Den obetvingliga lövskogsnunnan

”DE FINNS överallt”, klagade den unga kvinnan för sin man, medan hon förtvivlat viftade med armarna för att värja sig mot en taggig, mörkbrun larv, som pendlade mot henne i vinden. Hon hade rätt. Larverna fanns överallt — de kröp på trädstammar och på grenar eller hängde i osynliga silkestrådar. Båda två, som hade tröttnat på att plocka bort larver från varandra, avbröt sin promenad i skogen. Larverna var ett otyg.

Ett otyg? Experter säger att de är en landsplåga. År 1980 avlövade dessa larver två millioner hektar i skogarna i nordöstra Förenta staterna. Ännu värre var det år 1981, då de kalåt en rekordyta på fem millioner hektar. ”De har också trotsat varje angrepp som riktats mot dem”, heter det i Smithsonian, ”med påföljd att deras invasionsfront nu sträcker sig i en vågformad och otydlig linje från Virginia och Maryland genom West Virginia och in i västra Pennsylvania och New York, med talrika isolerade områden spridda bortom denna linje.” Även västkuststaterna Kalifornien, Oregon och Washington är hotade.

Det verkar som om fienden är omöjlig att hejda. De 3 millimeter långa larverna, som kommer fram ur äggen i slutet av april eller i maj, kalasar på allt bland 500 typer av träd och buskar om det blir nödvändigt, även om eklöv alltid är deras favoritföda. Burna av vinden, som tar fatt i deras silkestrådar, svävar de från träd till träd eller liftar med bilar, campare eller trädgårdsmöbler till nya landområden — därför kallas de i USA också zigenarspinnare. Med tiden når de drygt 6,5 centimeters längd, och varje larv kan sätta i sig 75 kvadratcentimeter bladmassa på 24 timmar. När de befinner sig på härjningståg, är de sannerligen ett plågoris — de kryper på körbanor, faller ned i tallrikarna vid utomhusgrillning och åstadkommer ett oupphörligt regn av exkrementer och halvätna löv. När de är som värst, dödar de träd som är alltför svaga för att klara av att mista bladen under flera år i följd.

Lövskogsnunnan infördes oavsiktligt i Amerika år 1869, när en storm välte en låda med lövskogsnunnans larver, som hade importerats av en fransk naturforskare som arbetade i Medford i Massachusetts. Larverna kröp ut i det fria. Tjugo år senare myllrade det av dem i Medford. Under de tio följande åren försökte skadeinsektsbekämpare i Massachusetts utrota insektsarten med hjälp av rökfacklor, kreosotfärg, skrapor, klibbpapper och besprutningsmedel med blyarsenat och andra gifter, och de lyckades nästan utrota den. Men samtidigt som dessa spinnare minskade i antal sjönk också intresset för att bekämpa dem.

Men deras utbredningsområde fortsatte att utvidgas. Redan år 1900 hade de gnagt sig igenom Massachusetts. De befann sig i Rhode Island år 1901. De drog vidare till New Hampshire år 1905, till Connecticut år 1906, till Vermont år 1912 och till New York år 1922. År 1934 hade de kommit till Pennsylvania. Men även om deras utbredningsområde utvidgades, så varierade den mängd skog de avlövade — ett förbryllande faktum för insektsbekämparna, som försökte förutsäga fiendens nästa rörelse.

Ett svagt hopp om att kunna hejda dem kom på 1950-talet i samband med flygbesprutningen med DDT. Men insektsbekämparna blev tvungna att gå över till mindre giftiga kemikalier, när DDT blev förbjudet till följd av dess dödsbringande verkningar på annat djurliv. Under tiden utvecklade man mera selektiva bekämpningsmedel. Ett populärt medel som man använde, en bakterie, Bacillus thuringiensis, är dödsbringande enbart för spinnare och fjärilar. Ett annat medel, ett virus, dödar bara lövskogsnunnor men är mycket dyrt och inte tillgängligt i större kvantiteter. För övrigt har omkring hälften av de ungefär 45 fiender till och parasiter på lövskogsnunnan som införts i Nordamerika fått fotfäste.

Men trots milliontals dollar som lagts ut på gifter och biologiska vapen tränger spinnarna vidare västerut och söderut med en hastighet av 8 till 25 kilometer om året. Somliga experter hävdar att den utbredda användningen av insektsgifter stimulerar spridningen av lövskogsnunnan. Hur då? De spinnare som sprider sig ganska långsamt eller som inte har någon immunitet mot gifter drabbas snabbt av dessas verkan och dödas. Därför tycks överlevande spinnare vara rörligare och mer motståndskraftiga mot gifter. Dessutom förökar sig dessa härdiga raser med häpnadsväckande hastighet, eftersom de inte har någon konkurrens om födan och därför att de vanligaste gifterna har undanröjt deras naturliga fiender.

Biologen Jack Schultz vid Dartmouth College föreslår att vi skall förlita oss på naturens egna försvarsmedel. Han har påvisat att det på avlövade träd växer ut ersättningsblad, som har en hög halt av tannin, vilket gör dem mindre tilltalande för larverna. ”Lämna helt enkelt träden och växterna i fred”, uppmanar han. ”Variabilitet är en kraftigare återhållande faktor än ensartad besprutning, och tannin tillför inte miljön några giftiga ämnen.” Det är intressant att en variation av naturliga faktorer — virussjukdomar, fiender och stress till följd av brist på föda — börjar göra verkan, när populationer av lövskogsnunnan växer och blir för stora. Av dessa orsaker har lövskogsnunnan minskat drastiskt i antal sedan avlövningsangreppen år 1981.

Åsynen av en kal skog av ekar som ser död ut sedan den blivit utsatt för en härjning i midsommartid av hungriga larver är uppskakande. Emellertid är skogen kanske inte så skövlad som den ser ut att vara. Man har framfört den tanken att sådana avlövningar i östliga skogar helt enkelt påskyndar tillväxten av amerikansk bok, sockerlönn och östlig hemlockgran — arter som nått sin tillväxttopp och som inte är omtyckta som föda av lövskogsnunnorna. Det kanske är så att naturen här ådagalägger ytterligare en naturlig återhållande faktor, som en dag kommer att begränsa lövskogsnunnans vilda härjningar. I vilket fall som helst drar tidskriften Conservationist följande slutsats: ”Långtgående biologiska följder i samband med lövskogsnunnans invasion av skogar förefaller nu förutsägbara och kan faktiskt vara av godo.” Detta är att ha en positiv syn på saken. Vi kan göra likadant. När allt kommer omkring är de små krypen här för att stanna.

[Bild på sidorna 22, 23]

En vuxen lövskogsnunnas liv varar bara en vecka, tillräckligt länge för parningen. Honan lägger äggsamlingar som kan innehålla ända upp till tusen ägg

[Bildkällor]

USDA Forest Service

USDA Forest Service

USDA Forest Service