Något som är bättre än världens lovord
Sedan jag blivit känd skulptör i Europa, sade en konstnärskollega förebrående till mig: ”Du har svikit konsten!” Låt mig, innan jag förklarar varför han sade så, berätta hur jag blev skulptör.
DE FLESTA männen i byn Aurisina, där jag föddes, arbetade i ett gammalt stenbrott. Aurisina ligger nära Trieste i norra Italien vid gränsen till före detta Jugoslavien. När jag var 15 år började också jag arbeta i byns stenbrott. Det var 1939, året då andra världskriget bröt ut. Stenarbetet fick mig att önska bli berömd skulptör. En annan dröm var att aldrig någonsin behöva dö. Båda dessa mål verkade ouppnåeliga.
När kriget var slut år 1945, flyttade jag till min syster i Rom i förhoppning om att få komma in vid konstakademin där. Tänk, så lycklig jag blev när jag blev antagen för tre års studier! De bekostades av olika välgörenhetsorganisationer.
Andlig hunger
Min andliga hunger försökte jag mätta genom att besöka olika samfund, däribland Frälsningsarmén och valdenserna. Jag deltog till och med i kurser vid ett jesuitiskt universitet, och en gång var jag med vid en tredagars andlig övning ledd av en biskop. Under den kursen fick vi inte tala med varandra, utan bara ägna oss åt bön, meditation, bikt och biskopens utläggningar.
Efteråt insåg jag att min tro inte hade stärkts. ”Varför har jag inte kunnat utveckla en stark tro?” frågade jag biskopen.
”Tron är en Guds gåva, och han ger den åt vem han vill”, svarade biskopen. Hans svar gjorde mig så besviken att jag slutade söka Gud och helt gick upp i mina konststudier.
Internationellt känd
När studietiden i Rom var slut år 1948, fick jag stipendium för ett års studier vid konstakademin i Wien. Året därpå diplomerades jag och tackade sedan ja till ett stipendium för ett års ytterligare studier i Ljubljana i Slovenien (en del av före detta Jugoslavien). Mitt nästa mål var att flytta till Paris, konstens högborg.
År 1951 fick jag emellertid erbjudande om ett arbete i Stockholm. Jag flyttade dit för att tjäna pengar till en konstkarriär i Paris. Men då träffade jag Micky. Vi gifte oss 1952 och bosatte oss i Stockholm. Jag fick arbete i en liten verkstad där man gjorde skulpturer i sten, marmor och granit. En del av dessa är utställda på Millesgården på Lidingö.
I Rom hade jag lärt mig bronsgjutning enligt en gammal teknik — den så kallade cire-perdue-metoden —, och jag fick nu undervisa i bronsgjutning på Konstfack och Konstakademien i Stockholm. Senare fick jag tillgång till ett eget bronsgjuteri på Skansen i Stockholm. Där kunde jag — ofta inför publik — skapa skulpturer i brons och bly. Jag blev också anlitad att restaurera antika skulpturer som tillhörde kung Gustav VI Adolf och som är utställda i Stockholms slott och Drottningholms slott.
Mellan åren 1954 och 1960 blev jag lovordad i pressen av konstkritiker. Många av mina skulpturer förevisades på utställningar i Stockholm, Rom, Ljubljana, Wien, Zagreb, Belgrad och Milano. I Belgrad köpte marskalk Tito några av mina skulpturer till sin privata samling. Jag är representerad på galleriet för modern konst i Rom med en stor kvinnlig torso i granit och på Albertinamuseet i Wien med några av mina teckningar. Moderna museet i Stockholm har en av mina brons- och blyskulpturer, och galleriet för modern konst i Ljubljana har en bronsskulptur.
Förnyat intresse för religion
Sedan Micky och jag varit gifta några år, lade hon märke till mitt förnyade intresse för religion. Jag undrade var den tro fanns som de första kristna var villiga att dö för. Så jag började besöka olika samfund igen, såsom pingstvännerna och adventisterna. Jag undersökte också islam och buddhismen.
Inför förberedelserna för en utställning i Milano år 1959 besökte jag min hemby Aurisina några dagar. Byborna berättade för mig om en man som de sade visste mycket om Bibeln. Han var ett Jehovas vittne. När jag fick tillfälle att tala med honom, visade han mig sådant i Bibeln som jag aldrig hade sett förut. Jag fick veta att människan är en själ — att hon inte har en själ som kan skiljas från kroppen — och att människosjälen är dödlig, inte odödlig, som andra religioner lär. — 1 Moseboken 2:7; Hesekiel 18:4.
Vidare visade mannen mig att Gud inte skapade Adam och Eva med det uppsåtet att de skulle dö, utan att de skulle få leva för evigt i lycka på jorden. Det första människoparet dog för att de var olydiga. (1 Moseboken 1:28; 2:15–17) Jag fick veta att Gud, genom att ge sin Son som ett lösenoffer, gjorde anordningar för människorna att få glädjas åt hoppet om evigt liv, som Adam förlorade genom sin olydnad. (Johannes 3:16) Det gladde mig oerhört att få veta detta. — Psalm 37:29; Uppenbarelseboken 21:3, 4.
En vändpunkt
Så snart jag återvänt till Sverige, försökte vi ta reda på var Jehovas vittnen fanns men kunde inte hitta någon adress. Några dagar senare ringde det emellertid på dörrklockan, och där stod de vid vår dörr! Jag började läsa litteraturen som de lämnade till mig, och snart blev jag övertygad om att den innehöll sanningen. Men jag ville bekräfta min uppfattning genom att tala med en gammal bekant, en katolsk ärkebiskop, som jag hade lärt känna väl under mina studier i Rom under senare delen av 1940-talet. I januari 1961 for jag därför i väg för att träffa honom.
Han förestod vid den tiden all katolsk missionsverksamhet i hela världen. Vilken överraskning som väntade mig! Jag blev förvånad över att han saknade den mest elementära kunskapen i Bibeln. När jag frågade om hans syn på vad som händer efter döden, sade han: ”Det man tror nu kanske visar sig vara helt tvärtom.” Och när vi diskuterade aposteln Petrus’ hänvisning till Bibelns löfte om ”nya himlar och en ny jord”, var han inte säker på vad det löftet kunde betyda. — 2 Petrus 3:13; Jesaja 65:17–25.
När jag återvänt till Stockholm, började jag studera Bibeln regelbundet tillsammans med det vittne som jag och min hustru hade lärt känna. Jag gladde mig åt Mickys växande intresse för studiet. Den 26 februari 1961 symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom vattendopet, och Micky döptes följande år.
Förändringar i arbetet
Vi hade fått en liten flicka år 1956 och en liten pojke år 1961, och jag behövde ett stadigvarande arbete för att kunna försörja familjen. Jag gladde mig mycket när jag fick erbjudande att göra ett stort monument i min födelseby. Det skulle tjäna till minne av partisaner som stupat i andra världskriget. Monumentet skulle bli ett lukrativt projekt för mig. Men efter att ha tagit en del faktorer i betraktande — bland annat att jag skulle vara borta från familjen och församlingen i flera månader och vistas i ett landområde med mycket kommunism, där det inte skulle bli så lätt att odla andliga intressen — tackade jag nej till erbjudandet.
Ett annat arbete skapade samvetsproblem för mig. Jag blev ombedd att göra en stor spaljé i trä till ett nytt krematorium i Sverige. När jag var färdig med det arbetet, blev jag bjuden till invigningen. Men efter att ha fått veta att Stockholms biskop skulle avtäcka mitt konstverk, beslöt jag att inte ta del i ceremonin för att slippa samröre med människor vilkas läror, seder och bruk strider mot Guds ord. — 2 Korinthierna 6:14–18.
På grund av osäkerheten att få ett permanent arbete som skulptör började jag få svårt att sörja för familjens materiella behov. (1 Timoteus 5:8) Med en bedjande inställning funderade jag mycket på vad jag skulle kunna göra för att säkra försörjningen. En dag kom en arkitekt till mig med en modell av en byggnad som han ritat. Han bad mig fotografera den. Eftersom jag var väl förtrogen med fotografering, genom att jag brukade ta bilder av mina skulpturer, tackade jag ja till erbjudandet. Vid den tiden pågick livlig byggverksamhet i Sverige, och det var stort behov av modellfotografering. Därför fick jag olika uppdrag av många arkitekter och kunde försörja familjen bra.
Det var under den tiden jag besökte Italienska Kulturinstitutet i Stockholm för att dela med mig av de goda nyheterna om Guds kungarike. (Matteus 24:14) Jag kände direktören för institutet och kunde avtala om ett sammanträffande med honom. Det var sedan han fått veta att jag inte längre arbetade som skulptör, som han utbrast: ”Du har svikit konsten!” Jag förklarade att jag fann mina förpliktelser mot Gud och familjen viktigare.
Jag måste medge att konsten hade varit det allra viktigaste i mitt liv. Men jag kom att inse att om jag fortsatte min karriär, så skulle det vara detsamma som att tjäna två herrar. (Matteus 6:24) Jag var övertygad om att det viktigaste jag kunde ägna mig åt var att predika de goda nyheterna om Guds kungarike. Så jag fattade det personliga beslutet att överge mitt arbete som skulptör, och Jehova Gud har på ett storslaget sätt välsignat mitt beslut. — Malaki 3:10.
Privilegier i den kristna tjänsten
I början av 1970-talet började många som invandrat från södra och östra Europa till Sverige visa intresse för Bibelns sanning. Därför fick jag privilegiet att, med början år 1973, studera Bibeln med invandrare som talade italienska, spanska och serbo-kroatiska, och jag kunde hjälpa till med att organisera nya församlingar och studiegrupper där man talade dessa språk. Jag fick förordnande att anordna italienskspråkiga kristna sammankomster, och jag fick leda bibliska dramer vid dessa. Vid några tillfällen fick jag också privilegiet att som resande tillsyningsman betjäna församlingar i Sverige.
Genom att jag hjälpte till med att anordna italienskspråkiga sammankomster i Sverige hade jag ofta kontakt med Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Rom. De italienska bröderna där berättade för mig om det stora behovet av församlingsäldste i Italien på grund av predikoverkets explosionsartade ökning i det landet. År 1987 flyttade Micky och jag till en plats nära Genua i Italien. Då var våra barn vuxna och utflugna ur boet. Vi tillbringade två underbara år i Italien och medverkade till att bilda en ny församling. Vi upplevde helt och fullt sanningen i Ordspråken 10:22: ”Jehovas välsignelse — det är den som gör rik.”
Micky och jag försöker ibland summera våra välsignelser från Jehova, och listan blir lång. Förutom att vi medverkat till att bilda nya församlingar har vi kunnat hjälpa flera människor, däribland våra barn, till att överlämna sig och låta döpa sig. Jag ångrar inte mitt beslut att överge livet som känd skulptör för en långt mera berikande karriär i vår älskade Guds, Jehovas, tjänst. Mina närmaste och jag har på så sätt fått ett välgrundat hopp om evigt liv, tack vare Jehova. — Berättat av Celo Pertot.
[Bild på sidan 13]
I arbete med en skulptur år 1955
[Bild på sidan 15]
Min hustru och jag