Hur jag fann en verklig skatt — efter elva års sökande
BEIRUT, Libanon. De flesta människor känner genom nyhetsrubrikerna till denna stad som en plats som härjas av inbördeskrig. Men för mig är den mitt hem. Och ungefär samtidigt som mina landsmäns hat började blossa upp och mitt hem skakades av krig ersatte jag mitt hat med den frid som är dyrbarare än någon skatt på jorden. Låt mig berätta hur detta gick till.
Jag var yngst av sju syskon och föddes i Beirut av arabiska föräldrar år 1949. Som barn hade jag en mycket stark önskan att vara nära Gud. Men ingen i min familj var särskilt religiös, även om de sade sig vara kristna. Sällan, eller aldrig, gick någon av dem i kyrkan. Jag brukade därför gå ensam.
Medan jag knäböjde i bön framför bilder av Jesus eller jungfru Maria, fick jag ofta tårar i ögonen. Jag bad om att få lära känna sanningen. Varje gång jag gick förbi en kyrka gjorde jag korstecknet. Jag ville behaga Gud, och när jag blev äldre ansåg jag att det bästa sättet att göra detta skulle vara att bli präst.
År 1962, då jag var 13 år gammal, följde min mor med mig för att anmäla mig som sökande till prästutbildning. När vi kommit in i den grekisk-ortodoxa kyrkans stora administrationsbyggnad i Beirut, gick vi uppför trapporna till patriarkens kontor. När jag sade till honom att jag ville bli präst, frågade han bara: ”Har du bra röst?” ”Ja”, svarade jag. Och när han märkte att jag hade det, sade han: ”Du är antagen.” Hur lycklig var jag inte! Jag kände det som om jag hade funnit en skatt — att få tjäna Gud som präst!
En sann skatt?
När vi gick därifrån, var det en kvinna som arbetade där vid kyrkans huvudkontor som sade något som oroade mig. ”Bli inte präst”, sade hon vädjande. ”Dina synder kommer bara att bli större.” Vad menade hon? Det förstod jag inte. Men under de följande tre åren av min utbildning för prästyrket drog jag mig ofta till minnes hennes ord och förstod dem. Varför? På grund av vad jag fick se.
Prästerna i Libanon var inblandade i politiken — de stödde ett parti och stod emot ett annat. Jag kände till en präst som bar en revolver gömd under prästkappan. Jag tyckte att det var fel att prästerna var så snara att ta del i stridigheter och krigshandlingar. Jag undrade: Skulle Kristus eller hans apostlar ha gjort det?
Prästerna var också giriga efter pengar. Jag såg dem bråka om kollektpengarna och svära åt varandra. ”Det här skall jag ha”, kunde de säga. Jag såg dem också tillsammans med kvinnliga bekanta. Varje gång en viss präst höll mässan kom hans flickvän dit. Många visste att det de gjorde var synd. När jag såg att en prästs flickvän kom och knuffade undan en gammal kvinna för att få en bättre plats närmast prästen, började jag hata honom. Men jag tyckte fortfarande att kyrkan hade rätt; det var bara prästerna som var onda.
Efter tre år avbröt jag min prästutbildning, men jag fortsatte att vara mycket aktiv i kyrkan, besökte den regelbundet och sjöng i kören. Mina mål i livet hade ändrats. Nu blev sport, och i synnerhet basketboll, mitt största intresse. Under skolloven arbetade jag också i min äldre brors fabrik och lärde mig hans yrke. Han var 20 år äldre än jag och var mer som en far — vår far hade dött.
Mitt möte med vittnena
Den kyrkliga grupp jag tillhörde var starkt judefientlig. Vi fick också lära oss att hata Jehovas vittnen. Man sade oss att de var sionister, att de var emot Kristus. Ja, de använde förstås Kristi namn, men det var bara en täckmantel, trodde jag. Bara man nämnde ordet ”Jehova” blev jag arg, redo att slåss. Vi organiserade ungdomar som följde efter vittnena, när de gick från hus till hus, och trakasserade dem och anföll dem med påkar och stenar.
En dag efter basketträningen hälsade jag på min syster, och för första gången träffade jag vittnena personligen, när de besökte hennes hem. Araber har för vana att vara gästfria mot människor som kommer till deras hem, och därför var jag det. När de ställde frågor som jag inte kunde besvara, sade jag: ”Kom tillbaka nästa vecka så skall jag ta hit prästen.”
Följande vecka träffades vi. Jag märkte att prästen inte kände till bibeln — han kunde inte försvara sig. När vittnena visade att man inte skall kalla någon andlig ledare för ”fader”, sade han bara: ”Okej, låt bli att kalla mig fader.” (Matteus 23:9) Trots att han inte kände till bibeln, var han ändå min präst. Och därför sade jag till vittnena: ”Kom inte tillbaka, för då skall jag bryta benen av er.” Och jag menade det verkligen.
Jag blir berömd som idrottsman
Under tiden hade jag vuxit upp och var betydligt över 180 centimeter lång, vilket är ganska mycket för en arab. Basketboll blev mitt hela liv; i åratal tränade jag fem timmar om dagen. Jag beslöt mig för att bli bäst, och år 1971 hade jag blivit känd över hela landet för min skicklighet. Det året blev jag uttagen att vara med i det landslag som skulle representera Libanon i internationella tävlingar i Saudiarabien.
Följande år blev jag ännu mer erkänd och utsågs till lagkapten för ett skollag som bestod av de bästa spelarna i hela Libanon. Jag spelade back och var lagets spelledare. Vi åkte till Irak för att delta i en turnering mellan alla arabländerna och var nära att vinna. Vi kom på andra plats efter Irak. År 1973 utsågs jag ännu en gång att ingå i Libanons bästa lag.
Jag hade uppnått mitt mål att bli en av de allra bästa basketbollspelarna, åtminstone i Libanon. Människor kände igen mig. Jag var berömd. Flickor skockades runt mig. Men allt detta skänkte mig inte den sanna lycka som jag trodde att det skulle göra. Skatten var inte äkta.
Ett nytt möte med vittnena
I början av år 1973 började en god vän, en annan känd basketbollspelare, studera bibeln tillsammans med vittnena. När jag hörde talas om detta, gick jag omedelbart till honom och sade: ”Sami, det där är inga bra människor. Du skall inte ha någonting med dem att göra.” Och i min vrede förbannade jag Jehovas namn.
”Nej, nej, Josef, säg inte så!” sade han varnande. ”Tala med vittnena.”
”All right”, sade jag, ”men om jag kan visa dig att de inte har sanningen från bibeln, vill du då sluta studera med dem?”
”Okej. Men om det visar sig att de har sanningen”, svarade han snabbt, ”vill du då bli ett Jehovas vittne?”
Jag gick med på det.
Vi var fem stycken som var goda vänner. Jag informerade de andra tre, och tillsammans gick vi till vår präst. ”Snälla ni, kom med oss och tala med vittnena”, bad vi. Men han ville inte komma. Mina vänner sade därför: ”Om prästen inte går, går inte vi heller.” Men jag hade lovat Sami och kunde inte svika mitt ord.
Vid den avtalade tiden samlades omkring tolv vittnen i Samis hem. De var mycket vänliga, men jag ville inte vara vänlig. ”Låt oss börja diskussionen”, sade jag. Det vittne som tog ledningen bad mig börja. ”El, syriernas Gud, är den sanne Guden”, sade jag. ”Jehova är Israels Gud, och han är en mördare.”
Vittnet sade inte emot, utan frågade bara: ”Tror du på hela bibeln?”
”Ja”, svarade jag.
Han bad mig då slå upp Psalm 83:19. När jag hade gjort det, blev jag bara sittande. Det var som om någon hade slagit mig med knytnäven. Jag hade aldrig förut sett namnet ”Jehova” i bibeln. Det stod där att den vars namn är Jehova är den Högste Guden över hela jorden. Och jag hade förbannat det namnet!
Vittnena bad mig slå upp ett annat skriftställe (Guds namn, Jehova, förekommer omkring 20 gånger i den arabiska bibeln). Men jag sade: ”Nej, om jag inte tror på den här versen, tror jag inte på hela bibeln. En vers räcker.”
”Okej, jag vill fortsätta diskussionen”, sade jag. ”Men jag vill säga en sak. Om ni verkligen är lärjungar till Jesus Kristus — de verkliga lärjungarna — då skall jag bli ett Jehovas vittne. Men om ni inte är det, om ni är sionister, skall jag döda er allihop.”
”Bra”, svarade de. ”Om du finner att vi är sionister, döda oss då.”
Från den dagen började jag läsa bibeln, någonting jag aldrig hade gjort förut. På tre månader hade jag läst den rätt igenom, och jag hade också studerat boken Sanningen som leder till evigt liv tillsammans med vittnena. Kunskapen om Gud och hans rike blev något mycket dyrbart för mig. Som Jesus sade: ”Himmelriket är likt en skatt som gömts i åkern och som en man fann och i sin tur gömde; och i sin glädje går han bort och säljer så mycket han har och köper den åkern.” (Matteus 13:44) Jag ville veta mer om detta — om hur jag kunde bli en av dess jordiska undersåtar. Men det var inte lätt för mig att sätta detta före allt annat.
Att sälja allt för skatten
Jag kände mig splittrad. Jag älskade fortfarande basketboll. Många flickvänner kom också och sökte mitt umgänge. Att gå ut och ”ha roligt” hade en oerhörd dragningskraft på mig. Min familj uppmuntrade till och med detta omoraliska levnadssätt, eftersom de alla var starkt emot mitt umgänge med vittnena. Att ge upp allting för skatten tycktes alltför svårt, och jag avbröt mitt bibelstudium.
Ungefär vid den här tiden fick min bror stora spelskulder, och jag lämnade därför universitetet för att arbeta heltid för att hjälpa honom att rädda hans fabrik. Vittnena fortsatte att besöka mig för att försöka bygga upp min uppskattning — men utan framgång. Efter omkring sex månader frågade jag mig själv: Josef, vart är du på väg? Du vet att vittnena har sanningen.
Men jag behövde göra förändringar. Skulle jag kunna det? För att visa min beslutsamhet kastade jag först bort mina cigarretter. Sedan gick jag till telefonen och ringde till Fadi, det vittne som hade studerat med mig. ”Mitt blod är över ditt huvud”, sade jag till honom. ”Du måste studera med mig.”
”Menar du verkligen det? Kom hit så börjar vi igen i kväll”, svarade han. Det var i december 1973.
Jag började genast gå på församlingens möten och tog olika flickvänner med mig varje gång. Men när en flicka ville att vi skulle ha ett förhållande, förklarade jag: ”Nej, så gör jag inte längre.” Eftersom ingen av dem tog emot sanningen, skar jag så småningom av allt sådant umgänge.
Min basketbolltränare var rasande. Han hade använt många år till att utveckla mig som spelare, och vi hade Libanons bästa lag. Nu slutade jag plötsligt, utan vidare. Jag hade beslutat mig för att gripa tag om den sanna skatten. Den 24 augusti 1974 blev jag döpt som en symbol av mitt överlämnande till att tjäna Jehova Gud.
Följande år gifte jag mig med Kathy, som var reguljär pionjär (dvs. heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen). Därefter, år 1976, blev jag förordnad till äldste i den kristna församlingen. Vid ungefär samma tid köpte jag en egen fabrik där vi tillverkade metallplåt, samma slags fabrik som min bror hade. Mina enda anställda var fem vittnen. Jag brukade stänga fabriken klockan fyra på eftermiddagen och ta del i tjänsten tillsammans med min hustru till klockan elva på kvällen. Vi ledde 20 bibelstudier varje månad. Men jag kände mig splittrad mellan dessa två aktiviteter.
I februari 1978 sålde jag därför fabriken och började som pionjär med särskilt uppdrag. Vilken välsignelse! Månaden efter sprängdes nämligen hela fabriken i luften av en bomb. Den skulle ha varit praktiskt taget värdelös om jag inte hade sålt den just då!
En skatt som är värd alla uppoffringar
Att tjäna vår kärleksfulle Fader, Jehova, och hans rikes intressen har skänkt mig sann glädje och tillfredsställelse, trots de faror som är förbundna med att tjäna Gud i detta krigshärjade land. Under det första året av det inbördeskrig som började år 1975 dödades faktiskt mellan 15.000 och 20.000 människor, och sedan dess har tiotusentals fler dödats! Eftersom Libanons befolkning bara uppgår till omkring tre millioner, är det ungefär detsamma som om Förenta staterna skulle förlora flera millioner invånare i ett sådant krig! Ofta utsätts vi för risken att träffas av kulor och bomber, när vi utför vår tjänst.
År 1980 blev jag förordnad som kretstillsyningsman i Beirut för att besöka församlingarna i staden och styrka dem andligen. Under två och ett halvt år i denna tjänst missade vi inte ett enda församlingsbesök, trots att vid vissa tillfällen mer än tusen granater och bomber i minuten regnade över staden. På grund av särskilt hårda strider i närheten av en församling ifrågasattes det tillrådliga i att besöka den. Somliga undrade: Kommer någon att komma till mötet under sådana förhållanden? Vi fick rådet att bege oss dit. Församlingen har 45 förkunnare, och 45 var närvarande vid mötet, trots de häftiga striderna!
Ofta hålls möten medan bomberna exploderar utanför. När vi går i tjänsten, får vi på en del ställen gå nedböjda för att undvika kulor och ta betäckning precis som soldaterna. Men vi fortsätter att predika, eftersom vi anser att det bästa sättet att dö skulle vara att dö medan man är direkt inbegripen i Guds tjänst. En gång var vi just klara att gå ut i tjänsten, men granatelden var så häftig att tio av oss var tvungna att stanna i en smal korridor i tre timmar och vänta tills det blev ett uppehåll i beskjutningen. Vi sjöng Rikets sånger och dryftade bibliska frågor.
Vid ett annat tillfälle arbetade jag från hus till hus tillsammans med en nioårig pojke, som var ute i tjänsten för första gången. Vi träffade en man som var inblandad i stridigheterna. Han riktade ett gevär mot mitt huvud och sade att han tänkte döda mig. Jag bad till Jehova om hjälp. Sedan sade jag till honom: ”Om du dödar mig, kanske min familj, som inte är Jehovas vittnen, får tag på dig och dödar dig.” Han lät oss gå, och vi fortsatte från hus till hus. Den unge pojken visade sant kristet mod.
Vi får ofta erfara Jehovas beskydd. En av de stridande grupperna lade till exempel beslag på det hus som vi använde som mötesplats för församlingen. Somliga kanske undrade: Varför tillät Jehova detta? Följande måndag, när ett församlingsmöte skulle ha pågått, utbröt våldsamma strider på den gatan. De kom ända fram till huset där vårt möte skulle ha varit. Byggnaden genomborrades av kulor, som med stor säkerhet skulle ha dödat många vittnen. Huset togs sedan över av en annan grupp av de stridande, och senare kunde jag förhandla med dem för att få huset återlämnat, så att det ännu en gång kunde användas som mötesplats!
Efter att i mer än två år ha tjänat som kretstillsyningsman i den krigshärjade staden Beirut blev jag i mars 1983 kallad till Jehovas vittnens högkvarter i New York för speciell utbildning. De månader som Kathy och jag tillbringade där var en verklig höjdpunkt i våra liv. När vi nu återvänder hem till Libanon, är vi mer beslutna än någonsin att genom vår tjänst visa att Guds rike för oss är dyrbarare än allt annat, att det är en verklig skatt. — Från en av våra läsare.
[Infälld text på sidan 15]
Vi organiserade ungdomar som trakasserade och anföll vittnena