Från våra läsare
Motstånd mot våldtäktsmän
Tack för artikeln ”De gjorde motstånd mot våldtäktsmän”. (22 december 1984) För elva år sedan blev jag antastad av sonen i en familj som jag städade hemmet åt. Jag var bara 16 år när detta hände. Jag kom ihåg att jag måste skrika och inte ge efter för honom. Jag bet honom i läppen och försökte skrika, men han slet mig i håret och lade handen över min mun. Jag försökte bita honom igen, och jag bad också till Jehova om hjälp i min kamp. Jag fortsatte att kämpa, tills han plötsligt reste sig och satte sig i en stol och stirrade på mig. Sedan lämnade han huset. Jag anser att det är viktigt att lägga märke till att han inte var en för mig helt främmande person. Det är bra om kvinnor är på sin vakt och i förväg tänker över vad de skulle göra, om en sådan mardrömssituation någonsin skulle drabba dem.
C. H., Illinois, USA
Jag blev djupt oroad av artikeln ”De gjorde motstånd mot våldtäktsmän”. Jag är mycket upprörd över att någon över huvud taget skulle kunna anse ett våldtäktsoffer skyldigt till otukt. Det skriftställe i Femte Moseboken som ni citerar kräver bara att kvinnan skriker, inte kämpar till döds!
C. W., Indiana, USA
Tack för er artikel ”De gjorde motstånd mot våldtäktsmän”. Jag uppskattade verkligen dess fina råd om att ”använda våra lungor” och behandla våldtäktsmannen med respekt. Jag fann det också mycket upplysande att ta del av de erfarenheter som gjorts av dessa kvinnor som lyckades motstå en våldtäktsman.
T. C., Florida, USA
Er artikel ”De gjorde motstånd mot våldtäktsmän” oroade mig oerhört mycket. Jag blev våldtagen av en man som angrep mig med en kniv. Jag kunde bara skrika en enda gång på grund av att jag höll på att bli kvävd och därför att en stor hand pressades mot min mun. Jag kämpade tills jag blev medvetslös. Eftersom jag överlevde, oroar det mig att det är fråga om otukt från min sida. Ni säger att man skall visa respekt för en våldtäktsman. Dessa män visar ingen respekt för sina offer. De bryr sig inte om att de krossar en kvinna och efterlämnar skräck i hennes minne för återstoden av hennes liv. Såvida ni inte personligen har upplevt skräcken i samband med detta slags brott, kan ni aldrig verkligen förstå hur det är.
A. G., Massachusetts, USA
För att offret skall kunna betraktas som skyldigt, måste det finnas bevis på frivilligt samtycke. Det är tydligt att om kvinnan följde kravet i 5 Moseboken 22:25—27, att göra motstånd genom att skrika, skulle detta fria henne från varje misstanke om att det var fråga om sådant medgivande från hennes sida. Värdet av att göra motstånd underströks av ensociolog vid University of Illinois, Pauline Bart, som har gjort en undersökning om kvinnor som har avvärjt en våldtäkt. Enligt ”The Edmonton Journal” i Canada (10 november 1983) anför hon följande i sin undersökning: ”Genom att sätta sig till motvärn ökar en kvinna på ett påtagligt sätt möjligheten att undgå våldtäkt. ... Att låta bli att göra motstånd är ingen garanti för en human behandling.” Hon framhöll vidare: ”Det var mindre troligt att våldtagna kvinnor som använde fysiska metoder blev deprimerade jämfört med våldtagna kvinnor som inte gjorde fysiskt motstånd mot sina angripare.” När det gäller att visa respekt för den eventuella våldtäktsmannen, är det inte så att han förtjänar det, men att behandla honom taktfullt kan hjälpa till att förmå honom att visa hänsyn och tjäna som utväg för det tilltänkta offret att ta sig ur en mycket farlig situation. — RED.