En försmak av paradisisk byggenskap
”Jehovas vittnen är kända för att bygga kyrkor på 48 timmar. Men detta veckoslut överträffade de sig själva. För första gången byggde Jehovas vittnen på 48 timmar två kyrkor i form av Rikets salar med en sammanbindande lägenhet emellan.”
REDAKTIONSREPORTERN Annette Lopez-Munoz utformade denna inledning till sin berättelse i South Dade News Leader måndagen den 27 februari 1984. Den handlade om det veckoslut som just hade passerat, den 25 och 26 februari.
Församlingarna av Jehovas vittnen i Homesteadområdet i Florida hade ökat så hastigt att en snabbaktion blev nödvändig. Så här berättade Jim Crosley, en resande tillsyningsman i södra Florida, för reportern: ”Det har uppstått ett ökat tryck att bygga dessa Rikets salar, eftersom våra kubanska bröder drevs ut ur landet vid överskeppningen från Mariel. Vi måste också bygga ytterligare fem eller sex Rikets salar i Miami.”
De båda Rikets salar som byggdes i Homesteadområdet betjänar fyra församlingar — två spanska och två engelska.
The Miami News citerade ett annat vittne, som förklarade anledningen till att man bygger Rikets salar mycket snabbt: ”Vår tanke är att bygga dem så snabbt som möjligt, så att vi kan ta oss an viktigare ting.”
I centrum för dessa ”viktigare ting” står evangelisk verksamhet, nämligen att predika och undervisa offentligt om att Guds rike skall komma, att göra lärjungar och att döpa och öva dem, så att också de ”kan ägna helig tjänst åt den levande Guden”. — Hebréerna 9:14; Matteus 24:14; 28:19, 20.
Detta kräver undervisningscentra — bibliska undervisningscentra, Rikets salar. Rikets salarna, fortsatte The Miami News, är praktiska. ”De är inte konstrikt utsmyckade, eftersom vi snarare betraktar dem som skolor eller undervisningscentra. De är platser för tillbedjan, men gudstjänsten är till sin karaktär inriktad på undervisning.” Varje Rikets sal har en golvyta på 370 kvadratmeter, en hörsal som rymmer 250 personer, två lektionssalar, en foajé, ett tidskriftsrum och två toalettutrymmen.
Två Rikets salar på 48 timmar?
Ett vittne från Homestead, Beatrice Rogers, ställde en avocadodunge på två hektar till förfogande på en plats som var ganska central för fyra församlingar. Man beslöt, efter ett års övervägande och planerande, att bygga två Rikets salar sida vid sida.
Under de två senaste åren har Jehovas vittnen i Förenta staterna och i Canada i genomsnitt byggt en Rikets sal i veckan med ”snabbyggnadsmetoden”. Men hur skulle det gå med två stycken på en och samma plats? Visade tidigare erfarenheter att detta kunde genomföras? Fanns det tillräckligt många frivilliga som kunde hjälpa till? Om det var en uppfordran att organisera 200 till 400 arbetare i samband med byggandet av en enda Rikets sal, vad skulle då hända när det rörde sig om 400 till 600? Skulle inte hela företaget kunna sluta i kolossal förvirring, med tanke på alla dessa människor och allt detta byggnadsmaterial som man hade att göra med?
Man företog omfattande självrannsakan i det att man ingående begrundade Jesu varning: ”Vem av er som vill bygga ett torn sätter sig inte först ner och räknar ut kostnaden, för att se om han har nog till att fullborda det? Annars kanske han lägger grunden men inte duger till att göra det färdigt, och alla åskådarna kan börja göra narr av honom och säga: ’Den människan började bygga men dög inte till att göra det färdigt.’” — Lukas 14:28—30.
Men när Jehovas vittnen i Homesteadområdet under många månader under bönens vägledning hade ägnat sig åt överläggningar och kostnadsberäkningar och studier av ritningar och byggnadsmetoder, nådde de ett beslut: ”Med Jehovas välsignelse kan vi genomföra det!”
På fredagskvällen den 24 februari försäkrade Nelson Crites, en samordnare för byggande av Rikets salar i södra Florida, med tillförsikt vid ett möte med drygt 700 entusiastiska frivilliga i aulan i South Dade High School: ”Detta är en historisk händelse. Det kommer att lyckas i Jehovas kraft.”
De frivilliga arbetarna indelades i 11 huvudavdelningar, som organiserades under erfarna byggnadsentreprenörer och hantverkare, av vilka många tidigare hade varit med om att bygga en Rikets sal på två dagar. Den här gången måste arbetsstyrkan arbeta i dubbla lag, ett för varje Rikets sal — timmermansarbete, rörmokeri, elarbeten osv. Dessutom måste allt som sades översättas — antingen till spanska eller till engelska. Förutom att man hade tagit två lyftkranar på entreprenad för att sätta upp takstolarna tidigt på lördagsmorgonen, var praktiskt taget allt arbete frivilligt liksom all annan medverkan.
Igångsättning i regn
Ett slags skogshuggarfrukost serverades klockan sex på lördagsmorgonen. Då låg byggnadsmaterial till ett värde av omkring två millioner kronor och väntade på arbetsstyrkan bestående av män, kvinnor och ungdomar. Varje sak hade placerats exakt och strategiskt där den behövdes på de två betongplattorna för grunden. Varje platta mätte 370 kvadratmeter och inramades av stålbalkar enligt de krav som uppställs av Dade County, som ligger i Floridas orkanbälte. Klockan sju skulle arbetet börja förvandla dessa travar och högar med råmaterial till två Rikets salar.
Exakt klockan sju började arbetet. Det började i regn. Regnet hade fallit oavbrutet ungefär från midnatt. Men inte en enda arbetsfas hejdades. Plasttält och skjul sattes upp för att ge skydd åt elektriker och andra arbetare. Entreprenörer och hantverkare arbetade med utgångspunkt från sina lastbilar och skåpbilar. Tusentals matpaket, som hade gjorts i ordning i hemmen, lades under plastskynken på långa bord i avocadodungen. I sitt fältkök, under ett tak av plast, bemannade köksmästare och kockar sina ångkokare, spisar och grytor. Man ignorerade helt enkelt regnet.
Ju häftigare det regnade, desto snabbare tycktes takbjälkarna lyftas på plats. På en och en halv timme var bjälkarna i båda byggnaderna ditsatta. Väggskivor kom upp runt väggarna i takt med att man reste takstolarna. Inom två timmar hade den sista takstolen lyfts på plats. Redan klockan nio var kranförarna utan arbete. Runt omkring båda byggnaderna var massvis med folk i färd med att lyfta upp väggskivor, och innan ytterligare en timme hade gått, var båda Rikets salarna i stort sett beklädda med skivor. Byggnadsformationer reste sig och tog skepnad bland palmträden, som hade planterats av tunga maskiner ett par dagar tidigare.
Ju mörkare molnen blev, desto snabbare gick arbetet. Och ingen gav sig i väg — i stället var det så att folk fortsatte att komma. Ute på gatan sade en kvinnlig polis gång på gång att det viktigaste hon hade att göra var att hålla sig ur vägen. Frivilliga trafikvakter dirigerade trafiken längs flera kvarter på 288:e gatan, i intilliggande gatukorsningar såväl som framför byggnadsplatsen. En granne hade välvilligt och utan kostnad upplåtit ett 6 hektar stort område tvärs över gatan till parkering.
Regnet var till nytta på så sätt att det höll trädgårdsanläggarens gräsmatta fuktig och redo att läggas ut. Växter och buskar sattes ner i välvattnade rabatter. De som murade stenpartier använde nederbörden till att hålla sitt murbruk fuktigt.
Väggarna fortsatte hela tiden att komma upp. Så snart väggskivorna täckte reglarna, blev de täckta med svart ”papp”. Hundratals arbetare bildade silhuetter mot den grå himlen. På marken fick man de blänkande lufttrummorna att vrida sig och krypa som jättemaskar upp på vindsutrymmena. Färdigbehandlad brädpanel höll redan på att spikas fast på väggarnas utsidor. Man bar tunga staplar med takpannor på axlarna och fördelade dem på taken. Genom kameraögat såg det ut som stora fält med takplattor och stora fält med arbetare.
Vad hände med regnet? Det upphörde utan att man lade märke till detta. När det satte i gång på nytt, hade båda taken redan blivit färdiga.
Frivilliga fortsätter att komma
En bostadslägenhet på fyra rum byggdes så att den sammanband de två Rikets salarna. Sedda från luften bildade de sammanbundna byggnaderna ett jättestort H.
En avdelning för frivillig tjänst i ett plasttält var i gång hela tiden, vare sig det var regn eller solsken. Det fanns fler arbetare än det fanns arbete att utföra. Frivilliga arbetare som anmälde sig kom ända från Texas, Ohio, Idaho, England, Canada och Jamaica, för att inte nämna angränsande delstater och alla delar av Florida. Högen av anmälningar uppgick till 810.
Dawn Brinklow, som hade ansvaret för trädgårdsanläggningarna, sade att hennes frivilliga arbetare inte kunde namnen på plantorna — de kunde inte skilja en Philodendron selloum från en Malpighia. ”Vi använde därför en färgkod. Sedan kunde vi sända ett arbetslag efter växter enligt färgkoden — ’Hämta en röd, eller en blå, eller en grön.’ Förutom allt detta måste varje ord översättas till det andra språket. Det fanns inte ett arbetslag som inte bestod av en blandning av svarta, vita och latinamerikaner.”
Endräkt, kärlek och Jehovas ande
En man som hade en inteckning i tomten ombads att komma på lördagen för att få den inlöst. Han blev så förbluffad, när han såg de två 370 kvadratmeter stora byggnaderna som stod uppförda på det som hade varit betongplattor dagen före att han skyndade hem för att hämta sin hustru.
Publicitetsavdelningen tog emot och beledsagade reportrar, fotografer, kameramän från TV och en oupphörlig ström av besökare. Där fanns byggentreprenörer som hoppades kunna upptäcka hur de skulle kunna bygga på samma sätt som Jehovas vittnen. Där fanns en lärare från en baptistkyrka som hoppades kunna inspirera sina medlemmar att efterlikna Jehovas vittnen: ”Jag kan inte ens få ett läckage lagat i vår kyrka utan att betala någon.”
Archie Francis från Hialeah tillbringade många lördagstimmar i städavdelningen. Samma kväll anlände hans faster från det centralamerikanska landet Belize. Han nämnde att han hade hjälpt till med att bygga två Rikets salar under veckoslutet.
”Det tror jag inte”, sade hon.
”Jag kan visa dig några videoband.”
”Nej.” Hon skulle tro det bara om hon såg det själv.
När hon insisterade, körde de 35 kilometer till byggnadsplatsen mitt i natten. De som var i färd med att spackla väggarna och arbetade hela natten blev påhejade av en grupp systrar, som sjöng Rikets sånger på spanska. Archies faster stämde in i deras sång. ”Jag skulle kunna bli ett Jehovas vittne”, bestämde hon. ”Jag har vittnen som anställda i mitt företag. De är ärliga. Och jag läser alltid deras tidskrifter.”
En annan släkting reagerade så häftigt att han nästan fick en chock, och han begärde att få veta: ”Hur åstadkommer ni detta?”
”Genom endräkt. Kärlek. Jehovas ande”, svarade Archie.
Den väg som polismannen Warren Brundage går när han patrullerar i South Dade är en ”slaktallé” av dråp, narkotika och rasstrider. Här såg han den mänskliga naturen i ett annorlunda ljus. ”Jag tycker att det är fantastiskt!” berättade han för en reporter. ”Så många människor som arbetar tillsammans utan några gräl, utan slagsmål. ... De är svarta, vita, latinamerikaner, ... de har olika yrken, men ändå arbetar de alla tillsammans för en gemensam sak. I går var det en bankman här som hjälpte till med taket.” Han stannade kvar efter sin avlösning klockan fem — inga banktider för honom!
Tidigt på söndagsmorgonen gavs, på begäran av en fotograf, en uppmaning till arbetarna och besökarna, på engelska och spanska, som fick dem att göra en tillräckligt lång paus för att kunna församlas på framsidan och höja armarna i en segergest. Fyra tusen personer hörsammade uppmaningen. Detta antal baserar sig på det faktum att matserveringsavdelningen strax innan hade serverat 4.000 måltider.
En glimt av det jordiska paradiset
Det som gav skådeplatsen en allt påtagligare atmosfär av ett fysiskt paradis var anläggandet av trädgården. Två tropiska trädgårdar, en på framsidan och en på baksidan, tog form som ett böljande landskapsparti bestående av palmträd, naturstenar och blommor. En karavan av lastbilar levererade träd och buskar. Ett vittne skänkte ett antal palmträd. Trädgårdsanläggaren, som begav sig i väg för att välja ut träden, fick se en grupp som bestod av tre Phoenix reclinata, sällsynta dadelpalmer. Ägaren visste inte ens att de växte där. Vilken mjuk och kärleksfull försiktighet traktorföraren visade vid förflyttningen av dem, när han fick veta att träden värderades till omkring 9.000 kronor styck!
De trädgårdspartier som anlades på två dagar täckte omkring 0,6 hektar. En arbetsstyrka på sex personer skulle behöva uppskattningsvis tre veckor för att utföra arbetet på anbud, till en kostnad av omkring 225.000 till 270.000 kronor. Här gjordes allt gratis, som en gåva.
Ett speciellt tillfälle, en speciell delaktighet
Reportern Lopez-Munoz återvände på söndagen tillsammans med sin mor, som enbart talar portugisiska. Den unga journalisten hade lagt märke till någonting som var svårt att beskriva. ”Vilken är denna drivkraft, detta motiv hos er?”
”Drivkraften kommer från bibeln”, fick hon veta.
”Jag har läst i bibeln om hur människor byggde ett stort torn, att Gud då förbistrade deras språk och att de aldrig fick det färdigt.”
”Det berodde på att de trotsade hans vilja.”
”Men nu hjälper han er att övervinna era språkbarriärer?”
”Det beror på att vi utför hans vilja.”
Hon fick veta att Jehovas vittnen alltid tänker på att ”Guds ord är levande och utvecklar kraft”. (Hebréerna 4:12) Om du visar gensvar på Guds ord, blir du mottaglig för hans ande, så att den kan verka på dig.
”En del av det du lagt märke till är den glädje vi får av det speciella umgänget, till exempel när vi bygger Rikets salar”, sade någon från publicitetsavdelningen. ”Den dynamiska kraft som finns hos Jehovas vittnen har att göra med att vi i främsta hand är en evangelisk sammanslutning. Vi är förenade i att predika och undervisa om Guds rike, som snart skall komma. Detta är anledningen till att vi behöver Rikets salar som centra för tillbedjan och biblisk undervisning. Vid speciella tillfällen som dessa kan vi umgås på ett vidare plan. Vi kan dela med oss av våra speciella färdigheter, vårt hantverkskunnande och våra förmågor. Eller vi kan helt enkelt visa villighet att göra vad vi kan för att hjälpa andra. Var och en ger det bästa han har. Och var och en blir uppskattad för detta. Men till och med i detta avseende vägleds vi i vårt umgänge av bibliska principer. I det här fallet tänker vi till exempel på Galaterna 5:26: ’Låt oss inte bli självupptagna, så att vi eggar upp varandra till inbördes tävlan och avundas varandra.’ Även Ordspråksboken 11:14: ’Där ingen rådklokhet finns kommer folket på fall.’”
En glimt av det andliga paradiset
Jehovas vittnens tro är vad som gör det möjligt för dem att utföra vad andra inte kan göra. De börjar med att göra sig fria från världens ande. Detta inbegriper, vilket polismannen Brundage snabbt insåg, att göra sig fri från den världens ande som består av rasism, hat, avundsjuka, social åtskillnad, narkotikamissbruk, besatthet av sex och liknande ting. Han befann sig i en annorlunda värld, där all illvillig bitterhet och häftighet och vrede och allt skrikande och skymfande hade skaffats bort tillsammans med uselheten, och där människor verkligen försökte efterleva följande uppmaning: ”Bli hänsynsfulla mot varandra, ömt medlidsamma, och förlåt varandra villigt, alldeles som Gud också genom Kristus villigt har förlåtit er.” — Efesierna 4:31, 32.
Världens ande, som är uppenbar i form av ”köttets gärningar”, befinner sig i fiendskap med Gud. När man gör sig fri från denna ande, banar detta vägen för Guds andes frukter, ”kärlek, glädje, frid, långmodighet, omtänksamhet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning”. — Galaterna 5:19—23; Romarna 8:5—8.
En besökare, en medlem av mormonkyrkan, såg vittnenas barn — svarta, bruna och vita — leka tillsammans. Han yttrade följande: ”Vi adopterade ett svart barn. Vår kyrka vill inte låta sina barn leka med vårt barn.”
Genom att Jehovas vittnen ger gensvar på biblisk undervisning blir de delaktiga i en endräkt som existerar i fler länder än som tillhör Förenta nationerna.
Det nämndes att de Rikets salar som tillkom på två dagar var ”en försmak av paradisisk byggenskap”. Detta gav uttryck åt den fasta övertygelsen bland Jehovas folk att jordens Skapare snart kommer att avlägsna alla de element som fördärvar jorden och det mänskliga samhället på den för att bereda plats för paradisisk byggenskap i global skala. — Uppenbarelseboken 11:17, 18; 21:3, 4; Jesaja 65:17—25.
[Bild på sidan 16]
Väggskivor och takstolar sattes upp samtidigt. Redan klockan nio hade kranen lyft den sista takstolen på plats
[Bild på sidan 19]
Traktorföraren kommer med tre palmträd — en del av den ”snabbanlagda” trädgården