En länge emotsedd återförening

— Berättat av In-Bok Kim i Korea

”DET är som att välkomna någon tillbaka från de döda!” Denna tanke for gång på gång genom mitt sinne, när jag omfamnade min yngre syster, In-Soon, som jag i mer än 30 år hade trott var död. Stumma av sinnesrörelse grät vi båda som de små barn vi var när vi sist såg varandra.

Vår återförening var resultatet av ett program som den koreanska televisionen tagit initiativet till och som på ett dramatiskt sätt har fört samman över 11.000 familjemedlemmar som länge har varit skilda från varandra. Men innan jag berättar hur min syster och jag kom att återförenas, skall jag gå tillbaka till de tragiska händelser som skilde oss, såväl som millioner andra koreaner, åt.

Barndomsminnen

Jag föddes i hamnstaden Inch’ŏn i Korea år 1936. Jag var det andra av familjens tre barn och hade en lycklig barndom. Så plötsligt slog olyckan till. Det året jag fyllde nio år dog vår mor. Redan följande år avled också vår far. Plötsligt var vi föräldralösa. Min äldsta syster hade då gift sig. Det bestämdes därför att In-Soon och jag skulle få bo hos vår äldre syster och hennes man. Vi flyttade dit och började anpassa oss till vårt nya liv så gott vi kunde.

En dag när jag kom hem från skolan berättade man för mig att In-Soon hade skickats i väg för att bo hos släktingar till min svåger i en stad i centrala Korea. För mig, en pojke på 13 år, kom detta som ett svårt slag. Mina föräldrar hade tagits ifrån mig, och nu var In-Soon borta. Min äldsta syster tröstade mig och lovade att så snart allting blev lite mer ordnat skulle vi kunna besöka varandra. Från den dagen längtade jag efter det ögonblick då jag skulle få vara tillsammans med min lillasyster igen. Men det ögonblicket skulle jag få vänta länge på — 33 år, för att vara exakt. Bara några månader senare, i juni 1950, bröt nämligen Koreakriget ut.

Krigets härjningar

Kriget krävde en fruktansvärd tribut av alla. Striden som böljade fram och tillbaka mellan norr och söder ödelade hela landet. Omkring en million civila dödades i Sydkorea, en stor förlust i ett land som då hade omkring 20 millioner invånare. Städer och byar förstördes. Familjer rycktes upp med rötterna. Män, hustrur, föräldrar, barn, bröder och systrar skingrades. Hela vårt samhälle slets sönder.

Krigets härjningar gick inte oss förbi. Vi fick bud från släktingar att In-Soon och hela den familj hon bott hos hade dödats. Ironiskt nog fick hon, som jag senare fick veta, höra av en av våra grannar, som hade flytt från området, att jag också hade blivit dödad, när den båt vi flydde i sprängdes i luften. I 33 år trodde vi alltså på var sitt håll att den andra var död.

Förändringar efter kriget

I juli 1953 kom kriget till ett föga avgörande slut. Landet försökte resa sig ur askan. Jag tillbringade omkring ett och ett halvt år på ett hem för föräldralösa barn, men till slut tog en välbärgad affärsman hand om mig. Han ville uppfostra och utbilda mig till att ta hand om hans firma. Jag lyckades bra i skolan, och min framtid såg lovande ut. Men ändå grubblade jag alltid. ”Varför finns det så mycket lidande i världen?” tänkte jag ofta. ”Om det finns en Gud, varför tillåter han krig och sådana ting? Vad är meningen med allt detta?”

En kort tid därefter, medan jag fortfarande gick i skolan, fick jag kontakt med Jehovas vittnen och började studera bibeln. Det var som om ett ljus började upplysa mitt hjärta och sinne. Nu, äntligen, fick jag svar på mina frågor. Jag fick i bibeln veta orsaken till att krig och lidande existerar, såväl som lösningen, som nu är nära förestående. Detta satte punkt för mina planer på en karriär inom affärsvärlden. Jag var nu fast besluten att tjäna denne tröstens Gud, Jehova. Jag gick snart framåt mot överlämnande och dop. När jag var 20 år blev jag av Sällskapet Vakttornet förordnad till heltidsförkunnare, pionjär med särskilt uppdrag.

Det första distrikt jag fick mig tilldelat var det område där min syster hade bott när kriget bröt ut. Jag gjorde stora ansträngningar att finna henne, men ingen visste någonting om familjen. Jag blev mer och mer övertygad om att hon måste vara död. Så många andra hade förlorat sina kära i kriget. Jag måste också acceptera sanningen.

Bokstavligt talat millioner människor i Korea har gått igenom samma erfarenheter som jag. Under årens lopp har de på olika sätt försökt leta reda på sina förlorade familjemedlemmar, men med föga framgång. Annonser i tidningar och efterlysningar i radio har visat sig vara resultatlösa. En anledning är att kriget praktiskt taget lamslog landets kommunikations- och transportsystem. Först på senare år har dessa byggts upp igen. En annan anledning är att det i Sydkorea, som nu har en befolkning på över 40 millioner, endast finns 258 familjenamn. Mer än hälften av alla människor bär ett av de fem vanligaste familjenamnen — Kim, Lee, Park, Choi och Chung — och många av dessa har också samma förnamn.

Ett unikt TV-program

För en tid sedan började emellertid någonting nytt — ett program där man tagit televisionen och datatekniken till hjälp. Det är den koreanska televisionen som står bakom detta program, som började som en dokumentär TV-serie om Koreakriget. Ett två timmar långt avsnitt om separerade familjer gav upphov åt en sådan störtflod av förfrågningar från tittarna att man var tvungen att hålla på i 20 timmar första dagen. Det fortsatte sedan följande vecka med 14 timmar varje dag och kom så småningom att sändas en gång i veckan i omkring fem månader.

Människor som sökte efter förlorade släktingar kontaktade TV-stationen. De fick då ett nummer och ett givet datum, då de skulle framträda på TV. Under tiden matades deras namn och andra uppgifter in i en dator för att se om de stämde överens med andra som letade efter saknade släktingar. Om detta inte lyckades, fick de framträda i TV-rutan. Alla som uppträdde i TV höll framför sig en stor skylt som visade deras nummer och namn, namnet på den person eller de personer som saknades, deras hemstad, deras föräldrars namn och andra detaljer de kunde erinra sig.

Dessa program sändes över hela landet. Var och en som såg programmet och kände igen personen eller omständigheterna kunde kontakta stationen, och de kunde återförenas i själva TV-studion, medan hela nationen såg på — med tårar, rop, kramar och alltsammans. Människor som bodde i olika delar av landet återförenades med hjälp av två sinsemellan förbundna monitorskärmar. Enligt den koreanska tidningen Choong Ang Ilbo har programmet sammanfört 11.089 människor av de 53.535 som har sökt hjälp.

The Korea Times för 16 augusti 1983 rapporterade: ”Aldrig tidigare i historien har det koreanska folket spontant och samtidigt fällt så många glädjetårar. Aldrig tidigare i Koreas 5.000-åriga historia har hela folket upplevt en sådan känsla av endräkt och samhörighet som när de bevittnat hur tusentals av deras bröder under tårar förenats med sina saknade anhöriga.”

En otrolig återförening

När jag såg de känslosamma men lyckliga återföreningarna på TV, i många fall med släktingar som man länge hade trott var döda, började gamla minnen väckas till liv inom mig. Kunde det vara möjligt att In-Soon fortfarande var vid liv? Jag måste göra ett enda försök till att finna henne. Jag gick till TV-stationen och lät våra namn och andra uppgifter matas in i datorn. Jag fick ett datum då jag skulle få framträda i TV, en månad senare. Sedan gick jag hem — och väntade.

Fem dagar innan jag skulle framträda i TV fick jag ett telefonsamtal från stationen. Man talade om för mig att man hade hittat min syster och att jag skulle komma till studion för att få träffa henne. Otroligt nog hade hon gått till stationen för att få sitt namn inmatat i datorn precis samma dag som jag hade varit där.

På väg till TV-studion strömmade gamla minnen genom mitt sinne. Jag började känna mig osäker. Jag kunde bara minnas en ung flicka på 11 år. Skulle jag känna igen henne nu? Hur skulle jag kunna vara säker på att det var min syster? Om det inte var det, skulle jag ha återupplivat alla gamla sorger och smärtsamma minnen alldeles i onödan.

När de förde oss samman, kände In-Soon genast igen mig. Men jag var misstänksam och nervös. Att träffa någon man har älskat men i 33 år varit säker på var död var ingen lätt sak, lindrigt sagt. Var det verkligen In-Soon? Hur skulle jag kunna vara säker? När vi hade talats vid en stund, beslöt vi oss för att besöka vår hemstad Inch’ŏn, omkring 40 kilometer härifrån, där min äldsta syster bor.

På väg dit började vi uppliva gamla minnen från barndomen. Vi talade om vårt hus i Hwapyung Dong, en del av staden Inch’ŏn. Vi mindes att det hade ett svart, galvaniserat plåttak. När det regnade på natten, brukade vi bli så skrämda av ljudet av regndroppar som slog mot taket att vi kröp ner i sängen tillsammans och gömde oss under täckena. Vi kom också ihåg hur vår granne, vars hus också hade ett galvaniserat tak, men rödmålat, tappade allt sitt hår på grund av tyfus, och hur vår mor kort därefter drabbades av samma sjukdom och dog.

Sådana minnen bevisade utom allt tvivel att detta verkligen var min lillasyster som jag hade letat efter. Tårar av glädje fyllde våra ögon. Vi kunde inte längre behärska oss. Vi grät tillsammans åt vår lyckliga återförening.

Glädjen blir ännu större

Min glädje har blivit ännu större sedan vi träffades den där dagen. Nu har In-Soon börjat studera bibeln. Hon kommer också att få veta orsaken till allt lidande i världen och vad hon måste göra för att bli inbegripen i det storslagna uppsåt som Jehova Gud har för alla dem som älskar och lyder honom.

Tusentals människor har fått uppleva den obeskrivliga glädjen att bli återförenade med familjemedlemmar som sedan länge varit försvunna, men det finns fortfarande millioner människor som ännu väntar på detta tillfälle. Somliga säger att omkring tio millioner människor är skilda från sina familjer av gränsen mellan Nord- och Sydkorea. Eftersom all kommunikation över gränsen är förbjuden, är det många som inte ens vet om deras släktingar på andra sidan är döda eller levande.

För dessa och andra i liknande situationer finns det emellertid ett hopp. Bibeln talar om för oss att Guds rike i Jesu Kristi händer snart kommer att undanröja politiska och alla andra gränser som splittrar den mänskliga familjen. (Daniel 2:44) Då kommer man också att få se uppfyllelsen av Jesu löfte i Johannes 5:28, 29: ”Förundra er inte över detta, därför att den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut.” Vilken glädjefylld tid kommer detta inte att bli! För då kommer äntligen den sedan länge väntade återföreningen av hela mänskligheten att bli en verklighet.

[Infälld text på sidan 25]

I 33 år trodde vi på var sitt håll att den andra var död

[Bild på sidan 26]

Människor som sökte efter förlorade släktingar framträdde i TV på detta sätt