Politik — dess roll under första världskriget

För nära 2.000 år sedan höll Jesus Kristus sin berömda bergspredikan, där han angav de grundläggande principerna för ett kristet uppförande. Han lärde ut kärlek i stället för hat; och förlåtelse och icke-våld i stället för hämnd. (Matteus, kapitel 5—7) Kristenheten har under historiens lopp påstått sig följa hans exempel. Men vad finner vi, om vi ser lite närmare på 1900-talets politik? Har kristenhetens regeringar verkligen tillämpat kristendomens principer? Eller har de, medvetet eller omedvetet, följt de cyniska principer som Niccolò Machiavelli observerade vid sina studier av mänsklighetens historia? I sin bok Fursten beskriver han de metoder som framgångsrika statsmän hade använt i århundraden. De viktigaste av hans maximer finns återgivna på sidan 7.

NÄR världen trädde in i det tjugonde århundradet såg framtiden relativt trygg ut. Europas stormakter hade genom allianser upprättat en maktbalans som teoretiskt sett borde ha tryggat freden. Men som historikern R. R. Palmer skriver i sin bok Nya tidens världshistoria: ”Européerna trodde sig vandra mot höjder, där gynnsamt framåtskridande och en rikare kultur rådde, och där de moderna vetenskapernas och uppfinningarnas välsignelser skulle spridas i allt vidare kretsar. ... I stället snubblade Europa år 1914 fram mot en katastrof.”

Professor A. J. P. Taylor säger till och med: ”Det är faktiskt svårt att upptäcka någon orsak till fiendskap mellan de europeiska stormakterna under försommaren 1914.” Likväl ”snubblade Europa 1914 fram mot en katastrof” i form av första världskriget. Varför? Enligt samme professor var orsaken de rivaliserande ”systemen av allianser [trippelalliansen Tyskland/Österrike-Ungern/Italien kontra trippelententen Frankrike/Ryssland/Storbritannien]. ... De skulle bidra till freden, men de bidrog till krig.”

Jesus lärde: ”Vem som än slår dig med flata handen på din högra kind, vänd också den andra mot honom” och: ”Fortsätt att älska era fiender.” (Matteus 5:39, 44) Machiavelli hävdade att en härskare måste ”kunna använda sig av djurets natur” och tillgripa våld för att nå sina syften. Han skrev: ”Följaktligen måste en furste, som vill hålla sig kvar vid makten, lära sig att inte vara god och att använda sig av detta eller inte allteftersom omständigheterna fordrar det.” Enligt honom måste kristna principer offras för egennyttans skull.

När Europas katolska, protestantiska och ortodoxa politiska styresmän — kungar, kejsare, presidenter och premiärministrar — förklarade krig år 1914, vems läror var det då som de medvetet eller omedvetet följde? Var det Jesu Kristi, deras förmente Mästares? Eller var det Machiavellis pragmatiska råd?

”Kriget som skulle göra slut på alla krig” och kriget som skulle ”trygga världen åt demokratin” var några av de slagord som användes för att rättfärdiga den masslakt till vilken de politiska ledarna församlade 1914 års unga män. Hur var då detta krig? Hur högt var det pris som fick betalas — inte av politikerna — utan av folket?

Första världskrigets resultat

Slaget vid Somme i norra Frankrike kan få stå som ett typiskt exempel på det vettlösa offrande av människoliv som ägde rum under första världskriget. Professor Palmer skriver: ”Slaget vid Somme, som varade från juli till oktober, kostade tyskarna 500.000 man, engelsmännen 400.000 och fransmännen 200.000.” Den totala kostnaden — 1.100.000 man! Med vilket resultat? ”Ingenting av något som helst värde hade vunnits”, konstaterar professor Palmer. Men förlusterna var stora — 1.100.000 fäder, äkta män och söner som lämnade efter sig millioner sörjande föräldrar, hustrur och föräldralösa barn. Detta var den dödsbringande skörden av ett enda fältslag! Vad var den grundläggande orsaken? Söndrande politik som utnyttjade nationalism och patriotism för att skaffa fram kanonmat åt ett krig som aldrig borde ha utkämpats.

Hur stor var då den totala kostnaden som folket (men sällan de styrande) i de stridande nationerna fick betala? En källa förklarar: ”Den 11 november 1918 ... hade åtta millioner soldater stupat, ytterligare tjugo millioner var sårade, sjuka, lemlästade eller spottade blod på grund av gasanfallen.” Hur många offer hade då skördats bland civilbefolkningen? ”Tjugotvå millioner civila hade blivit dödade eller sårade, och de överlevande bodde i byar som förvandlats till spillror och grus.”

Med tanke på allt detta slaktande, hur passande är då inte bibelns symbol för Satans hela världsvida politiska organisation genom tiderna — ”ett vilddjur”.a (Uppenbarelseboken 13:1, 2) Vissa vilddjur dödar ibland för dödandets egen skull. Andra dödar till och med sin egen avkomma.

Förhoppningarna var likväl stora då första världskriget slutade med vapenstillestånd i november 1918. Som författaren Charles L. Mee uttrycker det i sin bok The End of Order, Versailles 1919: ”Första världskriget hade varit en tragedi i fruktansvärd skala. Sextiofem millioner män hade mobiliserats — många millioner fler än som någonsin tidigare inkallats — för att utkämpa ett krig, sade man, av rättvisa och ära, av nationalstolthet och höga ideal, för att utkämpa ett krig som skulle göra slut på alla krig och upprätta en helt ny ordning av fred och rättvisa i världen.”

Tog världens politiska ledare någon lärdom av detta fruktansvärda blodbad? Började de så kallade kristna nationerna att i större utsträckning praktisera den kärlek som Kristus undervisade om? Nej, för händelserna sedan år 1918 har sannerligen gått stick i stäv mot de plattityder och slagord som så skickligt utnyttjades av politiker, präster och militarister.

Mee gör följande träffande kommentar: ”Diplomaterna samlades [vid fredskonferensen i Paris] — och i stället för att återupprätta ordningen i världen tog de tvärtom första världskrigets kaos och beseglade, genom hämndlystnad och vårdslöshet, oförmåga och beräkning, detta som ett permanent kännetecken på vårt århundrade.” Det faktum att kaos beseglades som ett permanent kännetecken på livet under 1900-talet bekräftades av senare händelser.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 7]

I sin bok Fursten formulerade Niccolò Machiavelli (1469—1527), en skicklig statsman och författare, följande maximer för hur man vinner framgång som politisk härskare.

1) Det är ”mycket säkrare att vara fruktad än älskad. ... Människorna är mindre rädda för att skada en furste som gör sig älskad än en som gör sig fruktad.”

2) Man vet ”av erfarenhet att de furstar i vår tid som har uträttat storverk är de som inte har hållit så mycket på troheten”.

3) ”Ni bör alltså förstå att det finns två sätt att strida, i det ena fallet med hjälp av lagen, i det andra med styrkan. Den förra metoden är utmärkande för människan, den andra för djuret, men därför att den förra många gånger inte är tillfyllest, måste man tillgripa den senare.”

4) ”Det är alltså inte nödvändigt att en furste har alla de förut nämnda [goda] egenskaperna, men det är synnerligen nödvändigt att han synes ha dem.” — Kursiverat av oss.

5) En furste bör uppträda ”så att då man ser honom och hör honom det verkar som om han var mildheten, rättrådigheten, människovänligheten och gudfruktigheten själv. Det finns ingenting som är så nödvändigt som att ge sig sken av att ha denna sista egenskap. Människor i allmänhet dömer mer efter skenet än efter den påtagliga verkligheten. ... Alla ser det som du synes vara, men få begriper vem du är.”

6) ”En furste bör inte ha något annat mål eller någon annan tanke eller något annat intresse än krigskonsten, krigets organisation och disciplin, ty detta är det enda intresse, som tillkommer den som befaller.”

7) ”Följaktligen måste en furste, som vill hålla sig kvar vid makten, lära sig att inte vara god och att använda sig av detta eller inte allteftersom omständigheterna fordrar det.”

[Bild på sidan 6]

Det fruktansvärda slaktandet under första världskriget är ett belysande exempel på politikernas dårskap

[Bildkälla]

National Archives

[Bild på sidan 7]

Machiavelli grundade sina politiska maximer på tidigare historia