Kristenhetens evangelister — ger de en tydlig signal?

”VÄRLDEN kan nu höra de annalkande hovslagen av Apokalypsens fyra ryttare.” Detta sade den populäre evangelisten Billy Graham till en grupp representanter för pressen. ”Vi lever i mycket farliga tider”, fortsatte han. ”Världen förändras mycket snabbt.”

Det var denna oro över att vi lever ”i mycket farliga tider” som föranledde Billy Graham att ta initiativ till en konferens för nära 4.000 evangelister i Amsterdam i Nederländerna från 12 till 21 juli 1983. Denna internationella konferens för kringresande evangelister hade representanter från 133 länder och 30 olika religionssamfund. Dess syfte var att främja evangelismens frammarsch runt om i världen genom att ge ytterligare utbildning åt dessa evangelister. Men vilket slags ”utbildning” fick de? Har denna konferens tjänat till att främja kristen endräkt? Vad var dess budskap?

Det hölls omkring 107 studiecirklar som behandlade så skilda ämnen som talekonst, språk och geografi. Stor tonvikt lades vid förbättrade metoder att nå människor. Att tala vid stora ”väckelsemöten” är visserligen fortfarande evangelisternas mest verkningsfulla metod, men man höll också studiecirklar om användning av TV, radio och film. Men eftersom omkring 70 procent av evangelisterna var från länder i den så kallade tredje världen, kan sådana tekniskt avancerade förkunnelsemetoder aldrig komma i fråga för många. En predikant från Zaire förklarade att han måste gå från by till by och från hus till hus för att samla ihop en folkskara.

Alternativa predikometoder

Evangelisterna fick emellertid lära sig att det finns angenäma alternativ till att gå från dörr till dörr. ”Gå ut och ät middag med företagschefer och politiska ledare”, sade man till dem. Tanken är att få dessa framträdande personer att ”ta emot Kristus” och genom dem försöka nå massorna på ett mer effektivt sätt.

Idrottsmannen och evangelisten Eddie Waxer sade till exempel inför en studiegrupp att om man kan nå idrottsmän och idrottskvinnor som står på toppen, kommer de att ha obegränsade möjligheter att förhärliga Gud inför millioner TV-tittare — ja, till och med milliarder! Han berättade sedan hur den nigerianske idrottsmannen Naduka Odizor lyckades komma till kvartsfinalen i tennismästerskapen i Wimbledon 1983. Waxer säger: ”Han blev sedan till mycket stort vittnesbörd för denna nation, som är likgiltig inför evangeliet. I alla tidningar, i television och i radio fick man höra Odizor intervjuas och berätta för landet — och en stor del av världen — att han hade Gud och Jesus Kristus att tacka för sina tennisframgångar.”

Penninginsamlingar

Ett annat framträdande diskussionsämne var, inte överraskande, hur man skall samla in pengar. Experter på penninginsamlingar gav ett stort antal förslag i denna fråga. Pengar har blivit en så stor fråga att den argentinske evangelisten Luis Palau kände sig föranledd att säga: ”Evangelisterna har en benägenhet att åstunda pengar för personlig tillfredsställelse.” Han tillade: ”Vi älskar ett bekvämt liv. Det är inget fel med det, ... men frestelser i fråga om pengar har fördärvat många predikanter.”

Vart skall de omvända ledas?

Men en av de mest intrikata frågorna vid denna konferens var förmodligen: När evangelisten har omvänt någon, vad händer sedan? Allt som sägs i en predikan bör visa människor att de måste besluta sig för att ta emot Kristus i sitt hjärta, sade Graham. Men vad innebär det egentligen att ”ta emot Kristus i sitt hjärta”? Bibeln talar om ”den levande Gudens församling, en pelare och ett stöd för sanningen”. (1 Timoteus 3:15) Men var finns den? Det enda förslag konferensen kunde ge var att människor efter sin omvändelse skulle hänvisas till valfri kyrka på platsen. Men det är ju precis samma kyrkor som Graham tidigare klandrande hade sagt ”famlar i vilsenhet, i synnerhet när det gäller evangeliserandet, dess budskap, dess metoder och dess resultat”. Han gick faktiskt så långt att han sade: ”Vi har inte råd att vara vilsna om vi skall påverka vår generation på det sätt som Gud väntar sig av oss.” Så kontentan av detta evangeliserande tycks vara: Samla ihop de vilsna ”fåren” och för dem till en plats där man famlar i vilsenhet.

Jesu ord till evangelister

När Jesus sände ut sina apostlar som kringresande evangelister, talade han inte om att de skulle predika genom sällskaplig samvaro eller genom att få framträdande personer att nå massorna. Han sade: ”I vilken stad eller by ni än kommer in, så utforska vem i den som är förtjänt. ... När ni kommer in i huset, så hälsa det.” (Matteus 10:11—13) De skulle gå från hus till hus, som aposteln Paulus också gjorde. — Apostlagärningarna 20:20.

När det gällde vad de skulle predika om sade Jesus: ”Medan ni går, predika och säg: ’Himmelriket har kommit nära.’” (Matteus 10:7) Och beträffande vår tid sade Jesus: ”Och dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna.” (Matteus 24:14) I våra dagar behöver människor höra de goda nyheterna om Guds rike, som är mänsklighetens enda hopp. Varken den metod eller det budskap som Jesus förespråkade framhölls av konferensen.

En otydlig signal

Konferensen i Amsterdam är således bara ännu ett sorgligt otillräckligt försök att ena världen. I stället för att lära sig att ”rätt handskas med sanningens ord” föredrar evangelisterna att lära sig hur man samlar in pengar och gör filmer. (2 Timoteus 2:15) Det är då inte att undra på att kristenhetens evangelister inte har kunnat komma med ett budskap som enar mänskligheten! Även i bästa fall skänker deras ansträngningar föga mer än en tillfällig känslomässig upplevelse. Samtidigt som Billy Graham och andra fördömer kyrkorna för att de ”famlar i vilsenhet”, har de själva inte mycket annat att komma med än vaghet och vilsenhet. Och som aposteln Paulus en gång sade: ”Om trumpeten ger en otydlig signal, vem gör sig då redo till drabbning?” — 1 Korintierna 14:8.

Det finns emellertid en tydlig signal till sann enhet, grundad på en sann förkunnelse. Detta kommer att förklaras i följande artikel.