Från våra läsare

Hyperaktiva barn

Tack för artikeln om hyperaktiva barn (i numret för 22 september 1984). Jag har en 15-årig son som är hyperaktiv. Jag är mycket tacksam för att detta ämne togs upp, eftersom människor som inte upplevt detta problem inte helt och fullt kan förstå barnet. De tror att han är bortskämd och borde fostras lite strängare. Jag för min del är en ensamstående förälder, och detta gör att det är svårare att klara problemet. Min son har övervunnit några av symptomen på hyperaktivitet, men han kämpar fortfarande med andra, även om de inte är lika allvarliga som de var för några år sedan.

A. H., New York

Skilsmässobarn

Mitt namn är Claudia (13-14 år gammal), och jag läste i Vakna! (i den italienska upplagan) att skilsmässobarn är så olyckliga! (”Vi älskade er innan ni ens var födda”, på svenska i numret för 8 december 1984) Mina föräldrar är skilda, men jag känner mig inte som ett ”paket”. De har båda en annan familj, och jag bor tillsammans med min mor, men på lördagarna och söndagarna är jag hos min far. För det första accepterar jag deras beslut angående skilsmässa; för det andra gör jag gärna de uppoffringar som jag ibland måste göra, och det gör jag därför att jag älskar mina föräldrar. Det kan hända att det finns barn som inte klarar den situationen lika bra som jag, men tycker ni att det skulle vara bättre om de bodde tillsammans med sina ständigt grälande föräldrar?

C., Italien

Vi berömmer dig för att du kan klara den situation du befinner dig i så bra. Men som du själv antyder, finns det många skilsmässobarn som inte klarar den situationen lika bra som du. Det finns i själva verket många bevis for att skilsmässobarn har många fler problem att kämpa med än de som har föräldrar som fortsätter att leva tillsammans. Vår inställning till skilsmässa grundar sig på Jesu ord: ”Jag säger er att vemhelst som skiljer sig från sin hustru, utom på grund av otukt, och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott.” (Matteus 19:3—9) Vi tror inte att de enda alternativ som en familj har är att föräldrarna antingen skiljer sig eller fortsätter att leva tillsammans och fortsätter att gräla ständigt. Det finns ett bättre, ett tredje alternativ — att föräldrarna tillämpar Guds ords principer i sitt äktenskap och osjälviskt gör upp sina mellanhavanden och stannar kvar hos varandra. Det kan de göra genom att tolerera varandra i kärlek och på så sätt bygga upp en lycklig och enig familj. — RED.

Är kärleksromaner oförargliga?

Det var ett sant nöje att läsa artikeln ”Ungdomar frågar: Är kärleksromaner oförarglig lektyr?” (På svenska 22 mars 1984) Jag har personligen erfarit den skada som sådan läsning kan föra med sig. Jag drömde ofta om de rika, starka, stiliga män som beskrevs i romanerna. Så slutade det med att jag gifte mig med en självisk, cynisk och nöjeslysten man, vilket resulterade i ett äktenskap som visade sig vara ett enda stort misstag. Ingen har råd att gå omkring i livet och drömma. Två år efter min mans död gifte jag om mig, men nu med en tystlåten, arbetsam man, så olik de män som beskrivs i kärleksromanerna. Vår lilla familj vet nu vad verklig lycka innebär.

J. O., Frankrike