Min basketbollkarriär — ersatt av två andra föremål för kärlek!
JAG var sju år gammal när jag började tycka om basketboll. Jag brukade gå ner till en uppfartsväg i närheten och spela basket ett par timmar om dagen. När jag gick sista året i gymnasiet, var jag 196 centimeter lång och vägde 85 kilo. Samma år vann vårt lag vår division. Jag fick ett stipendium för att åka till UCLA (University of California i Los Angeles) och spelade där under tränaren John Wooden, och två av mina tre sista år där vann vi det nationella mästerskapet.
Mitt första år efter det att jag slutat college år 1975 var händelserikt. Jag undertecknade ett kontrakt med Los Angeles Lakers — värt 1,6 millioner dollar eller däromkring — på fem år. En vecka därefter såldes jag till Milwaukee Bucks. En månad senare gifte jag mig med Linda, och en månad efter detta blev hon havande.
Det gick i alla fall snabbt upp för mig hur annorlunda det var att spela i NBA (National Basketball Association)! Vid UCLA hade vi en vinstperiod med 88 vunna matcher, men under mitt första år tillsammans med Milwaukee Bucks förlorade vi 44 matcher! Jag spelade varannan kväll, mot skickliga professionella spelare. Det var en affärsverksamhet. Det var ens liv. I synnerhet under spelsäsongen, då man var på resande fot en hel del — det uppslukade en! Men jag älskade det!
Snart kom emellertid två andra saker emellan, som jag skulle komma att älska ännu mer — saker som inte var förenliga med min karriär inom professionell basketboll.
Man skulle kunna säga att fröet till denna dragkamp såddes redan år 1972, när jag träffade Linda. Jag blev omedelbart kär i henne. Hon hade blivit döpt tidigare samma år som ett Jehovas vittne men hade blivit overksam. Ändå förde hon ofta religionen på tal.
”Vad anser du om bibeln?” brukade hon fråga.
”Det är en bra mytologibok”, brukade jag svara.
Jag hade uppfostrats till sträng katolik, men nu gick jag på college och var mycket tolerant och filosofisk. Diskussionerna blev aldrig alltför invecklade eller särskilt utdragna.
Sedan hände en sak år 1974 som förde mig till en av Jehovas vittnens Rikets salar. Det fanns en pojke — Brian Good var hans namn — som jag gick tillsammans med på gymnasiet. Han hatade mig. Det hade att göra med rivalitet — vi försökte alltid besegra varandra inom idrotten. Hans föräldrar var vittnen, men han ville inte ha någonting att göra med deras religion. Han hamnade i drogmissbruk, lät håret växa långt och var verkligen avskyvärd. Några år senare kom jag till Lindas hem, och där var Brian. Gift, korthårig, klädd i slips och verkligen proper till utseendet. Han hade blivit ett Jehovas vittne.
Senare blev han och hans hustru förkunnare på heltid i Kansas, och när de körde genom landet till en sammankomst, blev de båda två dödade i en bilolycka. Begravningen hölls i Rikets sal. Jag gick dit av respekt för Brian.
Det var det egendomligaste man kan tänka sig. Talaren stod där och talade om att alla skulle få träffa Brian igen. Det var nästan som om han inte ens var död, som jag uppfattade det. Hans familj satt längst fram och grät stilla, men jag kände mig inte ens nedstämd! Det var ovanligt. Här står den där talaren och talar om positiva saker, och jag sitter här och tänker: ”Gosse, det här var verkligen någonting! De kommer att få träffa Brian igen, och de kommer att göra det och det tillsammans med honom!”
Ett år senare, 1975, spelade jag med Milwaukee Bucks. En av mina lagkamrater var Elmore Smith, som också hade sålts till Bucks samma år. Och just det året hade han blivit döpt som ett Jehovas vittne! Hans hustru Jessica hade varit vittne i tre eller fyra år. Det tycktes som om vittnena plötsligt dök upp överallt i mitt liv! Elmore och jag blev nära vänner, eftersom ingen av oss drack eller deltog i sällskapslivet. Han var alltid efter mig och ville att jag skulle studera bibeln tillsammans med honom eller komma till Rikets sal tillsammans med honom. Jag var inte redo för det. En dag efter träningen — vi hade haft en verkligt bra träning, och Elmore och jag gick genom korridoren — säger Elmore:
”Dave, jag skall hålla mitt första tal i skolan i teokratisk tjänst. Jag skulle vilja att du kom.” Jag drog på orden, kom med en ursäkt, åkte hem — och kände mig förskräcklig! Nästa dag på träningen sade jag till Elmore: ”Hör du, Elmore. Jag ber verkligen om ursäkt. Jag vill tala om för dig att Linda och jag skall komma till ett annat möte i stället.” Och, å, så förtjust han blev!
Senare gick därför Linda och jag till ett offentligt föredrag och Vakttornsstudium i Rikets sal. Vittnena var mycket vänliga. Jag blev emellertid inte imponerad av föredraget, och Vakttornsstudiet handlade om bibelboken Haggai eller Habackuk. Jag visste inte vad som pågick. Jag satt där och tänkte: ”Vad är det här? Vad gör jag här?”
En kort tid därefter avslutades basketbollsäsongen, och vi återvände till Kalifornien. Vi började glida ifrån varandra. Jag oroade mig för min karriär. Jag hade spelat större delen av året med ett skadat knä, och nu visade röntgen ett brott på knäskålen. Det var första året på mitt NBA-kontrakt; jag hade ytterligare fyra år kvar, och nu visste jag inte ens om jag skulle komma att spela! En operation av mitt knä var bestämd, och när jag gav mig i väg till sjukhuset, tog jag med mig bibeln enligt Nya Världens översättning.
”Skall du ta med dig bibeln?” frågade Linda förvånat.
”Ja. Det är en bra mytologibok. Jag skulle vilja läsa den.”
Samma kväll på sjukhuset läste jag flera kapitel, men jag blev uttråkad när jag kom till ett långt avsnitt med släktregister. Jag blev sömnig och lade ifrån mig boken. Nästa morgon genomfördes min operation med lyckat resultat. Linda kom för att besöka mig, men jag hade smärtor och var omtöcknad efter operationen — jag visste inte ens att hon hade varit där. Hon var inte där när jag vaknade upp, och det gjorde mig rasande.
Jag kom ut från sjukhuset efter några dagar, och en vecka senare hade Linda och jag praktiskt taget slutat att tala med varandra.
Sedan hände något som förde oss samman. En kväll gick jag på bio tillsammans med en vän. Filmen hette ”The Omen” (Järtecknet). Det var en av dessa kusliga science fiction-filmer. Det rörde sig om demonerna. När jag gick ut från den där filmen, var jag vettskrämd. Den handlade om Satans barn. Två skriftställen från Uppenbarelseboken hade blixtrat förbi på filmduken. När jag läste dessa skriftställen, tänkte jag: ”Sägs det så i bibeln? Kommer det att hända?” Ett skriftställe handlade om vilddjurets tal, 666; det andra om en väldig blixt, som ljungade från jordens ena ända till den andra. Filmen skrämde mig verkligen. När jag körde hem, sneglade jag hela tiden bakåt och väntade att någon demon skulle hoppa på mig.
Jag gick in i huset, in i vårt sovrum och tände ljuset. Klockan var omkring halv två på morgonen. Linda sade:
”Varför har du ljuset tänt?”
”Jag är ingenting, jag är ingenting.” Jag mumlade detta om och om igen.
Linda hoppade upp ur sängen. ”Vad är det för fel, Dave, vad är det för fel?”
”Jag är rädd!” Jag berättade för henne om filmen.
Hon tog fram bibeln, och vi låg båda i sängen. Hon läste Matteus 7:13, 14 om den breda vägen till tillintetgörelse och den smala vägen till liv. Hon fortsatte att lugna mig: ”Dave, du behöver inte vara rädd för Satan. Du behöver inte frukta honom. Frukta Jehova. Han är den som håller vårt liv i sina händer.” Hon fortsatte att läsa, och helt plötsligt tycktes det som om jag hade befunnit mig i ett mörkt rum och att någon hade tänt ett ljus.
Den natten sov jag inte. Nästa morgon satt jag i sängen och läste bibeln. Först Uppenbarelseboken, sedan Första och Andra Timoteus, och Första och Andra Tessalonikerna och Romarna. Alla dessa småböcker. De började verka vettiga. Medan jag höll på och läste, tänkte jag: ”Hur kommer det sig att jag aldrig har läst det här förut? Varför har jag aldrig granskat de här sakerna förut?” Det var som om Jehova hade öppnat mitt hjärta.
Samma kväll kom Lindas svåger hem till oss. Han var ett döpt vittne. I fyra timmar ställde jag frågor till honom, och han besvarade allting med bibelns hjälp. Inget ämne blev någon stridsfråga för mig. Inga blodtransfusioner, ingen treenighet, ingen odödlig själ — allt blev bevisat med hjälp av bibeln. Detta avgjorde saken för min del. Det var som om ett ljus hade tänts denna septembermånad år 1976. Jag ringde till Elmore Smith och hans hustru och sade:
”Kan ni gissa en sak?”
”Vad då?”
”Jag skall studera bibeln tillsammans med vittnena!”
De kunde inte tro det. Elmore kunde först inte fatta det. Det hade funnits ett Jehovas vittne i NBA, nu skulle det finnas två, och båda i samma lag!
Jag blev döpt året därpå, i augusti 1977. Jag älskade predikandet från dörr till dörr. År 1978 var jag hjälppionjär — vilket innebär att jag i genomsnitt ägnade 60 timmar eller mer i månaden åt att predika de goda nyheterna om Guds rike. Det var också under säsongen 1977—1978 som jag hade mitt bästa år i NBA. Men jag började känna mig missbelåten med den tid som basketbollen tog från mitt predikoarbete! Jag älskade fortfarande basketboll, men jag började älska predikoarbetet ännu mera!
Jag började också dras närmare min familj. Linda och jag stod varandra mycket nära nu. Vi hade en tvåårig dotter, Crystal. Ett år senare, 1979, föddes vår son Sean. Ett diskbråck hindrade mig från att spela basketboll. Det var smärtsamt, men det visade sig så småningom vara till välsignelse. Jag var tillsammans med min familj varje dag, gick på alla möten, ägnade mig åt personligt studium och var på nytt hjälppionjär. Det var den sommaren som jag fattade ett beslut i mitt hjärta — jag skulle dra mig tillbaka från professionell basketboll. Jag skulle fullfölja mitt kontrakt, men jag skulle dra mig tillbaka efter säsongen 1979—1980.
Detta beslut var allt jag behövde! Min styrka började komma tillbaka, båda mina ben började bli som förr, och jag återvann min startposition i laget! Efter att ha gått miste om ett helt år var jag alltså tillbaka i främsta linjen, och jag spelade. Vi lyckades nå slutspelet. Vi vann divisionen.
Tio dagar efter den sista matchen gick jag till ägarens kontor.
”Dave”, sade han, ”ditt kontrakt löper snart ut”, och han började tala med mig om pengar. Han visste att jag kunde tjäna mycket mera pengar, när jag inte var bunden av något kontrakt.
”Jim”, avbröt jag, ”jag kommer inte att spela mera.”
”Vad menar du, kommer du inte att spela mera? Du kan inte göra så!”
”Jag kommer att göra så. Mina mål och mina värderingar har förändrats, och basketboll står i strid med dem.”
”Men du älskar basketboll!”
”Det är riktigt.”
”Men vänta ett litet tag”, sken han upp. ”Du är ett Jehovas vittne, eller hur? Din organisation skulle inte ha något emot en del pengar, eller hur? Vi skall donera en del av ditt kontrakt till dem.”
”Nej”, sade jag, ”att vara ett vittne innebär mera än att donera pengar. Det innebär att studera, gå på möten och predika från dörr till dörr. Basketboll, Jim, håller mig borta från det. Sex månader på resande fot isolerar mig från det. Det håller mig också borta från mina familjeförpliktelser, och det är också en viktig del av tillbedjan av Jehova.” — 5 Moseboken 6:6, 7; Efesierna 5:25, 28, 33; 6:4.
Vi hade en presskonferens dagen därpå. Tidningarna i Milwaukee var där, och TV-stationen var representerad. Många av artiklarna i Milwaukee var mycket välvilliga. (Se rutan här ovan.) Men i Los Angeles utmålade man mig som lite rubbad. ”Den här religionen och den här sekten har fått Dave att tänka befängt, men han kommer tillbaka.” Så lät det.
Intressant är att så snart det hade tillkännagetts att jag skulle dra mig tillbaka började frestande erbjudanden strömma in. Bucks skickade mig ett bättre kontrakt inför det kommande året. Los Angeles Lakers hörde av sig och ville att jag skulle spela för dem. De skulle betala mina flyttningskostnader till Kalifornien och skaffa ett hus åt mig. Seattle kontaktade mig också. Allt detta var mycket frestande. Jag älskade fortfarande basketboll, men nu älskade jag min familj och tjänsten för Jehova mycket mer. Jag kände att Jehova var med mig precis då och att han hjälpte mig att motstå dessa erbjudanden, som rörde sig om millioner dollar. — Ordspråksboken 3:13—18; Sefanja 1:18; 1 Johannes 2:15—17.
Och alltsedan dess har han välsignat mig. Jag har tid för personligt bibelstudium och att vara med vid möten. Jag är äldste i församlingen, håller offentliga föredrag och ägnar mig ofta åt tjänsten på heltid, då jag berättar för andra om de goda nyheterna om Jehovas rike under Kristus. Dessa andliga aktiviteter är en källa till lycka för mig. (Matteus 5:3) Jag har också tid att vara tillsammans med min son och min dotter, medan de växer upp, och jag kan hjälpa dem i fråga om den sanna tillbedjan. Och jag har nu tid att ägna mig åt min hustru och bevara vårt äktenskap starkt.
Framtiden är dyster för de stora massorna av människor i denna atomålder. Men mitt hopp är härligt. Beträffande den paradisiska jorden under Guds rike säger Uppenbarelseboken 21:4: ”Och han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.”
Med denna välsignelse från Jehova i sikte ansåg jag det inte alls vara något offer att ge upp min basketbollkarriär. Min kärlek till min familj och till Jehova är det som nu ger mig lycka. Och till detta kommer mitt hopp om ett liv utan slut på den paradisiska jorden.
Samma lyckliga hopp är också ditt, om du så önskar. Uppenbarelseboken 22:17 lyder: ”Var och en som vill, han må fritt ta av livets vatten.” — Berättat av David Meyers.
[Infälld text på sidan 22]
Plötsligt dök det upp vittnen överallt i mitt liv!
[Infälld text på sidan 22]
Jag tänkte: ”Sägs det så i bibeln? Kommer det att hända?”
[Infälld text på sidan 23]
Den sommaren fattade jag ett beslut ... jag skulle dra mig tillbaka från professionell basketboll
[Infälld text på sidan 24]
Frestande erbjudanden började strömma in
[Infälld text på sidan 24]
Sportredaktören i tidningen Journal i Milwaukee, Bill Dwyre, skrev: ”Tanken att Meyers skulle avstå från kanske 500.000 dollar om året från basketbollen, så att han kan gå från dörr till dörr som ett Jehovas vittne, är häpnadsväckande. ... Men innan alla gör sig redo att köra bussen med tvångströjan ut till Meyers’ hus, så är det befogat att ta en närmare titt på mannen bakom beslutet. ...
Han älskade att tala om sin familj — sin hustru, Linda, och sin unge son och sin dotter. Samtal om basketboll [hans prestationer i en match] ledde undantagslöst till att han snabbt bytte ämne och började berömma sina lagkamrater och tala om tabellställningar och domare. Men samtal om hans familj och om sådana ämnen som hur hans dotter började lära sig att gå eller hur hans hustru slutade röka brukade få honom att lysa upp av iver att få berätta.
’En hel del människor kommer att tro att jag är rubbad’, sade han i onsdags kväll, bara några timmar efter sin formella presskonferens. ’Men allt jag verkligen önskar göra är att ta itu med de viktigare tingen i mitt liv, som min familj och min religion.’
Han bör beundras för att han har mod att leva upp till sina trosuppfattningar.” — 1 maj 1980.
[Bild på sidan 25]
Min kärlek till min familj och till Jehova är det som nu ger mig lycka