Min gitarr, min musik och min Gud
DEN 30 oktober 1963 var en mycket speciell dag för mig. Klockan 19.30 skulle jag vara gitarrsolist i ett två timmar långt program med klassisk musik, som skulle hållas i Montevideos främsta teater. Man hade gett mycket publicitet åt detta evenemang, som också skulle sändas i radio över hela Uruguay.
På morgonen vaknade jag och kände mycket stor nervspänning vid tanken på att jag skulle framträda inför en stor och krävande publik. Timmarna tycktes släpa sig fram mycket långsammare än vanligt, och denna nervspänning fortsatte hela tiden att tillta. Men så snart jag befann mig inför publiken, skulle jag vara tvungen att ha fullständig kontroll över mina nerver för att med skärpa kunna koncentrera mig på det invecklade fingerarbetet. Många blivande konsertmusiker har misslyckats och blivit offer för sina egna nerver. I somliga fall inträffar psykiska blockeringar eller till och med lättare fall av minnesförlust. Dessutom är konsertgitarren ett mycket otacksamt instrument. Den avslöjar en omedelbart. Det minsta misstag i frambringandet av känsliga toner uppfattas med lätthet till och med av det mest oerfarna öra.
Konserten ett eldprov
Omkring 18.30 börjar publiken anlända. Där finns yrkesmusiker, många gitarrentusiaster, musikprofessorer och musiklärare, musikstuderande och beundrare såväl som den vanliga publiken. Alla har en sak gemensamt — en önskan att få lyssna till en ljuvlig konsert. De förväntar också en hög standard på det musikaliska framförandet. Det är trevligt att se att det ännu finns många människor som uppskattar mjukt, melodiöst välljud i kontrast till skärande, missljudande rockmusik.
Klockan är nu 19.20. Plötsligt knackar någon på dörren till klädlogen och påminner mig om att jag måste vara på scenen om fem minuter. Detta är den första av tre påminnelser. Nästa påminnelse kommer tre minuter före och den tredje när det bara är en minut kvar tills ridån går upp. Varför denna nervpåfrestande nedräkning? Jo, eftersom de lokala radiostationerna i större delen av landet skall sända konserten via ett nätverk av radiolänkstationer måste helt logiskt signalen för att man ”ligger i sändning” vara perfekt synkroniserad med den verkliga starttiden.
En minut kvar! Vid det här laget har min nervspänning tilltaget kolossalt. Belysningen i salongen släcks. Nu är det bara scenen som är fullständigt belyst. Jag hör en röst som nämner mitt namn och säger: ”Du kan gå in på scenen nu.”
Detta är det kritiska ögonblicket. Mitt hjärta bultar våldsamt, som om det försökte hoppa ut ur bröstet. Jag går snabbt till mitten av scenen bakom den fördragna ridån. Ridån går upp, jag går fram, och som vanligt hälsar publiken mig med varma applåder. Detta hjälper mig att börja lugna ner mig och lättar på något av nervspänningen. Kontakten med publiken blir lättare.
Sanningens ögonblick
Innan jag börjar låter jag fingrarna helt kort löpa över strängarna för en slutlig kontroll av instrumentets finstämning. Nu börjar jag långsamt spela den första delen. Under de allra första takterna skakar och darrar mina händer. Undan för undan blir de stadiga och låter sig så småningom helt kontrolleras. Tonerna blir skarpare, tydligare, renare och exaktare. När jag kommer till det andra stycket har osäkerhetskänslan och darrhäntheten nästan helt och hållet avtagit.
Jag känner att fraseringen av korta passager, de många olika spröda tonerna, den dynamiska kraften och fylligheten eller styrkan i volymen har förbättrats anmärkningsvärt. Den uppmärksamma lyssnarskaran tycks sitta på helspänn i fullständig tystnad för att uppfånga varje ton. Deras entusiastiska slutapplåder försäkrar mig om att jag har klarat provet.
Bifallsyttringarna och tillropen kunde kanske förefalla att kröna mina ansträngningar. Men vad var det som tvingade mig att fortsätta att framträda inför publik? Var det applåderna, bifallsyttringarna och autografjägarna som fick mig att upprepa denna procedur många gånger? Kunde det enbart vara fråga om egoism eller personlig fåfänga?
Hur jag blev konsertgitarrist
Redan när jag var barn tycktes en osynlig kraft gripa tag i mig. Det var min inre drift att bli musiker. Min musikaliska kallelse blev tydlig redan vid fem års ålder. Jag ville hela tiden spela gitarr, men mina föräldrar fäste ingen större uppmärksamhet vid det. De trodde helt enkelt att det var något slags nyck eller ett övergående infall. Ytterligare fem år gick, innan de tog mig mer på allvar, och jag började regelrätta gitarrstudier vid tio års ålder.
När jag var 15 år, började jag göra offentliga framträdanden. Sedan vann jag min första tävling år 1959, när jag hamnade på första plats vid den årliga uppvisning som anordnades av en belgisk internationell organisation. År 1961 erövrade jag åter första platsen vid en tävlingsuppvisning som organiserades av de tre främsta musikinstitutionerna i Uruguay. Offentliga framträdanden blev vanliga.
År 1964 reste jag till Förenta staterna tillsammans med en pianist. Där genomförde vi en serie konserter i huvudstaden Washington. När jag återvände hem år 1965 fortsatte jag att utveckla min musikaliska karriär. Jag var ständigt sysselsatt med engagemang vid olika radio- och TV-stationer. Jag blev berömd, och man kände igen mig nästan vart jag än kom i Uruguay.
Spiritismen gav ej tillfredsställelse
Tidigare hade jag varit utövare av en spiritistisk religion. Jag hade till och med tjänat som medium och helbrägdagörare. Mitt största intresse och min uppriktiga önskan var emellertid att lära känna Gud bättre. Men när jag mottog uppenbart motsägande ”meddelanden” från den ockulta världen, väcktes allvarliga tvivel hos mig, och min tro på spiritismen undergrävdes. Det kaos som rådde under dessa spiritistiska möten gjorde det klart för mig att den sanne Guden inte kunde godkänna sådana sedvänjor. Jag lämnade därför spiritismen utan att ge upp mitt sökande efter sanningen.
År 1965 fick jag ett erbjudande om att resa runt i hela Europa och göra personliga framträdanden i många större städer, någonting som jag alltid hade önskat. Ungefär vid den tiden uppodlade jag emellertid ett nära vänskapsförhållande med en gitarrlärare. Denna vänskap ledde till stora förändringar i min karriär och i mitt förhållande till vår Skapare.
Harmoni i bibeln?
Mina föreställningar om Gud och bibeln var vaga och förvirrade. Men när min vän gitarrläraren besökte mig, började saker och ting förändras. Vi utvecklade vanan att regelbundet träffas för att spela musik och prata om aktuella händelser. Bland diskussionsämnena förekom religion och politik. Trots att han hade varit ateist hade han bestämt sig för att studera bibeln. Av denna anledning hade han accepterat ett bibelstudium i sitt hem varje vecka tillsammans med två unga missionärer från Jehovas vittnen. Eftersom han kände till mitt ivriga intresse för att få kunskap om Gud, inbjöd han mig att vara med. Jag accepterade med glädje.
Vi studerade broschyren ”Dessa goda nyheter om riket”, men jag hade så många frågor att det inte gick så fort framåt i själva broschyren. Ändå insåg jag omedelbart att detta var den sanning som jag hade sökt efter. Den falska religionens motstridiga och förvirrade läror ersattes av den logiska och harmoniska sanningen. Det var som musik i mina öron. Jag blev hänförd av att få kunskap om Jehova, att få veta vad som hade orsakat ondskan och att den enda genomförbara lösningen på människans problem var den som Guds rike erbjöd. Jag rös av fasa, när jag insåg hur farligt det hade varit att arbeta direkt med demonerna som deras medium, som jag tidigare hade gjort. — 5 Moseboken 18:9—13; Jesaja 8:19.
När jag började studera tillsammans med Jehovas vittnen, satte Myriam, min fästmö, i gång att studera tillsammans med adventisterna. När vi besökte varandra, utbytte vi alltid tankar om det vi fick lära oss. Hon var förvånad över hur mycket mera jag hade lärt mig om sådana ämnen som till exempel treenigheten, helvetet, uppståndelsen, Riket och liknande. Allt hon hade fått lära sig under samma tid var att ”hålla sabbaten”. Jag fann att lagen om sabbaten hade getts uteslutande till israeliterna och inte till någon annan. (Psalm 147:19, 20) Denna lag fullbordades och upphörde i och med Jesu död. (Efesierna 2:14—16; Kolosserna 2:16, 17) Jag hjälpte Myriam att förstå denna fråga, och hon bestämde sig för att lämna adventisterna och börja studera tillsammans med vittnena.
Vi gifte oss år 1967 och symboliserade båda vårt överlämnande åt Jehova genom vattendop år 1970. Sorgligt nog fortsatte inte min vän läraren, som i mycket hög grad hade bidragit till att leda mig till sanningen.
Nya värderingar
Som ett Jehovas vittne fick jag nya värderingar. Inom mina begränsningar till följd av ofullkomligheten började jag betrakta saker och ting så som Jehova betraktar dem. Detta fick mig att ompröva mina mål i livet och göra viktiga förändringar. Jag analyserade musikkarriären i mitt liv i ljuset av mitt nyupprättade förhållande till Jehova. Jag begrundade den omfattande tid som förspilldes på förberedelser för konserter, resor och mina många offentliga framträdanden. Hur skulle detta kunna hjälpa mig att fullfölja mitt överlämnande åt min Skapare?
Min framtid som konsertgitarrist var mycket lovande. Men nu hade någonting inträffat som förändrade det hela. Alla de storslagna utsikterna förbleknade nu helt och förlorade sin betydelse, när jag begrundade Jesu ord: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna.” Jag vägde frågan om vilket som skulle vara mest betydelsefullt för min publik — att lyssna till en gitarrkonsert eller att få höra de goda nyheterna om Guds rike. Att frambringa det slags melodi som lovprisar Jehova och medför liv för den som lyssnar är långt mera givande för alla. Min gitarr framkallar en tillfällig lyftning och glädje, men det som jag nu har att säga och lära ut från Guds ord kan medföra bestående gagn. — Matteus 28:19, 20.
Mitt samvete, som hade övats med bibelns hjälp, fick mig att fatta ett avgörande beslut. Jag beslöt att det skulle vara bäst för mig att överge min karriär som konsertgitarrist. Jag ångrar inte att jag annullerade mina kontrakt, däribland mitt turnéprogram i Europa. Jag kände att det inte var rätt att säga: ”Jag skall tjäna dig, Jehova, men låt mig först göra allt det andra som jag är intresserad av, och när jag har gjort det skall jag komma tillbaka och sedan vara trogen mot dig.” — Lukas 9:57—62.
Som man kunde vänta medförde detta beslut allvarlig kritik. De flesta av mina släktingar, vänner och även betydande personer inom musikvärlden ansåg att mitt sinne höll på att bli förvirrat. De anade föga att mitt sinne just höll på att återhämta sig från sitt tidigare förvirrade tillstånd. De drog felaktigt den slutsatsen att min nya religion hade förbjudit mig att fortsätta med mina konserter. Det var svårt att få dem att inse att mitt beslut var ett personligt beslut. Mitt samvete drev mig att ta itu med det långt mera brådskande arbetet att predika och att utföra annan kristen verksamhet. Att vara med vid kristna möten och att engagera sig i predikoarbetet skulle vara praktiskt taget omöjligt medan jag var på konsertturné.
Min musik och min tillbedjan
Min glädje och min tillfredsställelse som kristen alltsedan jag överlämnade mitt liv åt Jehova har vida överträffat allt det jag någonsin upplevde under den tid då konserter betydde allt för mig. Det har varit en verklig glädje och ett verkligt privilegium att hjälpa många andra människor att lära känna det vackra ”sanningens ljud” som är långt mera bestående än musik. Förutom att jag predikar regelbundet hemma hos intresserade personer och från podiet har mina många plikter som en äldste i den kristna församlingen hållit mig sysselsatt och fyllt mitt liv med meningsfull verksamhet. I verkligheten har min kallelse i livet undergått en radikal förändring. Min musikaliska verksamhet har fått sin rätta plats i mitt liv, eftersom jag nu inriktar mig på att ”först söka riket”. — Matteus 6:33.
Hur lyckades vi klara uppehället utan min konsertkarriär? Under några år tjänstgjorde jag som lärare vid konstakademin. År 1977 blev jag uttagen att sitta som domare i en femmannajury vid en internationell gitarrtävling i Porto Alegre i Brasilien. Samtidigt gav jag undervisning vid internationella musikseminariet där.
År 1980 flyttade vi till Spanien, där jag nu ger privata gitarrlektioner. På så sätt hjälper min gitarr mig att försörja min hustru och mig själv i vår tjänst för Jehova. Då och då har jag musicerat till lovprisning av Jehova genom att utgöra en del av den orkester som används vid kristna sammankomster. Det behöver väl knappt sägas att jag vid kristen sällskaplig samvaro kan mjuka upp mina fingrar på min tiosträngade gitarr, och mina vänner tycks finna nöje i detta.
I den nya tingens ordning, som Gud snart kommer att införa, kommer det att finnas mera tid att utveckla naturliga förmågor och talanger till omfattande glädje och nöje för Gud och människor. Fysisk och mental fullkomlighet i förening med evigt liv kommer att ge oss möjligheter att uppnå mål och prestationer som är omöjliga att fatta eller föreställa sig nu. Musiken i den nya ordningen kommer att vara ägnad att lovprisa Skaparen, inte att upphöja musikern eller kompositören.
Jag delar de känslor som fanns hos psalmisten, musikern och kompositören David, som sade: ”Jubla i Herren [Jehova], ni rättfärdiga, lovsång anstår de redliga. Tacka Herren [Jehova] på harpa, lovsjung honom till tiosträngad psaltare. Sjung honom en ny sång, spela skönt med jubelklang [gör ert bästa, då ni spelar på strängarna under fröjderop, NW].” (Psalm 33:1—3) Jag försöker göra mitt bästa i fråga om att lovprisa Jehova både i predikoarbetet och när jag spelar min tiosträngade gitarr. — Berättat av Herman Pizzanelli.
[Bild på sidan 18]
Förr uppträdde jag i TV ... ... nu spelar jag för mina vänner