Nu är jag upptagen med att skapa mig ett bättre namn
Berättat av indianhövdingen William Jeffrey
ETT museum i norra British Columbia i Canada gav år 1982 ut broschyren Totem Poles of Prince Rupert. Av de 22 totempålar som avbildas där har jag skulpterat 15. Utställningen i Prince Rupert rymmer en av världens största samlingar av upprättstående totempålar, mellan 10 och 20 meter höga, och mer än 20 av dem är mitt verk.
Jag började emellertid inte skulptera totempålar på heltid förrän jag blev pensionerad år 1960, och sedan dess har jag huvudsakligen snidat pålar för att ersätta de original som härjats av väder och vind. Jag har snidat pålar för museer över hela världen och för speciella utställningar, till exempel den i Prince Rupert. Många totempålar kan köpas för omkring tusen dollar, men mina betingade ett pris av 12.000 och ännu mer på grund av deras kvalitet. Bland många tävlande utvaldes en av mina pålar till jubileumspåle vid British Columbias 100-årsjubileum år 1971. En annan 55-centimeterspåle snidade jag ur ett stycke jade. Den tog mig nio månader att snida, är värd 75.000 dollar och är nu utställd hos Birks i Vancouver.
Jag har alltså redan skapat mig ett namn som en mästerlig snidare av totempålar. Men nu är jag upptagen med att skapa mig ett bättre namn.
Låt oss börja från början — en början som i sig själv var något utöver det vanliga. Jag föddes år 1899, strax norr om byn Port Simpson i British Columbia. Mina föräldrar var indianer av tsimshianstammen, men inte nog med det, de tillhörde också en hövdingaätt. Detta innebar att jag stod i tur att ärva hövdingtiteln.
Jag uppfostrades av mina farföräldrar — min far hade dött, när han under jakt föll ner från en klippa. Jag minns att min farfar, när jag ännu var helt liten, satte en täljkniv i min hand, gav mig en träbit och visade mig hur jag skulle tälja. Han lärde mig något om hur man gör totempålar. Jag visade fallenhet för det, men det skulle ännu dröja många år, innan jag började skulptera på allvar.
När mina farföräldrar dog, kom jag till en internatskola för föräldralösa barn, och senare till en annan internatskola för indianer, åren 1914—1917. Jag ville fortsätta vid högskolan och studera juridik, men om indianer ville fortsätta att studera måste de bli präster. Vid den här tiden hade nämligen indianerna placerats i reservat, och dessa reservat delades ut som spelkort till de olika kyrkorna — ett till metodisterna, ett till Frälsningsarmén, ett annat till katolikerna och så vidare. Mitt lämnades över till metodisterna. Varje reservat hade sin egen skola som drevs av kyrkan. Lärarna hade ingen egentlig behörighet, och undervisningen var av dålig kvalitet, och på den tiden hade indianerna inte tillträde till de statliga skolorna.
Jag ville att dessa restriktioner skulle avskaffas. I detta syfte bildade tre andra indianer och jag år 1930 brödraskapsrörelsen Indian Native Brotherhood of British Columbia. Som representant för detta samfund började jag förhandla om indianernas problem i parlamentet i Ottawa. Innan jag gav mig av, samlade jag fakta om indianernas situation i British Columbia — om indianernas sjukhusvård, deras situation i skolorna, vad kyrkorna gjorde för dem, vilka arbeten som fanns tillgängliga för dem, behovet av lämpliga pensioner för de äldre, indianernas nedärvda rätt till jorden och även den diskriminerande behandlingen av indianerna vid anskaffning av jakt- och fiskelicenser.
När jag år 1940 framträdde inför underhuset, var Crerar minister för indianfrågor i Canada. De religiösa samfunden hade inkommit med en rapport, där man hävdade att indianer inte var mottagliga för undervisning.
Jag gav exempel på indianer som hade vunnit bemärkthet genom sina prestationer inom olika områden och fortsatte: ”Utan att rådfråga oss tog ni vårt land och förpassade oss till reservat. Ni gav oss en religion, och dess präster brände våra totempålar och sade att vi dyrkade dem. Men så förhöll det sig inte, för de var våra minnesmärken och råmärken. Ni har tagit bort dem och stulit vårt land. Ni gav oss bibeln — det är inget fel med bibeln — men ni missbrukade den och följde den inte själva.”
Snart började situationen förändras. Indianska barn över hela Canada fick möjlighet att gå i de allmänna skolorna och fortsätta vid universitet och högskolor. Andra rättigheter följde för indianerna — jakt- och fiskelicenser, rätten att förhandla om priset på den fisk de fångade, bättre arbetsförhållanden i konservfabrikerna, möjlighet till yrkesutbildning och så vidare.
Mina sista underhandlingar gällde jorden, en gottgörelse för de indianer som berövats sitt land och fösts samman i reservat. Ännu i denna dag har ingen verklig överenskommelse träffats i denna fråga mellan Ottawa och de infödda indianerna.
Under en följd av år hade jag hört talas om en annan regering som skulle åstadkomma fred och rättvisa för människor av alla raser, nationaliteter och trosuppfattningar.
Första gången jag hörde talas om detta budskap var år 1930. Jag bodde i Kispiox och var just på väg ut, med portföljen i handen, för att representera Brödraskapsrörelsen och kämpa för indianernas rättigheter. Jag mötte Frank Franske, och han sade: ”Vill du lära känna sanningen som skall göra er fria?” Han började vittna för mig. Han var en av Jehovas vittnens resande representanter. Tio år senare bodde jag i Port Edward, och ett vittne vid namn Leonard Seiman ledde ett bibelstudium med min familj varje vecka. Han var tvungen att gå till fots 19 kilometer i vardera riktningen, 38 kilometer fram och tillbaka, men han missade aldrig en vecka! Min hustru blev till slut ett vittne, och flera av mina söner och döttrar också. Jag försåg de resande tillsyningsmännen med båtar och proviant, så att de kunde vittna längs kusterna.
I omkring 30 år hade jag utfört arbeten av alla slag — som jägare, fiskare, pälsjägare, gruvarbetare, skogshuggare, sågverksarbetare, byggnadsentreprenör med mera — för att försörja min familj bestående av hustru, sex söner och fyra döttrar. Detta, jämte mitt arbete med Brödraskapsrörelsen, hade tagit all min tid. Men nu, år 1953, blev jag äntligen döpt. Det året besökte jag en internationell sammankomst som Jehovas vittnen hade anordnat på Yankee Stadium i New York. För första gången fick jag se ett verkligt brödraskap — där alla raser var samlade i frid, utan fördomar på grund av hudfärg, en verklig endräkt.
Från och med då var det full fart framåt för mig. Jag predikade för alla som ville lyssna, i synnerhet för mitt eget folk. Min familj och jag färdades med båt till isolerade indianbyar utmed kusterna kring Prince Rupert och predikade de goda nyheterna om Guds rike. De följande åren var inte utan problem. I en av byarna fick min hustru, Elsie, ett slaganfall, och jag förde henne med flyg till ett sjukhus i Prince Rupert. Medan jag predikade i North Vancouver, blev jag anfallen av en dobermannpinscher (tysk polishund) och blev blind på vänstra ögat. I en bilolycka, där min son George lyckades dra mig ut ur bilen just innan den exploderade, bröt jag nyckelbenet och båda benen. Dessa skador begränsade mitt vittnande från hus till hus.
När Elsie hade dött, gifte jag mig med min nuvarande hustru, Juana. Vi tar nu del i gatutjänst varje förmiddag. På eftermiddagarna skriver jag brev och skickar i väg 192 tidskrifter varje månad. Denna verksamhet, plus det predikande från dörr till dörr jag ännu kan göra, uppgår till mellan 60 och 100 timmar i månaden.
Tid efter annan beger jag mig till indianreservaten runt om i södra, mellersta och norra British Columbia och predikar för indianerna och sprider hundratals böcker och tidskrifter som talar om Guds rike som deras enda hopp om rättfärdighet och evigt liv på en paradisisk jord. I allmänhet kan Jehovas vittnen inte komma in i dessa reservat för att predika. De kyrkor som har hand om reservaten vägrar att släppa in dem. Men de kan inte hindra mig att komma in. Jag är inte bara infödd indian, utan jag är också hövding för min stam. År 1982 tillryggalade min dotter och jag 3.200 kilometer i vårt predikande i reservaten. Också år 1983 och 1984 var jag där, tillsammans med tre medlemmar av min familj.
I det flydda skapade jag mig ett namn genom att skulptera totempålar. Nu försöker jag skapa mig ett namn hos Jehova Gud, ett gott namn som han kommer att minnas, ett som kommer att medföra belöningen evigt liv på en ny paradisisk jord, där millioner människor ur ”alla nationer och stammar och folk och tungomål” för evigt kommer att vara förenade i lovprisning av Jehova Gud och Kristus Jesus. — Uppenbarelseboken 7:9, 10; Predikaren 7:2.
Att skapa sig ett gott namn i denna världen är av föga värde. Att skapa sig ett gott namn hos Gud är livsfrälsande.
[Infälld text på sidan 17]
Ni gav oss en religion, och dess präster brände våra totempålar och sade att vi dyrkade dem. Men så förhöll det sig inte!
[Infälld text på sidan 18]
Att skapa sig ett gott namn i denna världen är av föga värde. Att skapa sig ett gott namn hos Gud är livsfrälsande
[Ruta på sidan 16]
Många former av totemism existerar jorden runt, från rena stamemblem till dyrkan av totemdjuren. — Artikeln ”Totemism” i The New Encyclopædia Britannica Macropædia, 1976, band 18, sidorna 529—533.
Men beträffande de totempålar som görs av indianer som lever vid kusten i norra British Columbia sägs det i The New Encycloæpdia Britannica Micropædia, 1976 års upplaga. ”Ordet totem är en felaktig benämning, för varken pålarna eller de djur som är avbildade på dem är föremål för dyrkan.” — Band 10, sidan 62. Se också sidan 19 i denna artikel.
[Ruta på sidan 19]
Totempålarna i British Columbia och deras innebörd
”Totemismens innebörd och funktion varierar i hög grad runt om i världen. ... Något av det mest karakteristiska för denna trakt [kusten av British Columbia] är den rikliga förekomsten av skulpterade pålar, kallade totempålar, ... som representerar klanens eller ättens heraldiska vapen. De heraldiska figurerna skildrar ofta familjens historia.” — Encyclopedia Americana, 1977, band 26, sidan 872.
”Man förstår bättre totemfiguren om man betraktar den som en motsvarighet till den europeiska vapenskölden; den respekteras, men dyrkas aldrig, och den har, i likhet med heraldiska emblem, innebörd, men ingen religiös betydelse.” — S. W. A. Gunn: Haida Totems in Wood and Argillite, 1967, sidan 5.
”Pålarna skildrade en persons vandring uppåt på rangskalan, byggandet av ett hus, en framträdande persons död eller, i sällsynta fall, minnet av en mycket betydelsefull händelse. Upprättstående pålar tjänade också till att förklara bybornas rang och status för främlingar och visade i vilka hus medlemmar av hans eller hennes egen stam eller släkt bodde.” — Dawn Hassett och F. W. M. Drew: Totem Poles of Prince Rupert, 1982, sidan 6.
”Vi måste i synnerhet hålla i minnet att totempålarnas symboler ursprungligen var en ersättning för det tryckta ordet. Totempålen var en skylt, ett släktregister, ett minnesmärke och en annonspelare för trakten. Den var en betydande mans ansikte utåt och identifierade genom de individuella vapnen honom och hans familj, hans ätt, och någon enstaka gång hans stam och skildrade viktiga händelser i det faktiska och mytologiska förflutna.” — Joseph H. Wherry: The Totem Pole Indians, 1964, sidan 90.
Beträffande indianerna som bor vid Stillahavskusten i nordväst sägs det i Encyclopædia Britannica Micropœdia, 1976, band 10, sidan 62: ”Ordet totem är en felaktig benämning, för varken pålarna eller de djur som är avbildade på dem är föremål för dyrkan. Innebörden i det verkliga eller mytologiska djur som finns uthugget på totempålen är att utvisa vilken ätt familjeöverhuvudet tillhör. Djuret sätts upp som ett slags familjevapen, på ungefär samma sätt som en engelsman kan ha ett lejon på sin vapensköld eller en ranchägare ha en tjur som sitt märke.”
Men trots detta kom kristenhetens första missionärer dit för att frälsa ”vildarna” och handlade på falska premisser: ”Många missionärer tog för givet att pålarna var snidade avbilder eller avgudar. Som ett led i ansträngningarna att omvända indianerna ingick att demolera och bränna totempålar. Många pålar blev faktiskt uppbrända, många slogs också omkull, höggs sönder eller undanskaffades på andra sätt.” — Totem Poles of Prince Rupert, sidan 12.
[Bild på sidan 19]
Skulpterad av William Jeffrey