Storfinansen och krigen

DEN internationella handeln med vapen blev en stor industri under 1800-talet. Stålproducenter, som den tyska firman Krupp och de engelska firmorna Vickers och Armstrong, började producera vapen i stora mängder. När de egna ländernas regeringar inte kunde eller ville köpa tillräckligt mycket vapen, började dessa firmor idka internationell handel och blev snart jättelika multinationella koncerner.

Redan från början ifrågasatte somliga det moraliskt riktiga i att producera och exportera vapen. Svensken Alfred Nobel uppfann ett slags kordit (ett röksvagt krut som kallades ballistit) för skjutvapen, och vid 60 års ålder köpte han den svenska vapenfabriken Bofors. Men ändå påstod han sig vara intresserad av pacifism och instiftade i sitt testamente det berömda Nobels fredspris, som skulle delas ut till dem som uträttat mest för att främja vänskapliga relationer nationerna emellan. När William Armstrong dog år 1900, skrev en brittisk tidning: ”Det finns något förfärande i det faktum att en lugn och beräknande hjärna som lord Armstrongs har ägnats åt förstörelseteknik.”

Men eventuella betänkligheter skingrades snart på grund av patriotism eller profitlystnad. Vid första världskrigets utbrott vimlade de flesta huvudstäder i världen av vapenhandlare som bjöd ut sina varor. Under detta krig märktes det emellertid tydligt att vapenhandeln medförde allvarliga moraliska problem.

Under kriget användes vapen av brittisk och fransk tillverkning mot brittiska och franska soldater på slagfältet. Tyskar stred mot ryssar och belgare som hade utrustats av Krupp. De flesta av de inblandade flottstyrkorna hade pansarplåt av Krupps patent, och i Skagerakslaget sköt båda sidor granater med tändrör från Krupp.

Vapenfabrikanterna gjorde enorma vinster på grund av kriget — så till den grad att många misstänkte att de hade försökt dra ut på kriget för egen vinnings skull. I en tidskriftsartikel från 1934 beräknades det att det under kriget hade kostat 25.000 dollar att döda en soldat, ”av vilka en stor del hamnade i vapentillverkarens ficka”. — Anthony Sampson: Vapenbutiken.

Sedan det kriget har vapenhandeln fortsatt, och i dag blomstrar den som aldrig förr. Somliga ifrågasätter fortfarande det moraliskt riktiga i att handla med dödsbringande vapen, men ingen förnekar att det är lukrativt. ”Krig är återigen en god affär”, sade en analytiker från Wall Street. The New York Times tillade med hänsyftning på moderna sofistikerade vapen: ”Den elektroniska krigföringen är inte bara ett teknologins under, utan i ännu högre grad en lukrativ affär.”

”Vapenhandeln är ... på stark frammarsch, och Sovjetunionen har gått om USA som den ledande exportören av större vapen”, bekräftade den brittiska tidskriften New Scientist och tillade: ”Och inom ett eller två år kommer vi utan tvivel att få se en kraftig ökning av den brittiska vapenexporten efter det skyltfönster som förevisades på Falklandsöarna.”

För ledarna inom de företag som producerar moderna vapen måste konflikterna på Falklandsöarna och i Libanon ha verkat som en skänk från ovan. Londontidningen The Guardian ger följande kommentar: ”Europeiska och amerikanska bolag ser nya, spännande utsikter öppna sig efter detta krig [på Falklandsöarna], som utgjorde en klassisk demonstration av deras varor.”

Detta måste också ha varit uppenbart för sådana som söker något säkert projekt att investera sina pengar i. Nya investerare inom rustningsindustrin ”kommer fram på löpande band”, som man brukar säga. En försvarsanalytiker som citeras i The New York Times sade: ”Aktiemarknaden har fungerat fint efter dessa händelser [konflikterna på Falklandsöarna och i Libanon]. Det är tydligt att detta har lett till ett ökat intresse från aktieköparnas sida.”

Under 1970-talet, då krig rasade i Sydostasien, hörde protestantiska kyrkosamfund — av vilka somliga hade protesterat mot kriget och mot den växande militära uppladdningen i Förenta staterna — till dem som drog fördel av den lukrativa vapenmarknaden. I en broschyr om detta ämne sade National Council of Churches: ”De investeringar som här avses är i ’storfinansen’, inom produktionen och anskaffningen av militära vapen. Kyrkans investeringar uppgår till nära 203 millioner dollar. ... Dessa investeringar är goda affärer för kyrkorna och utgör en betydande, om inte rentav den mest betydande delen av deras aktieinnehav.”

Det som särskilt får företagscheferna inom vapenindustrin att gnugga händerna av förtjusning är att de för det mesta får göra affärer med militärer och inte med vanliga affärskunder. Detta innebär stora fördelar för dem. De flesta stora nationer har redan försvarsanslag på många milliarder kronor, och det som kommer in i fabrikanternas kassor är därför säkra pengar. Eftersom dessa komponenter måste uppfylla militära kvalitetskrav, är priset fyra till fem gånger högre än på det som säljs för kommersiellt bruk. Generellt sett föredrar militären att köpa produkter som är tillverkade inom landets egna gränser framför att köpa dem från annat håll, och detta gör att risken för konkurrens utifrån minskar. I synnerhet amerikanska företag befinner sig i sin jakt efter militära kontrakt i den ovanliga situationen att de inte behöver befara någon konkurrens från Japan. Ja, vapen är verkligen en lukrativ affär.

Mitt uppe i denna lukrativa vapenhandel står försäljarna, som bjuder ut sina destruktiva varor som gårdfarihandlare. ”Det fina med att tillverka vapen jämfört med att tillverka bilar”, sade en, ”är att de alltid blir omoderna eller förbrukade: det finns obegränsade möjligheter till expansion.”

Vapenutställningar, där köpare och säljare samlas för att titta på de senaste modellerna av krigsvapen, dyker upp överallt i världen likt modevisningar. Fabrikanterna håller på att utveckla vad som kallas den tredje generationen vapen — högteknologiska projekt som för med sig allt större militära utgifter för forskning och utveckling. Christopher Paine vid Federation of American Scientists (Amerikanska vetenskapsförbundet) kallade detta ”en farlig fint som vapentillverkarna tillgriper för att trygga sysselsättningen”.

De moraliska problem som är förknippade med vapenhandeln har inte förändrats. I tre år före Falklandskriget sålde britterna för över 1.600 millioner kronor krigsfartyg och elektroniska vapen till Argentina, av vilket mycket avfyrades mot dem själva när kriget bröt ut. Detta är den risk som både nationer och storfinansen väljer att ta. Många uttalar sig fördömande om den internationella vapenhandeln. Ändå fortsätter försäljningen, vanligtvis uppmuntrad av ländernas regeringar. Och under tiden blir världen allt farligare att leva i.

[Infälld text på sidan 8]

Britterna sålde vapen för milliontals kronor till Argentina, bara för att själva bli beskjutna med dessa under Falklandskriget

[Bild på sidan 7]

Betänkligheter över det moraliskt riktiga i att sälja vapen skingrades snart när vinsterna började strömma in