Hur man ger råd som verkligen är till hjälp

”FRÅN skapelsens början ’gjorde han dem till man och kvinna. Fördenskull skall en man överge sin far och mor, och de två skall vara ett kött’; alltså är de inte längre två, utan ett kött.” Med dessa ord beskrev Jesus Kristus hur Skaparen var upphovet till äktenskapet mellan de två första människorna och på så sätt bildade kärnan till det mänskliga samhället. Jesus visade också att denna förening skulle vara varaktig, när han fortsatte: ”Vad Gud har fogat samman må ingen människa skilja åt.” — Markus 10:6—9.

Med tanke på detta förstår vi att det fanns ett alternativ för John och Jane. Visserligen är många professionella äktenskapsrådgivare uppriktiga, välmenande och välutbildade människor, som ibland kan hjälpa till att lösa äktenskapliga problem. Vi hoppas uppriktigt att John och Jane fick kontakt med en sådan. Men som kristna kunde de också ha tagit i betraktande den hjälp som äktenskapets upphovsman, Jehova Gud, ger i sitt ord, bibeln.

Bibeln är inspirerad av äktenskapets instiftare. Om man samlar allt som där sägs om äktenskapet, får man en handbok, en gudagiven uppsättning fullkomliga principer, som är avsedda att frambringa ett fullkomligt äktenskap. Med tanke på detta kanske du undrar hur ett kristet äktenskap någonsin skulle kunna misslyckas. Eftersom vi har bibeln som ”en lampa för ... [vår] fot och ett ljus på ... [vår] farväg”, varför skulle då ett kristet par som John och Jane någonsin behöva hjälp utifrån i sitt äktenskap? — Psalm 119:105, NW.

Svaret, som bibeln själv realistiskt ger oss, är att medan Guds principer är fullkomliga, är vi som skall tillämpa dem ännu alla ofullkomliga. (5 Moseboken 32:4; Romarna 5:12) I den mån vi misslyckas med att tillämpa Guds fullkomliga principer, i samma mån behöver vi hjälp.

Dessutom förvärras våra problem på grund av de ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med” i vilka vi lever. (2 Timoteus 3:1) ”Dagens konflikter är så komplicerade att de inte går att lösa genom våra egna försök att vara objektiva i vår syn på oss själva”, säger psykologen Allen S. Bernsten. Ofta behöver vi andra människors hjälp när vi skall ta itu med livets problem: ”Fortsätt att bära varandras bördor”; ”tala tröstande till de nedstämda själarna, stöd de svaga, var långmodiga mot alla.” — Galaterna 6:2; 1 Tessalonikerna 5:14.

En ”Underbar rådgivare”

I Jesaja 9:6 (NW) förutsäger bibeln Kristi framtida uppgifter. En av dessa är som ”Underbar rådgivare”. En föranstaltning genom vilken han förser oss med de råd vi behöver är församlingen. En del av de äldre, mogna, ansvarskännande männen förordnas till äldste, eller herdar, för att bistå betryckta församlingsmedlemmar, däribland gifta par. Det är dessa Gud talar om när han lovar: ”Jag vill åter ge dig ... sådana rådsherrar [rådgivare, NW] som du förut ägde.” — Jesaja 1:26; 1 Timoteus 3:1—7; 1 Petrus 5:1—4; Jeremia 3:15; Jesaja 32:1, 2, NW.

Skulle det ha varit förståndigt av John och Jane att söka hjälp av sådana rådgivare, innan de vände sig till främlingar? Det måste erkännas att de äldste inte är några utbildade experter, i stånd att förstå eller behandla alla slag av mentala hälsoproblem. Deras område är snarare de andliga problemen. I fråga om sådant som äktenskapsrådgivning är emellertid gränserna mellan andliga, känslomässiga och mentala problem inte alltid så klara. Och uppriktigt sagt är de flesta professionella rådgivare inte kvalificerade att ta itu med andliga problem. Kvalificerade kristna äldste har därför något värdefullt att bidra med.

Konsten att ge råd

Men rådgivning är, i likhet med undervisning, en konst som behöver läras och utvecklas. (Titus 1:9) Det är möjligt att en del äldste behöver hjälp inom vissa områden för att deras råd skall bli så effektiva som möjligt. Också här kan bibeln vara till hjälp, eftersom den inte bara talar om för oss vad vi bör säga, utan också hur vi bör säga det. Det är intressant att lägga märke till att många av de förslag bibeln ger oss påminner om de metoder några av de mer framgångsrika professionella rådgivarna använder i sitt arbete. Låt oss se på några av dessa.

Inställningen gentemot den hjälpsökande. Under det första århundradet skrev den kristne rådgivaren Paulus till en församling: ”Vi [uppträdde] varsamt mitt ibland er, såsom när en ammande mor ömt vårdar sina egna barn. ... Vi ... har öm tillgivenhet för er.” (1 Tessalonikerna 2:7, 8) Vilken fin anda! De som ger råd måste behandla personen i fråga som en individ som är i behov av hjälp, inte som en överträdare som skall tillrättavisas. Det är inte så mycket ett tillfälle att kritisera, fördöma eller tillrättavisa som att vara förstående och uppmuntrande och visa att problemen kan lösas och livet bli värt att leva.

En psykolog uttryckte det på liknande sätt, då han sade: ”Vad de behöver av oss är inte tillrättavisning eller tuktan; de vill bara ha hjälp.”

Behovet av att lyssna. ”Om någon ger svar, förrän han har hört, så tillräknas det honom som oförnuft och skam.” (Ordspråksboken 18:13) Det är ett gott råd. En duglig rådgivare som ställs inför ett allvarligt problem skakar inte bara fram ett receptliknande svar ”ur rockärmen” och kallar det rådgivning. Precis som en läkare eller en advokat ordnar han med ett sammanträffande så att han kan undersöka problemet närmare.

En professionell rådgivare får lära sig att lyssna. Hur lång tid det än tar, hur många besök som än krävs, försöker han förstå problemet genom att lyssna. Är inte detta minst lika viktigt för en kristen rådgivare? Kom ihåg hur den unge mannen Elihu, som gav goda råd till Job och hans tre ”vänner”, först ”väntade på vad ... [de] skulle tala” och ”lyssnade efter förstånd från” dem. — Job 32:11.

Medan rådgivaren lyssnar, behöver han göra bruk av sina väl utvecklade uppfattningsförmågor och försiktigt pejla under ytan för att ta reda på individens inre motiv. En kristen rådgivare har här en underbar hjälp. Vilken då? Bibeln. Dess innehåll sägs vara levande och utveckla kraft och ”kan urskilja hjärtats tankar och avsikter”. — Hebréerna 4:12.

Att ge individuell hjälp. En klok rådgivare inser att det inte finns två människor eller situationer som är exakt lika, och det finns inga patentlösningar som kan delas ut som någon sorts medicin. Han sätter sig därför in i problemet, så att det han säger kan vara ”fyllt av ljuvt behag, kryddat med salt, så att ... [han] vet hur ... [han] bör ge svar åt var och en”. — Kolosserna 4:6.

En psykolog berättar att somliga patienter har blivit så missmodiga att de säger: ”Jag är värdelös. Jag är inte värd att andra visar mig vänlighet och kärlek.” Hur kan en kristen rådgivare hjälpa sådana personer? Han skulle kunna säga ungefär så här: ”Jesus sade att vi skulle älska vår nästa som oss själva.” Han skulle sedan kunna hjälpa dem att resonera vidare på denna tanke: ”Men hur blir det om vi inte har något värde i våra egna ögon eller någon aktning för oss själva? Hur blir det då med kärleken till nästan? Om Jesus dog för oss, måste vårt liv vara dyrbart, oavsett hur mycket vi än har fördärvat det. Vi är skapade till Guds avbild, och därför kan vi återspegla hans egenskaper i vår egen personlighet. Det vi behöver göra är alltså att arbeta på att ikläda oss en ny personlighet. Detta inbegriper att vi har en positiv syn på oss själva.” — Matteus 22:37—39; Markus 10:45; Kolosserna 3:9, 10.

Uppriktig omsorg

När Jesus hade med andra människor att göra var han alltid ödmjuk, aldrig högdragen, egoistisk eller självupptagen. (Matteus 11:28, 29; Filipperna 2:5—8) Aposteln Paulus uppmuntrade de kristna att efterlikna denna sinnesinställning, uppodla öm tillgivenhet och medömkan och inte göra något ”av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med anspråkslöshet i sinnet”. (Filipperna 2:1—3) Framgångsrika rådgivare erkänner sitt eget behov av ödmjukhet och uppriktig omsorg.

På liknande sätt beskriver den berömde psykologen Carl Rogers en rådgivare som ”någon som är uppriktig utan att hyckla, som visar empati”. Detta är vad en annan psykolog kallar ”ett positivt betraktelsesätt”: ”Det innebär att han uppskattar sin klient som person, med ungefär samma slags känslor som en förälder hyser för sitt barn, som han uppskattar som person.” Det finns emellertid en fara i detta sammanhang som man bör se upp med. Om rådgivaren har kontakt med båda makarna, är detta utmärkt. Men om han bara talar med hustrun, måste han vara försiktig, så att inte hustrun blir alltför beroende av honom för att få sympati och deltagande på bekostnad av sitt förhållande till sin man.

Hur man kommunicerar

Som tidigare nämnts betonar framgångsrika rådgivare behovet av kommunikation. Verklig kommunikation innebär mer än att bara ge och ta emot information. För det första måste du verkligen säga vad du menar. För det andra måste den andre verkligen höra vad du säger.

Dra inte heller förhastade slutsatser eller var för snar att feltolka det du hör. För att vara säker kan du ställa en fråga, eller flera frågor. Be den andre upprepa vad han sagt. Förvissa dig om att han säger vad han menar. Och att han menar vad han säger. ”Är det så du menar?” ”Låt mig förvissa mig om att jag förstår dig rätt.”

Ibland kan det en person säger ge en antydan om något som ligger under ytan, saker och ting som ligger djupt ner eller långt tillbaka i tiden. En duglig rådgivare är skicklig i att ställa frågor så att han kan få fram dessa ting.

Frågor för att inhämta upplysningar: ”Hur länge har ni haft problem i ert äktenskap?” ”Vad är det främst oenigheten gäller?” ”Hur länge har ni varit gifta?” ”Du som äkta man (eller hustru), vad har du för ansvarsuppgifter i hemmet?” Detta är några exempel.

Frågor som uppdagar känslor, synsätt, inställning: ”Vad anser du om ert äktenskap?” ”Älskar ni varandra?” ”Hur ser du på din roll som äkta man (eller hustru)?”

Frågor som hjälper individen att resonera eller dra slutsatser: ”Varför tror du det är viktigt att följa Guds principer beträffande äktenskapet?” ”Varför är osjälvisk kärlek till välsignelse i äktenskapet?” ”Varför tror du att din äktenskapspartner inte känner sig älskad av dig?” ”Om Gud förlåter dig, hur bör du då känna det i fråga om din äktenskapspartners tillkortakommanden?”

Det är mycket viktigt att den som ger råd efterliknar Jehova i att vara opartisk. (1 Petrus 1:17) Han bör inte dra förhastade slutsatser eller låta förutfattade meningar färga hans bedömning. Om hustrun är något känslomässigt lagd, kan rådgivaren dra slutsatsen att hon är upprorisk och tar kanske därför ställning för mannen redan från början. Eller också kan något i mannens personlighet göra att rådgivaren till en början känner större sympati för hustrun. Båda fällorna bör undvikas.

Om du tar ställning, varnar en psykolog, ”kommer du nästan säkert att misslyckas. ... Då hjälper du inte — utan du ... sätter dig faktiskt till doms. ... Den version som du får höra [av den ena parten] är inte nödvändigtvis den rätta.” Detta stämmer överens med bibelns varning: ”Den som först lägger fram sin sak har rätt, sedan kommer motparten och uppdagar hur det är.” — Ordspråksboken 18:17; 25:8—10.

Betrakta åsiktsskiljaktigheter med förnuftets ögon

När en man och en hustru grälar, har de ofta en tendens att bortse från förnuftsskäl och i stället försöka övertyga varandra om att deras egen åsikt är rätt.

Hon kan till exempel tycka att rummet är ostädat om en kavaj hänger framme. Han tycker att rummet fortfarande är snyggt och städat, även om det ligger några papper på bordet och kavajen inte är inhängd. Hur går en kristen rådgivare till väga för att försöka lösa sådana bestämda åsiktsskiljaktigheter? Det finns många fina påminnelser i bibeln han kan använda, till exempel: ”Låt er resonlighet bli känd för alla människor”, och: ”Kärleken är långmodig och omtänksam. ... Den söker inte sina egna intressen.” — Filipperna 4:5; 1 Korintierna 13:4, 5.

Orubbliga åsikter eller bevekelsegrunder kan leda till svåra situationer. I ett äktenskap kan till exempel hustrun känna sig försummad och överflödig, medan mannen kanske tycker att hon kräver alltför mycket av hans uppmärksamhet och inte ger honom tillräcklig handlingsfrihet. De kanske aldrig gemensamt har fattat vad kärlek egentligen innebär och hur den bör uttryckas och tas emot.

I ett sådant fall kan det krävas ytterst varsam och taktfull rådgivning för att återföra de hjälpsökande till ett balanserat synsätt. Att få dem att med egna ord förklara bibelns beskrivning av vad kärlek innebär kan vara till hjälp. (1 Korintierna 13:4—8) Ibland underlättas tillrättaförandet om man försäkrar den hjälpsökande att hans eller hennes svaghet är något vi alla är behäftade med. ”Vem märker själv hur ofta han felar?” ”Alla människor har avvikit.” — Psalm 19:13; Romarna 3:12; Psalm 130:3.

Generaliseringar är inte till någon nytta

När Jesus gav råd eller undervisade, preciserade han alltid själva problemet. (Matteus 22:15—46) På liknande sätt bör äktenskapsrådgivningen riktas in på problemets kärna. Vaga samtal om kärlek, godhet och generositet är vanligen inte till någon hjälp. En klapp på axeln och det välbekanta: ”Förtrösta bara på Gud, så kommer allting att ordna sig”, kanske är allt som behövs vid vissa tillfällen, men i andra fall kan sådana allmänna fraser vara ett uttryck för att personen i fråga inte har några sakliga, konstruktiva råd att komma med. — Se Jakob 2:15, 16.

En ovan eller omogen rådgivare kanske har en tendens att undvika pinsamma eller ”känsliga” ämnen. Men Jesus, den underbare rådgivaren, drog sig inte för att på ett taktfullt sätt dryfta sådana ting som sex, ekonomiska problem och personliga vanor. — Matteus 5:23, 24, 27, 28; 6:25—34.

Att nå hjärtat

De råd man ger bör alltid vara grundade på bibeln. Men att bara citera bibelställen är ingen garanti för att de som får råd kommer att förstå problemet på rätt sätt. Nej, en framgångsrik rådgivare följer Jesu exempel och är beredd att resonera om dem. Hur då? — Matteus 17:24—27.

Vi kan som exempel tänka oss ett par som har olika uppfattningar när det gäller ledarskap. Mannen tycker att han i stort sett utövar sitt ledarskap på ett kristet sätt. Hustrun tycker att han är oresonligt dominerande och bestämmande mot henne. Att tillsammans läsa Paulus’ redogörelse för vad ledarskap innebär i Efesierna 5:21—27 borde vara tillräckligt för att slå fast vilka principer det gäller. Men skulle makarna då helt och fullt förstå och acceptera dessa principer? Nej, de som får råd måste personligen engagera sig i Paulus’ ord och inse hur de är tillämpliga på dem personligen.

Detta kan i sin tur kräva att man ställer en rad rannsakande frågor: ”Hur utövade Jesus sitt ledarskap över församlingen?” ”Varför sägs det ’underordna er varandra’?” ”På vilket sätt skall mannen underordna sig hustrun?” ”På vilket sätt är församlingen underordnad Jesus?” ”Vad säger oss detta om hustruns förhållande till mannen?” Och så vidare.

När Jesus brukade denna form av rådgivning, gav han inte själv svaren på frågorna. Det kommer inte heller en förståndig rådgivare i våra dagar att göra. I stället kommer han att locka fram dem, det ena efter det andra — inte med tvång, utan på ett tålmodigt och vänligt sätt. ”Planerna i en mans hjärta är som ett djupt vatten, men en man med förstånd hämtar ändå upp dem.” (Ordspråksboken 20:5) Detta kan gå på några minuter. Det kan ta timmar. Men det kan få en person att börja tänka i rätt riktning, och dessutom är det en effektiv medicin när det gäller att bekämpa en negativ inställning.

Råd genom exempel

En duglig äktenskapsrådgivare i Förenta staterna berättar om följande fall av rådgivning genom exempel: ”För att hjälpa en äkta man som hade svårt att visa tillgivenhet för sin hustru, lade en äldste sig vinn om att visa tillgivenhet för sin egen hustru i närvaro av denne man. Han förstod snart vad saken gällde.”

I en del länder anses den populära ”idealbilden” av en man vara den solbrända, atletiska typen som är bra på kraftsport och tycker om att dricka och ägna sig åt andra ”manliga” nöjen. Han umgås helst med män och känner sig generad, tycker det är omanligt, att öppet visa tillgivenhet för sin hustru. I en sådan situation skulle rådgivning genom exempel kunna uträtta mycket gott.

Framsteg kan inte tvingas fram

De positiva drag och upplevelser som först band ett par samman kan nötas bort av ideliga trätor. Lämpliga påminnelser — kanske grundade på bibelboken Höga Visan, berättelsen om den sulemitiska flickans orubbliga kärlek till den enkle herdegossen — kanske kan väcka till liv de starka känslor som det olyckliga paret en gång hade när de var nyförälskade.

Den som ger råd måste emellertid avpassa takten efter de hjälpsökandes behov. En professionell rådgivare framhåller att det inte alltid är förståndigt att försöka rätta till alla fel som kommer fram, som om man strävade efter ett fullkomligt äktenskap. Han låter i stället makarna tänka igenom vad som är deras största problem, och i de flesta fall låter han dem sedan skriva ner dem i betydelseordning, med de svåraste först. Genom att kasta om ordningsföljden på listan låter han paret arbeta på de enklaste först. På det sättet blir det lättare för dem att lösa de svårare problemen senare.

När det gäller rådgivning är teknisk färdighet aldrig en ersättning för vishet. Den skickligaste professionelle rådgivare är till föga hjälp om han använder sin skicklighet till att föra fram mänskliga teorier som är i strid med bibelns principer. Å andra sidan är en äktenskapsrådgivare som är väl förtrogen med Guds tankar som de kommer fram i bibeln en gudagiven tillgång i de svåra tider vi lever i. — Jesaja 32:1, 2, NW.

[Infälld text på sidan 10]

Det finns inga patentlösningar som kan delas ut som någon sorts medicin

[Infälld text på sidan 11]

Framgångsrika rådgivare erkänner sitt eget behov av ödmjukhet