Ungdomar frågar:
Varför låter de mig inte vara i fred?
”VAD bekymrar dig mest?” Denna fråga ställdes till 160.000 amerikanska tonåringar, och 30 procent svarade: ”Skolan”! Om du är i skolåldern, blir du förmodligen inte förvånad över detta svar.
Men är det bara ängslan över betyg som gör att somliga ungdomar blir nervösa bara de tänker på skolan? Michael, en gymnasieelev från New York, uttryckte vad många känner, då han sade: ”Den största pressen en elev utsätts för har inte att göra med lärarna eller betygen. Det är pressen från andra ungdomar.”
Ja, kamratförtryck har gjort att många ungdomar hatar skolan. Och även om det är svårt att få tag i statistiska uppgifter, skrev en lärare: ”Att en elev stannar hemma, är sjuk eller skolkar från en lektion på grund av fruktan för andra elever är vanligare än de flesta vuxna föreställer sig.”
Det har visat sig att också de mycket unga utsätts för kamratförtryck. När en grupp fjärdeklassare (nio till tio år gamla) i fyra olika amerikanska skolor intervjuades, angav ungefär hälften att skolkamraterna sade sådant som sårade deras känslor. På frågan: ”Om du skulle svara fel på en fråga, skulle då en del barn skratta åt dig?” svarade över hälften: ”Ja.” Och detta olyckliga mönster fortsätter ofta långt upp i högre klasser. Som en tonåring rakt på sak uttryckte det: ”Jag kan försäkra dig — barn kan behandla andra barn mycket gement.”
”Jag gjorde det ju på skämt”
Det är emellertid inte bara barn som finner sadistiskt nöje i att reta och trakassera andra. Inte heller är detta ett fenomen som är unikt för vårt århundrade, för den fallna människans lumpna drag kunde iakttas även på bibelns tid. Ordspråksboken 26:18, 19 beskriver till exempel en ”man som bedrar sin nästa”, kanske i form av ett elakt practical joke. ”Jag gjorde det ju på skämt”, säger bedragaren. Men ändå jämför ordspråket den man som utförde ”skämtet” med ”en rasande, som slungar ut brandpilar och skjuter och dödar”. Varje ny elev som har trakasserats av äldre elever kan bekräfta sannfärdigheten i detta skriftställe. Den känslomässiga — och ibland också fysiska — skada som sådant ”skämt” förorsakar kan vara förödande.
Bibeln berättar också om en händelse där en grupp ungdomar trakasserade profeten Elisa. Dessa ungdomar visade ringaktning för hans ämbete och skrek respektlöst: ”Upp med dig, du flintskalle! Upp med dig, du flintskalle!” (2 Kungaboken 2:23—25) På liknande sätt tycks många ungdomar i våra dagar ha en verklig förmåga att göra förolämpande och sårande kommentarer.
”Jag var minst i klassen när jag gick i nian”, berättar Frederick McCarty, en av författarna till boken Growing Pains in the classroom. ”Eftersom jag var så liten, fick jag ständigt stryk. ... Jag var också mycket begåvad. ... Att vara duktigast i klassen och kortast i klassen var därför en olycklig kombination på högstadiet: De som inte slog mig för att jag var liten slog mig för att jag var duktig. De kallade mig ’glasögonorm’ och ’ett levande uppslagsverk’, och de hade 800 andra namn på mig. Jag gjorde av med många par glasögon på högstadiet, därför att den ene översittaren efter den andre hade sönder dem.”
En annan man, John, kommer också ihåg hur han blev retad därför att han inte var tillräckligt stark för att göra sig gällande i gymnastiken: ”De andra pojkarna buade alltid åt mig, kallade mig vekling och morsgris. ... Det var ett rent elände.” Denne författare till boken The Loneliness of Children tillägger: ”Barn med fysiska handikapp, talsvårigheter eller uppenbara fysiska eller beteendemässiga egenheter blir lätt utsatta för hån från andra barn.” Naturligtvis kommer förolämpningarna inte alltid bara från ett håll. På vissa platser inlåter sig ungdomar i fruktansvärda ordstrider, där de bombarderar varandra med allt värre förolämpningar, ofta om varandras föräldrar, bara på ”skämt”.
Ingenting att skratta åt
Men är sådana oförskämdheter verkligen ”skämt”? Inte för dem som blir utsatta för det. En ung man vid namn Miguel säger till exempel: ”Det uppstår ofta ordstrider, och de är mycket smärtsammare än slag, eftersom de angriper ens svaga punkter. ... Man känner sig sårad när någon talar om någon som står en nära, ... och det inträffar ofta, särskilt i min skola, för alla [förolämpar] varandra. Många gånger är det på skämt, men ibland blir man indragen i verkligt allvarliga ordstrider ... [och] verkliga slagsmål.”
En annan ung pojke berättar likaså att på grund av klasskamraternas hån och trakasserier ”var han vissa dagar så rädd och olycklig att han trodde att han skulle kräkas. Han kunde inte koncentrera sig på sina studier av oro för vad de andra eleverna skulle göra med honom.”
Har du varit utsatt för sådana grymheter? Då kanske det är en tröst för dig att veta att Gud inte heller tycker att det är någonting att skratta åt. De respektlösa ungdomar som hånade Guds profet Elisa fick betala för sitt ”skämt” med sina liv! — 2 Kungaboken 2:24.
Det finns en annan biblisk händelse som också visar hur allvarligt Gud ser på sådant uppförande. Det var då ett gästabud hade anordnats för att fira att Abrahams son, Isak, blev avvand. Abrahams äldre son, Ismael, som utan tvivel var avundsjuk på det arv som Isak skulle få, började ”driva gäck med” Isak. Ett oskyldigt barnsligt uppförande? Det ansåg inte Sara, som insåg att detta var något som hade med Jehovas vilja och uppsåt att göra. Allvarliga stridsfrågor var inbegripna, eftersom Guds utlovade ”säd”, eller Messias, skulle komma genom hennes son, Isak. Att Ismael började ”driva gäck” med Isak kallas till och med längre fram, av bibelskribenten Paulus, för förföljelse! Det ledde därför till att Ismael och hans mor blev utdrivna från Abrahams hus. — 1 Moseboken 21:8—14, 1878; Galaterna 4:29.
Det är framför allt ingenting att skratta åt, när ungdomar hånar eller förlöjligar dig för att du försöker leva efter bibelns principer. Kristna ungdomar tar till exempel Jesu befallning att dela med sig av Guds ord till sina medmänniskor på fullt allvar. Och hur reagerar ofta deras skolkamrater? En grupp ungdomar, som är Jehovas vittnen, sade: ”Kompisarna i skolan tycker att vi är tokiga som predikar från dörr till dörr, och de retar oss för det.”
Låt ert ljus lysa
Det är därför begripligt att somliga ungdomar är rädda för skolan på grund av detta kamratförtryck. Men att få kamraterna att lämna en i fred är kanske inte alltid så lätt. En tonåring sade därför: ”Jag ger igen.” Men detta är inte det handlingssätt bibeln rekommenderar. ”Återgälda ingen med ont för ont. ... Fortsätt att övervinna det onda med det goda”, lyder Guds råd. — Romarna 12:17—21.
Detta kan innebära att man får uthärda grova förolämpningar. Men kom ihåg att många forntida trogna tillbedjare av Gud ”fick sitt prov genom hån”. (Hebréerna 11:36) Jeremia, till exempel, blev ett ”ständigt åtlöje” på grund av att han frimodigt förkunnade Jehovas budskap. Så ihållande blev förföljelsen att Jeremia tillfälligtvis förlorade modet. ”Jag vill inte tänka på honom [Jehova] eller vidare tala i hans namn”, beslöt han. Men kärleken till Gud och sanningen övervann till slut hans fruktan. — Jeremia 20:7—9.
Somliga kristna ungdomar i våra dagar har på liknande sätt känt sig nedslagna. I sin önskan att inte bli hånade har somliga till och med försökt dölja att de är kristna. Men kärleken till Gud får ofta sådana ungdomar att övervinna sin fruktan och låta sitt ”ljus lysa” som kristna. (Matteus 5:16) En tonårig pojke sade till exempel: ”Min inställning förändrades. Jag slutade upp att betrakta det som en börda att vara kristen och började betrakta det som någonting att vara stolt över.” Du kan också ”berömma” dig av privilegiet att känna Gud och kunna brukas av honom till att hjälpa andra. — 1 Korintierna 1:31.
Det är naturligtvis inte säkert att detta gör att hånet upphör. Vare sig man är lång eller kort, vacker eller ful, begåvad eller medelmåttig — så har ungdomar ofta en förmåga att finna förevändningar för att retas och bråka. Men varför är ungdomar så grymma mot varandra? Finns det något effektivt sätt att ta itu med dessa trakasserier — kanske till och med göra slut på dem? I ett kommande nummer kommer vi att försöka besvara dessa frågor.
[Bild på sidan 16]
Ibland blir man retad för att man är annorlunda