”Du kommer att dö om du inte får blod!”
JAG skulle stiga upp för att göra i ordning lunch, när jag kände någonting brista i nedre högra sidan av buken. Jag vek mig dubbel av smärta, men jag antog att detta bara var något av allt det där som kan hända vid en långt framskriden graviditet.
Men smärtan blev bara värre. Det bultade i magen på mig, och jag hade svårt att gå. Det var någonting som var på tok. En grannfru till oss i Arlington i Texas — en kär vän under hela denna pärs — förde mig snabbt till sjukhus.
”Nej!” protesterade jag, när sjukhuspersonalen menade att jag antagligen bara hade värkar. Jag hade redan fått två barn och visste därför hur värkar kändes, och detta var inga värkar. Därför tog man prover.
När min man, Mike, hade hunnit fram var jag utom mig av smärta. Jag jämrade mig och stönade och hade tårar i ögonen, inte bara på grund av smärtan, utan också därför att ingen verkade tro att det var något allvarligt med mig. Men Mike kastade bara en blick på mig, och sedan vände han på klacken och bad översköterskan att hon skulle vara snäll och få tag på en läkare snabbt — vilken läkare som helst. När den jourhavande läkaren kom, var han inte ensam. Han hade med sig en förlossningsläkare (obstetriker), min egen läkare och en pediatriker.
Förlossningsläkaren lade varsamt handen på min buk. Jag skrek. Hans lätta beröring kändes som om någon stack en kniv i mig. ”Å, Gud!” flämtade han. ”Hon har åtminstone en liter blod i buken just nu. Det är antagligen abruptio placenta [att moderkakan har skilts från livmodern för tidigt]. Vi måste göra kejsarsnitt omedelbart.”
Jag vände mig genast till min man och utbrast automatiskt: ”Å, Mike, inget blod!”
Vårt ställningstagande prövades
Mike tog så lugnt han kunde de tre läkarna avsides och förklarade i korthet hur vi som Jehovas vittnen såg på blodtransfusion.
”Bibelboken Apostlagärningarna befaller de kristna att avhålla sig från blod”, sade han. ”Det måste innebära att avhålla sig från blod i alla former. Min fru vill inte under några omständigheter ta emot blod.” — Apostlagärningarna 15:20, 29.
Mitt blodvärde var enligt läkarna farligt lågt. När jag lades in var hemoglobinvärdet omkring 10 och hematokritvärdet omkring 30. De var övertygade om att dessa värden var lägre nu. (Normalt hemoglobinvärde är på 12 till 16; hematokritvärdet är på 34 till 50.)
Nu kom något som kan ha varit en uppriktig vädjan, men som för mig framstod som skrämseltaktik. ”Vet du att du kommer att dö, om du inte får blod?” frågade en av läkarna.
”Ja”, svarade jag. ”Men jag kan inte överträda Guds lag eller handla i strid med mitt samvete.”
Konstigt nog var det lätt för mig att säga: ”Ja, jag vet att jag kan komma att dö.” Ett slags lugn kom över mig, eftersom jag visste att de döda vilar i frid i graven och att dö är som att somna in. ”De döda vet alls ingenting”, hade jag fått lära mig från bibeln. — Predikaren 9:5, 10.
Det enda som gjorde mig ledsen var tanken på att behöva lämna min man och mina barn. Jag tänkte på Mike. ”Hur skall han bära sig åt för att ta hand om (eventuellt) tre barn?” undrade jag. ”Hur kommer mina döttrar att ta min död?” Det var jag som hade det lättast. Antingen skulle jag vakna upp här på sjukhuset eller också i Guds nya ordning genom uppståndelsen. Det var min familj som skulle få det svårt.
Jag skrev under en handling som fritog sjukhuset och läkarna från all ansvarsskyldighet i samband med att man skulle operera utan blod, och 15 minuter senare rullades jag in på operationssalen, där man utförde kejsarsnitt. Klockan 18.01 föddes Megan. Hon vägde 2.398 gram. Hon fördes till intensivvården för spädbarn.
Läkaren kom nu ut från operationssalen och berättade för Mike att jag befann mig i ett djupt chocktillstånd. De visste inte vad som var källan till blödningen, och om de inte snart hittade den, skulle jag förblöda på operationsbordet.
Mike sade: ”Vi har redan talat om för er att det inte skall vara något blod ens om det är risk för att Sherry dör. Jag skulle inte bara handla tvärtemot vad jag själv tror, om jag sade ja, utan jag skulle också handla i strid med min hustrus samvete. Jag skulle inte kunna leva med det. Detta är inte ett beslut vi har fattat utan vidare. Det beslutet fattade vi för länge sedan, efter det att vi lärt känna bibelns principer om blod. Det finns annat ni kan använda, till exempel plasmaersättningsmedel.”
Trots att läkaren inte delade vår uppfattning, så lovade han ändå min man att han skulle göra allt han kunde för att hjälpa oss utan att använda blod.
I en kris kan man inte alltid tänka klart. Om man väntade med att fatta ett sådant beslut tills man ställdes inför problemet, skulle man lätt kunna kompromissa under påtryckningar från läkare eller sjukhuspersonal. Jag är glad över att min man och jag insåg vikten av att man i förväg beslutar sig för att stå fast under sådana här kritiska situationer.
Läkaren återvände till operationssalen och upptäckte vad som orsakade min blödning — en brusten livmoderven. Den hade antagligen försvagats genom mina tidigare graviditeter. Det behövdes 20 stygn för att sy ihop den. Jag hade förlorat över hälften av mitt blod, men Ringer-laktat, en vätska utan blod, bidrog till att hålla vätskevolymen uppe.
”Det största problemet nu är infektionsrisken”, sade läkaren till min man. Han förklarade att en infektion skulle döda mig, eftersom jag hade alldeles för lite blod för att kunna bekämpa en infektion. Återigen rekommenderade man blodtransfusion.
”Du menar att du kan garantera att min hustru inte kommer att få någon infektion, till exempel hepatit eller någonting annat, om du ger henne blod?” frågade Mike.
”Nej”, svarade läkaren.
Mike drog då den slutsatsen att infektionsrisken skulle bli mindre om jag inte tog emot blod. Läkaren gick med på att respektera min mans beslut.
”Megan lever!”
Det hade redan gått två dagar, och jag hade ännu inte fått se min nyfödda. Trots att jag hade fått höra att vår dotter levde, även om hon var mycket sjuk, så trodde jag ändå innerst inne att hon var död. När min morbror från Houston kom och bar på en polaroidkamera, fick Mike en idé. ”Om Sherry bara fick bevis på att Megan lever”, tänkte han, ”så skulle det hjälpa henne att tillfriskna.” Han lånade därför min morbrors kamera och övertalade en sköterska på spädbarnsavdelningen att ta ett kort på Megan. ”Hon lever verkligen!” utropade jag överlycklig över att få se min lilla Megan för första gången, även om det bara var på kort. Jag måste leva, för nu var det inte bara de övriga i min familj som behövde mig, utan det gjorde också denna lilla.
Jag hade utmärkta sköterskor och läkare. Hur obetydliga de framsteg än kunde tyckas vara som Megan gjorde, så rapporterade översköterskan för spädbarnsavdelningens intensivvård dem ändå för mig två gånger om dagen.
På fjärde dagen kände jag mig bättre. Mitt blodvärde stabiliserades. Det började se hoppfullt ut för första gången sedan den här pärsen började. Men Mike såg slut ut. De två senaste dygnen hade han vakat hos mig, och han kunde nu gå hem och vila.
På femte dagen var jag tillräckligt bra för att man skulle kunna ta bort alla de slangar som man satt in den andra dagen. Hur glad blev jag inte, när jag fick höra att jag kunde få gå till spädbarnsavdelningens intensivvård! För första gången kunde jag hålla och amma min Megan. Där låg hon naken och späd. Äntligen var vi tillsammans, trots att det hade sett så mörkt ut — vilket rörande ögonblick! Jag grät av lycka, och det gjorde också sköterskan.
Bakslag
Senare den kvällen, när Mike och jag samtalade, började jag känna mig sämre. ”Å, nej! Detta kan inte vara möjligt”, tänkte jag. ”Om jag går på toaletten, kanske jag blir bättre.” Jag började i stället att kräkas våldsamt. Mike hjälpte mig tillbaka i sängen och ringde på sköterskan.
Min buk började bli uppsvälld av blod igen. När läkaren gav order om att alla slangarna skulle sättas in igen, torkade Mike varsamt pannan på mig och höll mig hårt i handen. Plötsligt blev allt tyst. All vår glädje försvann. Mike bröt samman och grät.
Efter det här bakslaget upptäckte jag att jag mer och mer förtröstade på att Jehova skulle ge mig och min familj styrka till att fortsätta. Ofta bad min käre far eller min svärfar en bön vid sängkanten, och detta uppskattades mycket. Detta styrkte oss ytterligare. Det gjorde också våra bröders och systrars böner, telefonsamtal och krya-på-dig-kort.
Den nionde dagen togs alla slangarna bort igen. Jag kände mig upprymd, eftersom Mike skulle komma, och jag ville överraska honom. Jag snyggade därför till mig och satte mig upp i sängen. Vad lycklig han blev, när han fick se mig utan de där slangarna! Arm i arm promenerade vi korridoren fram för att se vår lilla Megan, som nu låg på den vanliga spädbarnsavdelningen, där alla de andra friska spädbarnen låg.
Ett nytt bakslag
Senare den kvällen kom det där hemska illamåendet tillbaka. ”Jag kan bara inte låta Mike få reda på att jag håller på att bli sjuk igen”, tänkte jag för mig själv. ”Jag vet vad jag skall göra. Jag skall uppmuntra honom att gå hem tidigt och få sova ordentligt.” Han accepterade mitt erbjudande. Han hade knappt hunnit utanför dörren, förrän jag började kräkas igen.
Jag ringde på sköterskorna, som kom springande. Jag hjälptes i säng, och man kallade på doktorn.
Läkaren steg in i rummet, böjde sig ner och sade: ”Sherry, jag hoppas att du inte blir arg, men jag kommer att låta sätta tillbaka alla slangarna och be en specialist komma och titta på dig i morgon.” Plötsligt blev jag mycket rädd och började gråta hejdlöst. Detta var tredje gången som slangarna sattes in. Jag var så trött på de falska förhoppningarna, på smärtan och sticken. Jag hade fått nog!
När sköterskorna hade gått bad jag till Gud. Tanken att Jehova började bli trött på mig, därför att jag bad om så många saker, for genom mitt sinne. Jag tyckte jag drog för stora växlar på hans kärleksfulla omtanke, eftersom han ju hade hjälpt mig att uthärda så här långt.
När Mike kom in i rummet följande morgon, syntes det i hans ansikte hur besviken han var. När han gick i går kväll hade jag varit så bra, och nu — jag tyckte så synd om honom. Vi grät lite, och sedan bad vi.
Specialisten kom och bekräftade det som den andre läkaren fruktade. Det var en partiell förträngning av tunntarmen. Eftersom mitt blodvärde fortfarande var lågt, sade specialisten förmanande: ”Ni, min lilla dam, kan inte genomgå någon ny operation ännu på ett bra tag.”
Jag fick stora doser med järn för att öka blodvärdet — två injektioner på fem kubikcentimeter vardera, vilket var mycket plågsamt. En frisk person tål kanske inte en så hög dos, men det gjorde jag på grund av min svåra blodbrist.
Goda nyheter
Den 11:e dagen av min sjukhusvistelse visade röntgen att min tarmförträngning höll på att gå tillbaka. Och Megan var nu helt frisk. Jag måste skynda mig att bli bättre, eftersom Megan väntade på att jag skulle ta hem henne.
De följande dagarna kom det fler goda nyheter. Jag tålde vätska. Mitt blodvärde steg. Röntgen visade att min partiella tarmförträngning nu var borta. Och för första gången på 13 dagar såg jag mina båda andra döttrar genom ett fönster. De var hänförda! Och det var jag också.
Fler goda nyheter. Efter 17 dagar på sjukhuset skulle jag få resa hem — i morgon!
Den dag vi alla hade bett om var inne. ”Men Gud har hört mig, han har lyssnat till mitt bönerop”, tänkte jag. (Psalm 66:19) Jag tackade läkaren för allt han gjort; bland annat för att han respekterat mitt enligt bibeln övade samvete och för att han inte gav upp hoppet om mig. Jag talade om för honom hur tacksam jag var över hans ansträngningar att rädda mitt liv. ”Du är en flicka med tur”, sade han vänligt. Jag gav naturligtvis Jehova äran.
Megan var klädd och fördes in åtföljd av en parad av sköterskor. Vi kramade om varandra och sade farväl. Sedan bar det i väg till bilen och hem till en tårfylld återförening med våra döttrar och föräldrar. Vad skönt det kändes att vara hemma och vid liv! — Berättat av Sherry Flemming.
[Bild på sidan 15]
Vår friska dotter Megan