De gjorde motstånd mot våldtäktsmän
I ALLMÄNHET försöker våldtäktsmän ge sig på kvinnor på någon avskild plats, där det inte finns några människor i närheten. Ibland är de beväpnade och hotar att använda sitt vapen, om offret inte samarbetar. Bör en kristen godvilligt ge efter?
Nej, det förhåller sig inte på samma sätt som när en man helt enkelt begär pengar eller andra materiella ägodelar. Det skulle vara förståndigt av en kvinna att ge honom dessa. Men våldtäktsmannen begär att man skall överträda Guds lag genom att begå otukt. Under sådana omständigheter är en kristen förpliktad att göra motstånd. — 1 Korintierna 6:18.
”Men skulle det inte kunna vara farligt att göra motstånd?” kanske någon frågar. Ja, det skulle det kunna vara. Men det kan mycket väl vara farligare att inte göra motstånd, påpekar en lärare som undervisar om självförsvar mot våldtäkt: ”Han kanske helt enkelt dödar dig efteråt, så att du inte skall kunna identifiera honom senare.”
Det är värt att lägga märke till följande uttalande av en ledande kvinnlig talesman när det gäller våldtäkter. Hon sade: ”Trots de populära myterna om manligt våld och den förmenta säkerheten vid underkastelse, har det aldrig påvisats att motstånd från våldtäktsoffrets sida vid försök att klara sig från våldtäkt ’provocerar’ en angripare att begå en mordhandling.” Följande erfarenhet belyser detta.
Två unga kvinnor befann sig på en tvättomat, när en man kom in och under pistolhot föste dem till ett rum i byggnadens bakre del. Han beordrade dem att klä av sig. De vägrade och bad högt till Jehova Gud om hjälp. Slutligen berättade de för den nu förvirrade pistolmannen att de var Jehovas vittnen och att det stred mot deras religiösa tro att göra vad han begärde; de skulle inte göra det även om han sköt dem. Resultatet? Den missräknade pistolmannen flydde.
Behandla honom respektfullt
Det tilltänkta offret bör komma ihåg att våldtäktsmannen är en mänsklig varelse. Utan tvivel finns det omständigheter i hans liv som har utlöst hans beteende. Även om en kvinna alltså inte bör bli handlingsförlamad av fruktan och låta en våldtäktsman skrämma henne till något, bör hon samtidigt behandla honom med förståelse, som en medmänniska. En kvinna som bodde i ett kommunalt bostadsområde i New York skriver:
”Jag är vanligtvis mycket försiktig när jag åker hiss. Som vanligt kontrollerade jag den här hissen noggrant, innan jag steg in i den, och allt var som det skulle. Strax innan dörren stängdes helt, fattade emellertid en stor man tag i dörren och öppnade den för att komma in i hissen tillsammans med mig. När han steg in i hissen kastade han en förpackning med sex öl på mig, och jag fångade den. Jag blev överrumplad.
När dörren var stängd, vände han ryggen mot mig för att göra något med sina byxor. Sedan vände han sig om och stod ansikte mot ansikte med mig. Jag tittade inte ner på hans byxor utan såg honom i ögonen. Jag kastade hans förpackning med sex öl tillbaka till honom och sade: ’Här har du dina öl.’
I samma ögonblick, innan han kunde göra något, började jag tala. Jag sade att jag var ett Jehovas vittne och att jag var på väg upp till trettonde våningen för att leda ett bibelstudium med en familj som väntade på mig. Jag fortsatte helt enkelt att tala och berättade för honom om vår bibliska undervisningsverksamhet. Vi hade nu nått halvvägs upp till trettonde våningen, och samtidigt som jag talade oavbrutet, visade jag ingen fruktan utan såg honom rakt i ögonen. Sedan hände något lustigt. Han sade att han älskade bibeln och att han var från Södern och att även hans familj älskade Gud.
Under tiden hade vi nått trettonde våningen, och han öppnade dörren för att släppa ut mig. Han frågade mig om jag ville göra honom den äran att skaka hand. Jag gjorde det, och han skakade nästan av mig handen. Sedan sade han att han önskade tacka mig, därför att jag var den första vita kvinna som inte hade tittat på honom med förakt i ögonen och därför att jag var uppriktig när jag talade med honom. Han sade sedan adjö och önskade mig framgång i mitt bibelstudium.”
Att bjuda motstånd i sitt hem
Våldtäkter som inträffar i hemmet kan vara särskilt chockartade, eftersom omgivningen är en ständig påminnelse om det inträffade. Hur mycket bättre är det därför inte att man gör motstånd! En mor som lyckades undgå att bli våldtagen i sitt hem i Detroit i Michigan i USA berättar hur detta gick till.
”Klockan var halv sex på morgonen, när jag vaknade av ljudet av fotsteg. Till en början var jag osäker på från vilket håll de kom. Jag tittade på klockan och såg att det var alltför tidigt för min äldsta dotter att börja göra sig i ordning för skolan. Min make är resande musiker och var bortrest. Jag hade legat och sovit på bottenvåningen. Eftersom jag visste att ingen befann sig på övre våningen, bestämde jag mig för att ljuden kom från verandan på framsidan. Jag tände därför verandaljuset. Jag hörde omedelbart fotsteg från någon som sprang nerför trappan, och när jag vände mig om, stod där en främmande man.
Eftersom mannen höll handen innanför kavajen, som om han hade en pistol, sade jag: ’Om du tänker döda mig, gör det då.’ Han sade att han hade en pistol och att han skulle skjuta mig, om jag inte gjorde allt vad han befallde. Han sade åt mig att släcka alla ljusen och sätta mig i soffan. Jag släckte ljusen men vägrade att sätta mig i soffan. Han sade att han skulle döda mig, om jag inte lät honom våldta mig. Sedan började han knuffa mig i riktning mot soffan, och därför citerade jag Matteus 16:26, som lyder: ’Till vad nytta kan det vara för en människa, om hon vinner hela världen men förverkar sin själ? Eller vad skall en människa ge i utbyte mot sin själ?’
Mannen slutade knuffa mig och frågade vad skriftstället betydde. Jag förklarade därför att om jag gjorde motstånd mot honom och förblev trogen mot min Gud och mot min make och blev dödad för denna trohet, skulle jag äga hoppet om att få en uppståndelse till en paradisisk jord och evigt liv. Men om jag gav vika och han våldtog mig, skulle jag så småningom dö och inte ha något hopp om en uppståndelse.
Inkräktaren förstod att det inte gick att övertala mig att låta honom våldta mig, och därför började han slita i mina kläder. Jag kom ihåg skriftstället i Femte Moseboken, kapitel 22, där det sägs att om man blir anfallen i staden och inte ropar på hjälp, betraktas detta på samma sätt som om man ger sitt samtycke. Jag sade då med mycket hög röst: ’Sluta, är ni snäll! Nej! Gör inte så där! Vill min herre vara snäll och lämna mitt hus!’
Jag visste att detta inte bara skulle vara välbehagligt i Jehovas ögon, utan att det skulle göra mina barn uppmärksamma på att det inte var fråga om någon TV-dialog, utan om en man som höll på att antasta deras mor. Jag kallade honom också ’min herre’, så att de skulle veta att jag inte kände honom. Mannen sade åt mig att hålla mun, men jag sade att jag var tvungen att skrika varje gång han angrep mig.
Mannen gav sig på mig igen, och jag började be högt: ’Å, Jehova, hjälp mig!’ Han hejdade sig och frågade vem jag talade till. Därför förklarade jag att Jehova är Guds namn, att Gud har ett namn på samma sätt som han hade.
För att verkligen försöka skrämma mig frågade mannen om jag någonsin hade läst om hela familjer som dödats och senare blivit funna. Han sade att detta var vad han tänkte göra med mig och mina barn, om jag åtminstone inte ville låta honom smeka delar av min kropp. Men jag ville inte heller gå med på detta. Mannen fortsatte att hota mig, och varje gång jag tänkte för mig själv: ’Å Jehova, vad kan jag göra?’ kom jag att tänka på ett lämpligt skriftställe och en lämplig åtgärd.
Efter omkring 20 till 30 minuter insåg mannen att han inte skulle kunna våldta mig. Därför sade han: ’Hur gamla är dina barn?’ Jag svarade: ’14, 12, 8, 5 och 4 år.’
’Jag skall våldta din 14-åriga dotter, om du inte låter mig våldta dig’, sade han.
Jag undrade hur han visste att 14-åringen var en flicka. ’Hon är också kristen’, svarade jag, ’och hon kommer inte att låta dig våldta henne.’ Han sade då att han skulle döda oss alla och gav sig i väg mot mina barns sovrum. Åter undrade jag hur han så bestämt visste åt vilket håll sovrummen fanns. Innan jag kunde samla mig tillräckligt för att följa efter honom, återvände han till vardagsrummet med ett egendomligt uttryck i ansiktet. Han gick förbi mig och befallde: ’Lås upp dörren på framsidan.’
’Låset går upp, om du vrider på handtaget’, sade jag. Han gick ut, och när han hade gjort det, stängde jag dörren och lade på kedjan.
Jag begav mig omedelbart till mina barns sovrum och förstod varför mannen hade gått till dörren på framsidan. De var borta. Föregående vecka hade jag sett ett specialprogram på TV, som visade hur man skulle ge sina barn instruktioner om nödutgångar från huset. Jag talade med mina barn och berättade för dem att det säkraste och bästa sättet att lämna huset var genom de norra sovrumsfönstren, så att de kunde gå till grannen och begära hjälp. På grund av att mina barn lydde, befann de sig i säkerhet hos grannen.
Inom kort anlände två polisbilar, den ena som svar på mitt telefonsamtal och den andra som svar på min grannes. Polisen sade att de inte var förvånade över att bli uppringda denna morgon angående våldtäkt. I flera månader, förklarade de, hade det skett många våldtäkter i grannskapet vid ungefär denna tid på dygnet. De talade till och med om våldtäktsmannen som ’vår man’.
Polismännen blev förbluffade, när jag berättade för dem att jag varken hade blivit våldtagen eller rånad. De sade att någon skulle sätta sig i förbindelse med mig. Senare samma dag blev jag kallad till polisstationen för att granska misstänkta som var uppställda på rad. Detta blev en stor besvikelse, eftersom de inte hade rätt man.
Nästa dag fick jag ett telefonsamtal till mitt arbete och ombads åter inställa mig för att granska en rad misstänkta. Denna gång såg jag honom i samma stund som jag trädde in i rummet, och jag föll nästan till golvet. ... Jag fick veta att han efter sin frigivning för åtta månader sedan hade våldtagit åtminstone 13 kvinnor inom det område där jag bor, däribland en beväpnad kvinnlig polis. Polisen sade att vad jag än hade för tro, var det den som hade hjälpt mig att inte bli nummer 14.”
Att göra motstånd utomhus
Det är sannerligen en fruktansvärd upplevelse att stå öga mot öga med en man som är inriktad på våldtäkt. När mannen är beväpnad och det inte finns någon annan i närheten, är situationen särskilt uppskakande. Men även i sådana fall är det skriftenligt rätta handlingssättet att göra motstånd i stället för att låta sig skrämmas av hotelser och ge vika. Och gång på gång har det visat sig vara det bästa handlingssättet att göra så. Ett Jehovas vittne som bor i ett område med ganska gles bebyggelse berättar:
”När jag var på väg hem efter att ha hämtat posten, kom en man som var iklädd en ansiktshuva efter mig med en kniv. Han grep tag i mig och försökte föra mig in i skogen. Han drog ner mig på marken. Innan han fick ner mig, skrek jag. Han höll för munnen på mig, men jag ropade fortfarande till Jehova och bad till honom om styrka. Mannen visade mig kniven och sade att om jag inte höll mig lugn skulle han skada mig. Jag grep tag i kniven och sköt undan den. Han stoppade undan kniven och började dra upp mig. Jag bet honom i fingret, och han slog till mig i huvudet.
Han sade åt mig att han inte skulle skada mig, om jag följde med utan att bråka. Jag ropade: ’Nej!’ Jag var besluten att antingen fly eller dö där på vägen, inte i skogen. Därför gav jag honom ett slag tillbaka i ansiktet. Detta gjorde honom överraskad. Han slog till mig på nytt på kinden. Jag slogs till marken men sparkade våldsamt med benen mot honom för att få bort honom från mig.
Jag lyckades komma på fötter, och jag sprang mot den väg som ledde till andra hus. Jag kastade en blick tillbaka och såg att han tog av genom skogen i riktning mot mitt hus. Jag sprang till närmaste hus. Man tillkallade polisen. De kom med en stor styrka, omringade området och grep våldtäktsmannen. Han erkände alltsammans, så jag behövde inte identifiera honom.”
Att vara förberedd på att göra motstånd
För en kvinna finns det kanske inte något mera skrämmande eller uppskakande än våldtäkt. Hon kanske inte ens vill tänka på det. Men våldtäkt är en realitet i livet. Även bibeln innehåller berättelser om våldtäkter och försök till våldtäkt som inträffade för tusentals år sedan. — 1 Moseboken 19:4—11; 34:1—7; Domarboken 19:22—27; 2 Samuelsboken 13:1—14.
I dessa kritiska tider har våldtäkter emellertid blivit vardagliga företeelser i många större och mindre städer. I själva verket konstaterade American Medical News för 4 februari 1983: ”Det är tänkbart att var sjätte kvinna i detta land kommer att bli utsatt för våldtäkt, vilket har kallats nationens snabbast ökande våldsbrott.”
I stället för att ignorera risken att bli utsatt för våldtäktsförsök är det därför förnuftigt av en kvinna att i förväg tänka igenom vad hon skall göra, om hon skulle hotas av en våldtäktsman. Det bör finnas en realistisk beredskap hos henne att göra motstånd. ”Den uppfattningen att det är större sannolikhet att en kvinna som gör motstånd blir skadad eller dödad är struntprat”, sade Detroits biträdande polismästare, James Bannon. ”Det har aldrig kommit fram några bevis som ger belägg för det.”
I det forntida Israel krävde Guds lag att en kvinna som blev angripen av en våldtäktsman skulle skrika och på så sätt göra aktivt motstånd. (5 Moseboken 22:23—27) Detta är ett förståndigt handlingssätt. ”Om en kvinna blir angripen, är hennes bästa vapen fortfarande hennes lungor”, enligt kriminalkommissarie Keith Kilbride vid West Yorkshire Crime Prevention Bureau i England.
Om du vill ha ytterligare hjälp i fråga om vilka åtgärder du kan vidta inför det ökande våldtäktshotet, kanske du önskar ta del av sådana upplysningar som stod att läsa i Vakna! för 8 november 1980 och Vakttornet för 15 februari 1981. Dessa artiklar var avsedda att bidra till att förhindra våldtäkt. En kvinna kan också tala med sin man, sin far eller en förtrogen vän för att få råd om försvarsåtgärder. Och en pojke kan tala med sina föräldrar. Dessutom kan de erfarenheter som här framlagts hjälpa dig att framgångsrikt avvärja en våldtäktsman, om du någonsin ställs inför ett sådant hot.
[Infälld text på sidan 21]
”Om en kvinna blir angripen, är hennes bästa vapen fortfarande hennes lungor”