”Är mitt barn hyperaktivt?”

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Australien

”FRÅN födelsen sov hon bara några få timmar, och när hon väl sov, sov hon mycket lätt; hon hade svåra mardrömmar, skrek i sömnen och slog huvudet i väggen. Hon kunde inte stå stilla, och det gick inte att hålla henne i famnen eller kela med henne. Hon kunde skrika och sparka i flera timmar under nätterna. Läkaren gav henne sömnmedel, men de hade ingen verkan.” Så beklagar sig mamman till Deanne, ett barn som har fått diagnosen hyperaktiv.a

Mamman fortsätter: ”Det var tydligt att hon var annorlunda än andra, och när hon började skolan klagade barnen och lärarna. Hon var störande och mycket aggressiv och råkade alltid i panik om något gick på tok, hon tog på allting som hon gick förbi, hon rev sönder ett annat barns teckning, hon hade alltid sönder något, och hon klöste eller nöp andra. Lärare klagade över att hon inte kunde koncentrera sig mer än några minuter. När hon var illa däran verkade det som om någonting inom henne höll på att göra henne galen, och hon kunde klösa och nypa sig själv.”

De ord som har kursiverats är några av de beteendemönster som förknippas med hyperaktivitet eller det hyperkinetiska syndromet, MBD (”Minimal Brain Dysfunction”, minimal hjärnfunktionsrubbning), H-LD (”Hyperkinesis-Learning Disability”, hyperkinesi och inlärningssvårigheter), SLD (”Specific Learning Disability”, specifika inlärningssvårigheter) eller ADD (”Attention Deficit Disorder”, bristande uppmärksamhet och koncentrationsförmåga). Ordet hyperkinesi kommer från nylatinet och grekiskan — ”hyper” betyder ”över-” eller ”[för] mycket av”; ”kinesis” betyder ”rörelse”. Omkring fem procent av barn i skolåldern sägs lida av detta, och i vissa områden uppskattningsvis ända upp till 35 procent. Därför finns det många bekymrade föräldrar som undrar: Är MITT barn hyperaktivt?

Vilka är symptomen?

När du försöker avgöra om ditt barn har det här problemet, kan du få hjälp av att lägga märke till några av de typiska symptomen på hyperaktivitet. (Se rutan.) Tänk efter: Är ditt barn alltid rastlöst? Brukar det kasta med huvudet eller dunka det i saker och ting? Kan det inte sitta still? Är ditt barn vanligtvis missräknat, impulsivt eller ovanligt klumpigt utan att ha någon känsla för vad som är farligt, eller brukar det hela tiden störa andra barn utan uppenbar orsak? Har ditt barn svårt att sova, att visa tillgivenhet eller att fullborda arbetsuppgifter? Har det svårt att koncentrera sig mer än några få minuter? Har det speciella inlärningssvårigheter? Är det så att det har intelligens över genomsnittet, medan det ändå inte går bra för det i skolan?

Om ditt barn har ett eller flera av de här symptomen, kan det hända att det är hyperaktivt. Kom dock ihåg att varje barn är olikt alla andra barn. Det finns också olika grader av hyperaktivitet — en del fall går knappt att upptäcka, medan andra är allvarliga och klart urskiljbara.

Hyperaktivitet eller brist på fostran?

Ett varningens ord innan du stämplar ditt barn som hyperaktivt: Föräldrar bör undersöka om deras barns dåliga uppförande beror på försummelse från deras sida i att ge tillrättavisning på ett konsekvent och fast men ändå kärleksfullt sätt. Många barn blir missräknade, irriterade, envisa och störande när de inte får det som de vill ha det. En av världens största experter på mänskligt beteende har sagt: ”Barn gör dumma, obetänksamma saker av naturen, men när de får smäll lär de sig hur de skall uppföra sig.” — Ordspråksboken 22:15, Today’s English Version.

Att ge ett hyperaktivt barn smäll är dock troligen inte lösningen. Det kan i själva verket leda till ett värre raserianfall, eftersom det är som en läkare sade: ”Deras uppförande ligger utanför deras kontroll.” Reaktionen på tillrättavisning kan därför vara ytterligare en ledtråd till ett barns tillstånd. Mamman till ett sådant barn säger: ”Andra människor kom till mig och sade: ’Din son gjorde si’ och: ’Din son gjorde så.’ Den allmänna meningen bland våra vänner var att han skulle behöva ett ordentligt kok stryk. Skrattretande! Den stackars lille parveln hade fått det så många gånger att det var ett under att han hade överlevt.”

Det verkar som om hyperaktiva barn inte ger gensvar på tillrättavisning på samma sätt som andra barn, vare sig den ges genom ett samtal, genom att barnet går miste om något eller genom aga. De kan göra om samma sak omedelbart efter denna tillrättavisning. Detta kan lätt upptäckas om föräldrarna har flera barn och ger alla samma fostran. Tillrättavisning är således inte nödvändigtvis lösningen för ett hyperaktivt barn.

Ett förslag som kan hjälpa dem som bara har ett barn att avgöra om det är hyperaktivt eller bara behöver någon form av tuktan är följande: Lämna bort ditt barn till en vän för en dag, kanske till någon som själv har flera barn, och be sedan om en ärlig kommentar efteråt. Ibland kan barn som är prövande hemma hos mamma vara förvånansvärt samarbetsvilliga och lydiga när de får vara hos en bestämd men kärleksfull vän. Om det är på det sättet verkar det som om ditt barn inte är hyperaktivt. Det kan vara så att det helt enkelt behöver fast men kärleksfull ledning i stället.

Kan kosten förändra det hela?

Om du, efter att ha gjort en ärlig bedömning av frågan om tillrättavisning, fortfarande anser att ditt barn kan lida av hyperkinesi, föreslår en del läkare att det kan vara bra att förändra kosten. Denna kostförändring, som har tänkts ut av framlidne dr Ben Feingold, grundar sig på teorin att hyperaktivitet är följden av att man äter vissa ämnen — en del naturliga, en del artificiella — som antas påverka omkring 50 procent av hyperaktiva människor. Dessa ämnen är i grund och botten giftiga för vissa personer och påverkar vissa hjärnfunktioner som styr beteendet.

Enligt dr Feingolds undersökningar finns de farliga ämnena i vissa frukter och grönsaker i deras naturliga tillstånd och i ännu högre grad i livsmedel som innehåller artificiella färg- och smakämnen. Den kost som hyperaktiva människor rekommenderas är utformad för att eliminera ämnen som kan framkalla hyperaktivt beteende. Rapporter visar att en del föräldrar har nått goda resultat med den här metoden. Doktor Feingold hävdar dock bara att omkring 50 procent av hans hyperaktiva patienter blir hjälpta av en kostförändring.

Fallet med Deanne, som vi berättade om inledningsvis, är ett fall där man tillämpade kostmetoden. Sedan Deannes mor berättat om att en läkare hade ställt diagnos på Deannes hyperaktiva tillstånd, fortsätter hon: ”För omkring fyra år sedan fick vi höra talas om Feingolds diet. Vi tyckte det var svårt att följa den, men vi såg verkligen skillnad. Under det senaste året har det skett en stor förändring hos henne. Hon är mycket lugnare, och hon kan sitta och läsa eller arbeta i en timme eller så. Hon kan också leka tillsammans med andra barn, hon kan koncentrera sig, och hon reagerar inte negativt när något går på tok. Hon har större tålamod.”

Har socker någon inverkan?

När det gäller kosten har man funnit att barn som visar tecken på hyperaktivitet, till exempel liknöjdhet, spänning, nervositet, trötthet, irritabilitet, känslomässig obalans och okontrollerbart beteende, kan lida av hypoglykemi, för låg blodsockerhalt, och kanske bara lindrig sådan.b Brist på glukos sägs vanligen orsakas av för mycket insulin, vilket gör att glukosen försvinner från blodet snabbare än den kan ersättas. Hjärnans funktion är beroende av konstant tillförsel av glukos från blodet. Vid för låg blodsockerhalt försämras hjärnans prestationsförmåga, vilket leder till störningar i beteendet. Ett begär efter sådant som är stärkelserikt och sött kan vara ett tecken på för låg blodsockerhalt.

En diet avpassad för hypoglykemi utesluter inte bara konstgjorda färg- och smakämnen, utan även de flesta sockerarter, i synnerhet rörsocker. Socker är farligt för den som lider av för låg blodsockerhalt, eftersom det orsakar en plötsligt ökad mängd blodsocker, vilket gör att det utsöndras för mycket insulin som motverkar den ökade blodsockerhalten. Doktor Allan Cott skrev angående detta i en artikel om ”Behandling av inlärningssvårigheter”: ”Den allmänna iakttagelsen hos dem som har undersökt barnens tillstånd i näringshänseende har varit att de äter en kost som till största delen består av socker, godis, sötsaker och mat som innehåller socker. När man utesluter dessa födoämnen resulterar det i en dramatisk minskning av hyperaktiviteten.” En del medicinska auktoriteter ger således rådet att mat och dryck med mycket socker i inte är tillrådligt för hyperaktiva barn.

Låt oss ta fallet med fyraåriga Beky som exempel. Hon var otålig, retlig och missräknad, i synnerhet mot slutet av dagen. Hennes mamma fick rekommendationer om en diet utan socker, och hon berättar: ”Det krävs större självbehärskning från föräldrarnas sida än från barnets sida. Men att ha en lycklig, lugn dotter är värt den ansträngningen. Hela familjen får nytta av det! Min dotters uppförande blev bättre enbart av att hon undvek socker.”

Miljöföroreningar — ytterligare en orsak?

I den brittiska läkartidskriften The Lancet sägs det: ”Det tycks vara rimligt att sluta sig till ... att ökade halter av bly (inte nödvändigtvis giftiga värden) under en längre tid kan ligga bakom den minimala hjärnskada som kan vara en del av det hyperkinetiska syndromet.” Senare upptäckter vittnar också om det.

Miljöföroreningar, i synnerhet höga blyhalter i atmosfären, vilka i första hand kommer från avgaserna från tung motorfordonstrafik, kan således möjligen vara en orsak till ökningen av antalet hyperaktiva barn i våra städer.

Kan upplevelser före och under förlossningen orsaka hyperaktivitet?

Det finns barn som inte reagerar på förändrad kost. Man måste söka en annan orsak än dem som har behandlats. Ashley Montagu, författare till boken Life Before Birth (Livet före födelsen), går tillbaka till det mycket viktiga skedet då individen formas, när han säger: ”Livet börjar inte vid födelsen, utan vid befruktningen. Det betyder att ett foster som håller på att utvecklas är levande inte bara i den bemärkelsen att det består av levande vävnad, utan också i den bemärkelsen att saker och ting händer med det från och med befruktningen. ... Det som händer före födelsen och barnets reaktioner på det kommer att påverka barnet resten av livet.” Under de tre första månaderna efter befruktningen, när de viktigare organen håller på att bildas, kan moderns känslor, till exempel fruktan eller onormal stress och oro, påverka barnets fysiska utveckling.

Ett spädbarns tidiga upplevelser i samband med födelsen har också betraktats som en viktig faktor bakom hyperaktivitet. En forskare skrev: ”De faror fostret utsätts för når sin höjdpunkt under förlossningsarbetet. Födelsen är den farligaste upplevelse som de flesta människor någonsin utsätts för.” En svår och riskfylld förlossningsprocess tillsammans med hypoxi, otillräcklig syreförsörjning, anses ligga bakom de smygande neurotiska verkningar som kan visa sig senare i livet när personen i fråga utsätts för ytterligare stress.

När det gäller minimal hjärnskada som är förbunden med stress före födelsen eller syrebrist vid själva födelsen, är det då så att läkemedel är lösningen? Det är sant att stimulerande läkemedel används vid svåra fall av hyperaktivitet. Angående bruk av läkemedel vid hyperaktivitet höll en rådgivande panel bestående av 15 specialister i USA med om ”att medicineringen inte ’botade’ tillståndet, men att barnet kan bli mer tillgängligt för undervisande och rådgivande ansträngningar”. De drog emellertid också slutsatsen att ”stimulerande medicinering är till nytta endast i omkring hälften till två tredjedelar av de fall då bruket av läkemedlen är motiverat”. Å andra sidan säger psykologen James Swanson varnande att 40 procent av dem som lider av hyperkinesi inte alls bör få läkemedel. Föräldrar behöver därför vara försiktiga med att godta läkemedelsbehandling, som i själva verket inte är något botemedel mot hyperaktivitet. En förälder vars son hade fått läkemedelsbehandling i sex månader innan han sattes på en begränsad diet sade: ”Vi inser nu att läkemedel inte var något trollspö som förbättrade Richards förmåga att lära. Vad som krävdes var att vi själva offrade vår tid för att hjälpa honom.”

Beteendeterapi, med tonvikt på uppmuntran, beröm och belöningar när rimliga mål uppnås, kan vara ett långsammare men effektivare och varaktigare sätt att hjälpa barn som lider av hyperkinesi. En god atmosfär i familjen och konsekvens från föräldrarnas sida är ett måste. Lika viktigt är det med djup kärlek till barnet, för utan sådan skulle vilken behandling som helst vara dömd att misslyckas.

Avslutningsvis, vad är då svaret? Är ditt barn hyperaktivt? Det kan mycket väl vara så. Förvissa dig emellertid först om att den förmodade hyperaktiviteten inte i själva verket är brist på balanserad fostran. Pröva med fast, konsekvent fostran i en kärleksfull, enad atmosfär i hemmet. Se därefter till att ditt barn inte lever på en kost som består av skräpmat och äter sådant som innehåller artificiella färg- och smakämnen och mycket socker. Om dessa metoder inte lyckas, kan ytterligare medicinska undersökningar krävas för att den exakta orsaken till ditt barns hyperaktivitet skall kunna fastställas.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 24]

Är ditt barn hyperaktivt, eller behöver det tillrättavisning?

[Ruta på sidan 26]

NÅGRA SYMPTOM PÅ HYPERAKTIVITET

1) Barnet rör sig hela tiden och kan inte sitta stilla; som litet ruskar det i spjälsängen och kastar med huvudet.

2) Oförutsägbart beteende; barnet blir lätt missräknat; mycket krävande.

3) Svårt att somna; lätt sömn; svåra mardrömmar.

4) Svårigheter att koncentrera sig någon längre tid på någon uppgift.

5) Aggressivt och störande beteende mot andra; vill röra allt och alla.

6) Uppstudsighet också när det gäller sådant som skadar barnet självt; kan göra om samma sak också efter tillrättavisning.

7) Biter på naglarna; plockar och river bort skinn; klöser sig självt.

8) Asociala tendenser — barnet ljuger, stjäl, slåss, retas, är olydigt och tillbakadraget.

9) Ur stånd att reglera sitt beteendemönster.

(Grundat på The Feingold Handbook)

[Bild på sidan 25]

Stress under graviditeten och födelsen kan orsaka hyperaktivitet hos barnet