Orsaken till att jag lade ner skulptörverktygen
ÅRET är 1950. En bergväg slingrar sig ner mellan barrträden, och på sina ställen där det gjorts uthuggningar har man en majestätisk utsikt. På ett ställe högt ovanför dalen med en storslagen utsikt är ett litet arbetslag (däribland jag) uppfluget på en byggnadsställning, och ovanför oss skjuter en skogbevuxen bergig klippa ut. Vi arbetar med huggverktyg på stora stenblock som hopfogats till att bilda en 15 meter hög stenkoloss. En människogestalt börjar ta form. Men vad skall det bli? Ett minnesmärke över maquisarderna (franska motståndsmän) som stupade i sin kamp mot nazisterna. I den här trakten, som ligger mitt emellan Lyon och Genève i södra delen av franska Jurabergen, utkämpades nämligen många strider under andra världskriget.
Senare slog jag mig på ett annat yrke. Men jag känner fortfarande ett sug inom mig varje gång jag hör någon hamra på ett stenarbete. Hur kom det sig då att jag lade ner verktygen till det yrke jag tyckte så mycket om?
En passion ända sedan ungdomen
Mina älsklingssysselsättningar så långt tillbaka jag kan minnas har varit att modellera och teckna. Jag var bäst i klassen i sådana ämnen som konst och konsthantverk, och detta ledde till att jag år 1945 vid 17 års ålder började vid Lyons konstskola. Där fick jag lära mig de olika tekniker som hör ihop med skulpturkonsten. Vi fick lära oss att göra faksimiler av ”Venus Milo”, ”Nike (segerns gudinna) från Samothrake”, en av de slavar som skulpterades av Michelangelo osv. Vi lärde oss också att arbeta efter levande modeller. Vi fick då i huvudsak avbilda byster, bålar eller hela människokroppar i lera. Detta gjorde vi som friskulpturer, det vill säga i tre dimensioner och inte fäst vid någon bakgrund, en metod som man skall skilja från basrelief, då figurerna skulpteras på en plan yta och endast skjuter ut lite från bakgrunden.
Under uppsikt av monsieur Bertola, en känd skicklig skulptör, fick vi också lära oss hur man harmoniskt avväger volymen, fångar graciösa silhuetters rytm och kontrollerar ljusspelet genom att variera de rundade formerna och fördjupningarna. Under det sista skolåret övades vi varje eftermiddag i konsten att hugga ut i sten i ateljén. Det här facket skulle komma att bli min specialitet.
I början av år 1950 började jag ett deltidsarbete i en religiös konstateljé, samtidigt som jag fortsatte att utbilda mig i bildhuggeri. Jag stannade där endast några månader, eftersom mannen som förestod ateljén hade helt andra uppfattningar om konst än jag.
Hur jag blev undervisad
Jag skall försöka att helt kort berätta hur jag fick lära mig att hugga ut en staty. Bildhuggaren börjar med några skisser, som gör att han kan beräkna form och proportion. Han gör sedan en grov, förminskad lermodell, som hjälper honom att bestämma verkets huvudsakliga form och uppbyggnad. Nästa steg är det viktigaste och också det längsta, eftersom det består i att göra en lermodell, vanligtvis i full skala, av hur den färdiga statyn kommer att se ut. Man måste göra en gipsavgjutning av denna ömtåliga lermodell, innan den torkar och spricker. Denna avgjutning kan sedan kopieras i marmor eller i något annat slag av sten.
Vår gipsmodell var i skala ett till fem, vilket gjorde den tre meter hög. Det lilla arbetslaget bestod av två erfarna stenhuggare som gjorde det mesta av grovhuggningen och två assistenter som liksom jag fortsatte med arbetet fram till den punkt då mästerskulptören kunde lägga sista handen vid det.
Arbetet på platsen pågick i mer än tre månader. Vi gjorde allting själva, från att sätta upp byggnadsställningen till att smida de olika järnen och mejslarna. På så sätt förvärvade vi stor skicklighet i konsten att hantera släggor, framför allt genom att vi fick arbeta tillsammans med sådana erfarna stenhuggare. Det var stor skillnad på att arbeta här och i ateljén, där man utförde fin uthuggning, som krävde bara lätta slag med några smidiga rörelser av handleden, och där stenen, som var placerad på rätt nivå, stod på en vridbar ställning för att det skulle gå lättare att hantera den.
Jag kommer särskilt ihåg hur svårt vi hade att få byggnadsställningen att hålla sig kvar på plats nära klippan där vi skulpterade — framför allt uppemot toppen av monumentet. De långa träpålarna i byggnadsställningen ville i viss mån ge vika. Detta gjorde det hela komplicerat, särskilt när jag försökte hugga ut damens fina hårlinje 15 meter ovanför marken. Den dåliga plattformen krängde, och jag hade en känsla av att statyn rörde sig bakåt varje gång jag träffade huggjärnet!
Men vi lärde oss att bli lika viga som apor och fann ett okynnigt nöje i att inbjuda besökare att komma upp och titta närmare på vårt verk. När de hade kommit dit upp och upptäckte den imponerande omgivningen och de sviktande plankorna under fötterna, var deras tankar som regel helt uppslukade av allt utom vårt mästerverk! Det måste också medges att det inte är särskilt inspirerande att se en näsa eller ett öra på 40 centimeter i närbild!
Andlig längtan tillfredsställd
Jag gjorde inte lika stora framsteg andligen som jag gjorde yrkesmässigt. Jag hade uppfostrats som katolik, men jag hade mycket svårt att acceptera vissa läror, framför allt läran om transsubstantiationen, dvs. tron att det är Kristi bokstavliga kropp som delas ut vid mässan. Jag hade ofta diskussioner med min präst. En dag, när han inte hade några fler argument, sade han till mig att jag resonerade precis som en protestant. Eftersom jag betraktade mig själv som andligen lemlästad, bad jag till Gud om tro.
Det var den inställning jag hade, när jag i augusti 1950 fick fatt i en bok som hette ”Låt Gud vara sannfärdig”. Eftersom min mor visste att jag var intresserad av andliga ting, hade hon skaffat den av Jehovas vittnen ett år dessförinnan. Då hade jag bara bläddrat igenom den och satt in den i bokhyllan. Nu, när jag började läsa den, kunde jag helt enkelt inte släppa den. Jag läste den från pärm till pärm. När jag kom underfund med de olika bibliska lärorna, började jag inse att alla mina frågor, som jag burit på i många år, nu blev besvarade. Jag skrev omedelbart till Jehovas vittnens kontor i Paris för att få veta mera.
En kväll i september kom ett vittne till vårt hus och frågade min mor om jag var hemma. Hon förklarade att på grund av att jag arbetade som assistent till Lyonskulptören Charles Machet, så var jag aldrig hemma under veckorna. Vi hade nu i flera veckor arbetat på en jättelik skulptur till ära för maquisarderna i departementet Ain i de lägre Jurabergen. Den föreställde en kvinna, som verkade komma ut ur en klippa och slita sönder sina kedjor. Följande ord av den franske poeten Aragon var inristade på sidan: ”Où je meurs renaît la patrie” (”Där jag stupar, föds fäderneslandet på nytt”).
Eldprovet
Varje veckoslut for vi alla hem till Lyon, och det var där jag träffade Jehovas vittnen. En lördag talade min mor om för mig att de skulle komma, och kom gjorde de och det punktligt. Vi hade ett långt och livligt samtal, och jag bombarderade dem med frågor angående treenigheten, ondskans uppkomst, världens ände osv. De använde hela tiden bibeln när de besvarade mina frågor, och de avtalade också med mig om att börja studera.
I november 1950, när jag hade avslutat arbetet på den jättelika skulpturen i Jurabergen, började jag åter studera vid Lyons konstskola. Under den här perioden började jag studera bibeln och använda många timmar till att lära känna Guds uppsåt. Men när min första entusiasm lagt sig, blev diskussionerna ofta stormiga.
Eldprovet var studiet av de tio budorden. Jag stegrade mig inför det andra, som finns nedtecknat i 2 Moseboken 20:4, 5: ”Du skall inte göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i himmelen eller av det som är nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe sådana. ... Ty jag, Herren [Jehova], din Gud, är en nitälskande Gud.”
Jag svarade naturligtvis att jag endast tillverkade religiösa statyer och minnesstenar; jag tillbad dem inte. Jag förtjänade endast mitt uppehälle. Roger och Yolande, de vittnen som då studerade med mig, använde samma bevisföring som författaren Tertullianus, betraktad som en kyrkofader, gjorde på 100-talet. Han skrev: ”Till att börja med brukar det talet slängas i ansiktet på oss: ’Jag har inte någonting annat att leva på’, vilket kan bli strängare bemött: ’Du har det alltså till att leva på?’ ... ’Jag tillverkar’, säger en, ’men jag tillber inte’; som om det funnes någon orsak till att han inte vågar tillbedja. ... Det finns andra slag av konst varmed man kan tjäna sitt uppehälle utan att överträda lydnadens väg. ... Hur mycket lättare är det inte för en som gör ett utkast till [skisserar upp] en staty att överdra ett serveringsbord!” — On Idolatry, kapitlen 5, 6, 8.
Med tiden tvingades jag medge att jag måste sluta med att tillverka skulpturer som hade samband med religion eller ens med döden, eftersom detta var detsamma som att ägna det skapade ”helig tjänst i stället för Skaparen”. (Romarna 1:25) Denna utveckling innebar en drastisk nedskärning av antalet beställningar jag kunde acceptera för att tjäna mitt uppehälle. Men samtidigt delade jag Tertullianus’ uppfattning om att jag kunde använda min konst ”utan att överträda lydnadens väg”.
Vågdalar
Jag hade fortfarande samma uppfattning, när jag i mars 1951 fick reda på att Saint-Étienne (en stor stad inte långt från Lyon) sökte efter en konstlärare till att undervisa i modellering och bildhuggeri. Den sökande skulle utväljas efter kvalifikationer och genom ett praktiskt prov. Jag tyckte att det här jobbet skulle vara idealiskt och sökte platsen. Tyvärr fick jag den inte på grund av att jag haft tuberkulos.
Detta var en bitter besvikelse, men Roger och Yolande gav mig stöd och tröst, och jag började vara med vid mötena i Rikets sal på platsen. Ett viktigt steg kom år 1951, när jag var med vid vittnenas första efterkrigskonvent i Frankrike, vilket hölls i Paris. Jag sprudlade helt enkelt av entusiasm och kände mig fullständigt accepterad som en del av den lyckliga skaran konventdeltagare. För första gången gick jag ut i predikoarbetet, och när jag kom tillbaka hade jag redan fattat ett orubbligt beslut att överlämna mitt liv åt Jehova.
När jag kom tillbaka hem, hade jag ett brev från kommunen Saint-Priest i Lyontrakten, som beställde en fresk av en modell som jag hade skickat in. Basreliefen var grundad på temat utbildning och skulle pryda en skola som då höll på att byggas. Detta var glädjande nyheter, eftersom det skulle hålla mig sysselsatt i flera månader och skulle hjälpa mig att bryta med mina gamla umgängesvänner. Under den här tiden var jag med vid mötena i församlingen mer regelbundet. Några veckor senare, i november 1951, blev jag döpt.
Min far hade ända till dess gjort stora uppoffringar för att jag skulle kunna lära mig den svåra skulpturkonsten, och han kunde helt enkelt inte fatta varför jag inte längre gjorde allt för att säkerställa en karriär. Jag blev därför tvungen att flytta hemifrån. När väl mitt arbete med fresken var avslutat och det jag tjänat på den hade förbrukats, blev det dessutom omöjligt att acceptera de få beställningar som nu kom in, på grund av min ståndpunkt i fråga om bibliska principer.
Jag fattade slutligen det beslut som jag alltid hade skjutit upp — hur svårt det än var för mig. Ja, jag gav upp min älskade passion och slutade göra något ”skulpterat genom mänsklig konst och uppfinning”. (Apostlagärningarna 17:29) Jag tackade ja till kontorsarbete på ett försäkringsbolag, där jag nu, 30 år senare, fortfarande arbetar.
Jag ångrar inte mitt val, eftersom det har lett till många välsignelser för både mig och min familj som en del av Jehovas folk. Men ännu i denna dag vill jag inte komma i närheten av någonting som har att göra med bildhuggeri av fruktan för att min gamla passion kanske skulle komma att väckas till liv. Men jag väntar på Jehovas nya ordning med den förhoppningen att min konst kanske då kan få något nyttigt utlopp. I så fall kommer jag med glädje att ta upp skulptörverktygen och åter börja mitt arbete med slägga och järn, men den här gången till Jehovas ära. — Berättat av Dominique Aimo-Boot.