Behöver du en äktenskapsrådgivare?

”NÄR mamma och pappa hade problem, hade de sin familj och sina vänner att vända sig till. Men mitt arbete har fört oss hundratals mil hemifrån. Vårt äktenskap knakar i fogarna. Jane och jag har ingen annan att vända oss till än en äktenskapsrådgivare.”

John och Jane är unga. De är kristna. Och de är nygifta. John tänker med vemod tillbaka på en svunnen tid, då hans farfars föräldrar var nygifta, omkring sekelskiftet. Då var det inte så vanligt med skilsmässor som det är i dag — då kunde en skilsmässa förstöra en persons rykte! Strax efter andra världskriget bodde hans farföräldrar fortfarande kvar i ”barndomshemmet”, omgivna av det traditionella nätverket av släkt, vänner, pastorn och husläkaren. De höll framgångsrikt samman sitt äktenskap i en tid då skilsmässofrekvensen hade skjutit i höjden med ungefär 300 procent.

Den hade stigit med ytterligare 20 procent då Johns föräldrar gifte sig. I dag träder John och Jane in i det äktenskapliga livet i en värld där en stor del av äktenskapen slutar med skilsmässa — 60 procent i Sverige, 44 procent i Förenta staterna, 43 procent i Dominikanska republiken, 30 procent i Tyskland och England och 28 procent i Sovjetunionen.

Ett föränderligt samhälle, oro på arbetsmarknaden, politiska omvälvningar, den moderna utbildningen och religiöst kaos kastar familjer in i en häxkittel av förvirring. Många familjemedlemmar vill inte längre ikläda sig de traditionella rollerna som äkta man, hustru och barn. I Amerika, Sverige, England och Sydamerika håller de äktenskapliga värderingarna på att förändras. Många betraktar inte längre äktenskapet som en livslång förbindelse, utan som en slit-och-slängvara.

Slappa moralnormer, alkoholism, narkotikamissbruk, ekonomiskt oberoende för kvinnor, statusjakt, egennytta i stället för ömsesidig hänsyn, depression, fruktan för kärnvapen, en romantisk syn på kärlek — allt detta har utpekats som orsaker till att så många äktenskap spricker nu för tiden. Men hur många syndabockar man än finner, hävdar dr Emily Mudd, professor i familjestudier vid University of Pennsylvania i USA, är det ändå så att misshälligheter mellan familjemedlemmar vanligtvis kan reduceras till en enda grundläggande orsak: ”En person underlåter att ta hänsyn till sin äktenskapspartners känslor, behov, värderingar och mål, eller handlar utan att fästa avseende vid dessa.” — The Encyclopedia of Mental Health.

När det gäller kristna äkta par som har äktenskapsproblem, som John och Jane, kan dessa i viss mån bero på att de underlåtit att ta på sig ”den nya personligheten” och lägga i dagen sådana gudaktiga egenskaper som kärlek, glädje, frid, långmodighet, omtänksamhet, godhet, tro, mildhet och självbehärskning. — Efesierna 4:22—24; Galaterna 5:22, 23.

Äktenskapsrådgivaren

John och Jane älskar fortfarande varandra, så hur tänker de gå till väga för att försöka rädda sitt äktenskap? De planerar att gå till en främling, en professionell äktenskapsrådgivare. Men vad är det de ger sig in på?

Den professionelle äktenskapsrådgivaren är ett modernt fenomen. Han — eller hon — har dykt upp på scenen under de allra senaste årtiondena — men med vilken fart! ”Rådgivning av barnpsykologer eller familjerådgivare har blivit en snabbt växande industri” enligt tidskriften U.S. News & World Report. En växande skara professionella rådgivare — psykiatriker, psykologer, präster, läkare, advokater, lärare, äktenskaps- och familjeterapeuter, socialarbetare och beteendeforskare — har ersatt forna dagars framgångsrika men icke-professionella rådgivare.

Efter andra världskriget började det bli alltmer populärt med professionell äktenskapsrådgivning i Förenta staterna. Nu har de stora utbildningsanstalterna slussat ut mängder av personer med magister- och doktorsexamen i ett fack som kommit att bli en egen vårdyrkeskår.

Vad är äktenskapsrådgivning?

Enligt den nämnd som utfärdar certifikat för äktenskapsrådgivare i staten Michigan i USA innebär äktenskapsrådgivning ”vägledning, tester, samtal, terapi, handledning eller rådgivning, vars främsta syfte är att undvika, eliminera, avhjälpa, bemästra eller lösa konflikter eller misshälligheter inom äktenskapet, eller att skapa, förbättra eller återställa endräkten i äktenskapet”.

Detta låter som om det vore precis vad John och Jane behövde. Men detta är bara en av hundratals olika definitioner på äktenskapsrådgivning. Beteendeforskningen (som rör kroppen, sinnet, nervsystemet) är ett exempel på detta. Försök att praktiskt tillämpa denna vetenskap har frambragt mängder av teorier och metoder. Psykologen Allen S. Bernsten från Floridaa redogör för fyra skolor inom psykoterapin, vilka i sin tur kan indelas i 130 underavdelningar:

Den analytiska skolan: Terapeuten försöker utforska en persons undermedvetna motiv eller anledningen till att han beter sig som han gör. Han utforskar tidigare barndomsminnen, som kan ge en inblick i personens handlingssätt nu.

Den behavioristiska skolan: Inom denna skola bryr man sig mindre om en persons inre motivation. I stället försöker man förändra hans dåliga vanor eller beteende genom träning och tillvänjning.

Den humanistiska skolan: Här lägger terapeuten större vikt vid självmedvetande, personlighetsutveckling och personligt ansvar, när det gäller att förändra en persons beteendemönster.

Den trans-personliga skolan: Terapeuten försöker hjälpa personen att höja sig över alltsammans och bli ett med någon sorts ”alltomfattande vilja”. Denna metod kan bli synnerligen mystisk.

En undersökning visade att 64 procent av alla äktenskapsrådgivare skapar en egen arbetsmodell av alla dessa teorier och metoder. Ändå tycks många rådgivare ha ungefär samma syftemål. Doktor Usha Anand, en äktenskapsrådgivare i Indien, skrev att ”syftet med äktenskapsrådgivning ... är att stärka familjeenheten och familjesammanhållningen”. Doktor Eleanor Luckey, som är professor i barn- och familjerelationer vid University of Connecticut i USA, beskriver äktenskapsrådgivning som ”råd beträffande två individer plus ett förhållande”.

Rådgivare har också ett annat gemensamt mål: kommunicerande. De försöker utveckla och bygga upp effektivare metoder när det gäller kommunicerandet makarna emellan.

Är de kvalificerade?

I en del länder och stater auktoriseras äktenskapsrådgivare som en särskild yrkesgrupp. Men på grund av bristen på utbildade rådgivare är det enligt den australiske psykiatrikern dr William Carrington många okvalificerade som sysslar med äktenskapsrådgivning i Storbritannien, Australien och Nya Zeeland. I vissa länder i Afrika, Asien och Sydamerika ges äktenskapsrådgivning av präster, läkare, lärare och ungdomsledare som till synes saknar lämplig utbildning.

”Äktenskapsrådgivning”, skriver psykologen och rådgivaren dr William Nichols, ”är ett yrke på frammarsch, en kvasivetenskap och amatörmässig verksamhet, ett fack som befolkas av högt utbildade, kliniskt avancerade utövare på den ena ytterkanten och av välmenande men inkompetenta amatörer på den andra.”

John och Jane måste alltså göra en hel del efterforskningar om de håller fast vid sin plan att konsultera en äktenskapsrådgivare. Men som ett ungt, nygift par är det en upplysning de utan tvivel är intresserade av:

Hur mycket kostar det?

I Förenta staterna varierar avgiften från fri rådgivning vid vissa sociala servicecentraler till behovsprövade arvoden på upp till omkring 350 kronor i timmen vid ideellt drivna kliniker. Privatpraktiserande rådgivare, från socialarbetare till psykiatriker, tar mellan 275 och 1.200 kronor — beroende på efterfrågan.

Ger äktenskapsrådgivningen resultat? ”Många rådgivare säger att två tredjedelar av deras klienter blir hjälpta”, sägs det i tidskriften Consumer Life Magazine. Psykologen Morris B. Parloff vid Nationalinstitutet för mental hälsa i USA säger: ”Alla former av psykoterapi har en tendens att vara till tämligen stor hjälp för patienter som är starkt motiverade, befinner sig i akuta svårigheter, har god personlig organisationsförmåga, är förhållandevis välutbildade, har upplevt ett visst mått av social framgång och erkänsla, är eftertänksamma och kan uppleva och uttrycka känslor.”

Mycket har emellertid sagts, både för och emot. Den internationellt kände äktenskapsrådgivaren Jay Haley drar slutsatsen att terapeuterna själva inte är säkra vare sig på sina metoder eller på sina resultat. Det är därför, säger han, som de är så ovilliga att publicera resultaten av sina undersökningar.

[Fotnoter]