Hur många liv har du levt?
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Indien
DEN indiske husägaren drog undan bomullskläderna och blottade ett ben som var illa vanställt i ett framskridet stadium av elefantiasis. Han pekade sedan på sitt ben och sade: ”Detta är min karma från mitt tidigare liv.”
Genom dessa ord lade mannen i dagen den populära tron bland hinduer att deras nuvarande liv endast är en länk i en lång följd av återfödslar. De tror att deras nuvarande lott i livet är en skörd av vad de har sått under tidigare liv och att de nu sår vad de kommer att skörda i en kommande återfödelse.
En allmänt utbredd trosuppfattning
Tron på reinkarnationen är emellertid inte alls begränsad till Indien. Den existerar ”i nästan alla områden i världen”, skrev hinduledaren S. Radhakrishnan. Över hela världen — i Afrika, Asien, Nord- och Sydamerika, på öar i Stilla havet och i Europa — tror människor att människosjälar tar ny boning i hajar, alligatorer, tigrar, björnkatter, vesslor, möss och till och med i insekter som getingar och dyngbaggar! Reinkarnationen är inte heller begränsad till djurformer. Ofruktsamma kvinnor i Afrika och Indien åkallar träd, som man tror bebos av de dödas själar. Liknande sedvänjor existerade också i det forntida Europa.
Men hur började då tron på reinkarnationen eller själavandringen? Varför tror människor på detta? Och hur har denna lära påverkat människors liv?
Källan identifieras
Om det vore så att människans själ övergick från ett liv till ett annat, skulle den behöva vara odödlig. Teorin om reinkarnationen grundar sig därför på läran om själens odödlighet, och dess ursprung kan spåras enbart till de folk eller nationer som hyste en sådan trosuppfattning. Enligt denna grundval tror somliga att den hade sitt ursprung i det forntida Egypten. Andra hävdar emellertid att den fick sin början i det gamla Babylonien, där historiens första mysteriereligion uppstod. I syfte att skapa prestige för denna tvivelaktiga religion framförde det babyloniska prästerskapet läran om själavandringen. På så sätt kunde de göra anspråk på att deras religiösa hjältar var reinkarnationer av framstående, men för länge sedan döda, förfäder.
Det var emellertid i Indien som denna trosuppfattning slog ut i full blom. De hinduiska guruerna försökte lösa de universella problemen med det onda och med lidandet bland människor. ”Hur kan sådant stämma överens med begreppet om en rättfärdig Skapare?” frågade de. De försökte lösa konflikten mellan Guds rättfärdighet och de oförutsedda olyckorna och orättvisorna i världen. Resultatet blev deras ”lag om karma” — lagen om orsak och verkan. De utarbetade en detaljerad ”balansräkning”, enligt vilken fel och förtjänster i ett liv belönas eller bestraffas i nästa.
”Karma” betyder helt enkelt ”gärning”. En hindu sägs ha ”god karma”, om han anpassar sig till sociala och religiösa normer, eller ”dålig karma”, om han inte gör det. Hans gärning, eller ”karma”, kommer att avgöra hans framtid i varje påföljande återfödelse. Slutmålet är emellertid att bli befriad från detta kretslopp och bli förenad med den universella anden. Man tror att man skall uppnå detta genom att sträva efter ett socialt acceptabelt beteende och speciell kunskap i hinduismen.
Reinkarnationens frukter
Den livsfilosofi som den som tror på reinkarnationen har exemplifieras av följande iakttagelse av den indiske filosofen S. N. Dasgupta: ”En handling i detta livet kan normalt inte väntas avvärja någon av de olyckor i detta livet vilka man är förutbestämd att drabbas av i överensstämmelse med karma i en tidigare födelse.” Följden blir en fatalistisk syn på livet i allmänhet och på sociala missförhållanden och orättvisor i synnerhet.
Lagen om karma har också bidragit till att bevara kastsystemet i det hinduiska samhället. Hur då? Eftersom denna trosuppfattning lär att ens nuvarande ställning i livet är resultatet av ens karma, eller gärningar, i föregående existenser, betraktas den som oföränderlig i det nuvarande livet. Men Swami Nikhilananda förklarar: ”Genom att en människa fullgör de plikter som bestäms av hennes kast kvalificerar hon sig för födelse i en högre kast i ett kommande liv.” Därför är en individ som tillhör en lägre kast rädd för att sätta sig upp mot de regler och sedvänjor som finns i hans kast. Dessutom fruktar man för bestraffning och uteslutning, eftersom den som bryter mot eller överträder några av reglerna och sedvänjorna i sin sociala klass kan bli bestraffad eller till och med förskjuten av sina fränder. Till följd av sådan fruktan är millioner människor förpassade till den utarmade klassen av ”oberörbara”, eller kastlösa, utan några medborgerliga rättigheter eller förmåner. Ansträngningar från nutida lagstiftares sida har lett till vissa framgångar i fråga om att begränsa den dåliga behandlingen av de så kallade oberörbara, men starkt befästa religiösa sedvänjor är seglivade i ett sådant traditionsbundet samhälle.
Reinkarnationen — är den trovärdig?
Men varför finns det lidande och orättvisor bland människor? Är reinkarnationen den enda förklaringen eller ens en trovärdig sådan? Tänk på mannen med elefantiasis som nämndes i inledningen. Eftersom han inte hade någon kunskap om orsaken till denna sjukdom, trodde han att hans lidande var en följd av hans karma. Men om han inte hade råkat leva i ett område som var fullt av myggor som kan infektera människor med elefantiasis, eller om han hade vetat något om myggorna och hade vidtagit förebyggande åtgärder, skulle han då inte ha förskonats från den fruktansvärda sjukdomen? Hans lidande var därför inte en följd av hans karma utan berodde på ”tid och oförutsedd händelse”. — Predikaren 9:11, NW.
Under senare år har Mohandas Gandhi och andra ledare försökt motverka effekterna av uppfattningen om karma och återfödelse genom att klargöra följande: ”Oberörbarhet är ett brott mot Gud och människor.” Gandhis och andra likasinnade personers ansträngningar har medfört ett visst mått av förbättring i de ”oberörbaras” liv. Visar inte detta att livet som ”oberörbar” inte är ett resultat av ens karma med dess påföljd av oföränderlighet? Det visar i verkligheten att en sådan tillvaro under förtryck är följden av ett nedärvt socialt system, som kan förbättras eller till och med förändras. Den bestämmelse som gäller för en ”oberörbar” nyfödd är sannerligen ett påfund av människor och inte påbjuden av Gud.
Hur förhåller det sig då med girigheten och korruptionen i den kommersiella världen? En skrupelfri affärsman väljer att ge mutor eller att utöva utpressning. Men är han tvungen att göra det? Är inte hans laglöshet en följd av att han använder sin fria vilja på ett felaktigt sätt? Uppfattningen om ”karma och återfödelse” behövs därför inte för att förklara varför människor lider. Förnuftiga människor inser att slumpen, arvsfaktorer och missbruk av den fria viljan är logiska orsaker till många av livets missförhållanden och orättvisor. — Romarna 5:12; Predikaren 7:30.
Reinkarnationen — är den sann?
Läran om reinkarnationen har sin grund i tron på själens odödlighet. Om nu jordiska själar inte är odödliga, då faller teorin om återfödelse i bitar. Men vart kan vi vända oss för att få exakt kunskap i denna fråga? Även om nästan alla de främsta religiösa skrifterna ansluter sig till läran om själens odödlighet i en eller annan form, så gör bibeln inte det.
Beträffande vad människosjälen är säger bibeln: ”Och Jehova Gud grep sig an med att dana människan av stoft från marken och att i hennes näsborrar blåsa in livets andedräkt, och människan blev en levande själ.” (1 Moseboken 2:7, NW) Människan — en levande varelse som andas — är därför en själ. Hon har inte någon sådan, som existerar i sig själv och är avskild inom henne, redo att lämna kroppen vid döden.
Beträffande vad som händer vid döden säger 1 Moseboken 3:19: ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, tills du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter bli.” Det är alltså inte så att människan efter döden ”vänder åter” till ett nytt liv eller till en återfödelse, utan ”till stoft”. Bibeln lär klart och tydligt att människosjälen dör. Den företar inte någon själavandring. ”Den själ, som syndar, hon skall dö”, säger bibeln eftertryckligen. — Hesekiel 18:4, 20, Åkeson.
Hopp för de döda
Vilket hopp finns det då för de döda med tanke på att själen dör? I stället för att prisge syndfulla människor åt att själva forma sitt öde genom att underkastas oräkneliga återfödelser, fyllda med lidande och plåga, svarar bibeln: ”Det skall komma att bli en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga.” — Apostlagärningarna 24:15.
I sin oändliga vishet och kärlek kommer Skaparen ihåg de dödas livsmönster. Han gör det inte för att döma och bestraffa dem, vilket lagen om karma vill få oss att tro. Han gör det i stället för att uppväcka människor och återföra dem från de döda med samma personligheter och egenskaper som de hade innan de dog. De som uppväcks till liv på jorden kommer sedan att dömas på grundval av den livskurs de väljer efter sin uppståndelse. Som människor kommer de då att ha utsikt till liv på nytt — i ett återupprättat jordiskt paradis, beträffande vilket bibeln försäkrar oss: ”Döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” — Uppenbarelseboken 21:4.
[Infälld text på sidan 23]
Gandhi förklarade: ”Oberörbarhet är ett brott mot Gud och människor”
[Bild på sidan 22]
Vad har denne man gjort för att förtjäna detta?