller reservat, där de inte kan hota jordbrukarnas grödor, kan de med sina glupande matvanor snabbt förvandla naturparkens skogar till gräsmarker. Eftersom elefanterna inte har någon annanstans att ta vägen, har skogarna inte en chans att återhämta sig.
Viltvårdare, skogvaktare och forskare har alla gjort stora ansträngningar för att bemästra dessa problem och kan berömma sig av vissa framgångar. I Sydafrika uppgick till exempel antalet vita noshörningar för inte så länge sedan till endast ett hundratal djur. Effektiva åtgärder vidtogs för att skydda dem, och nu är antalet uppe i omkring 3.000.
Detta problem är emellertid något som inte bara hotar den afrikanska noshörningen eller det afrikanska djurlivet, utan allt djurliv i hela världen. I Asien löper både elefanten och noshörningen ännu större risk att utrotas än de afrikanska arter som vi här har dryftat. Något som är ännu mer oroande är att vissa undersökningar tyder på att livsformer nu utrotas i en takt av en art om dagen. En annan rapport förklarade att från och med nu och fram till sekelskiftet kommer en art att försvinna varje timme!
Har vi råd med dessa förluster? Kan människans behov, vare sig de är faktiska eller inbillade, någonsin rättfärdiga en sådan omättlig förstörelselusta?