Från bedrövelse till hopp
”Styrelsen önskar på alla sina medlemmars och medförbundnas vägnar ge uttryck åt sin medkänsla i samband med er mors död. De egenskaper hon ägde, hennes intensiva övertygelse och tro, får oss att av allt vårt hjärta framföra till er våra solidaritetskänslor.”
DESSA vänliga ord var en del av ett kondoleansbrev, som jag fick sedan min mor dött. Det var från en grupp katolska herrar i Evangelisten Johannes’ församling i Casa Verde i São Paulo i Brasilien. Och ändå var min mor ett av Jehovas vittnen ända fram till sin död i maj 1966. Även dessa katolska herrar måste ge erkänsla åt det oförtröttliga nit med vilket mor tjänade sin Skapare.
Flydde för sitt liv
Mor var armeniska. Trots att armenierna befunnit sig under turkiskt välde i många hundra år, har de bevarat sig åtskilda, för de är till bekännelsen kristna. Men turkarna är muslimer.
I Stanoz, en stad nära Ankara i Turkiet, hade mor och hennes familj levt ett fridfullt liv. Men år 1915 ändrades plötsligt armeniernas förhållanden. I ett överraskande dekret från den turkiska regeringen beordrades armenierna att lämna in alla redskap som kunde användas som vapen, till exempel knivar och planteringsredskap. Sedan sändes turkiska soldater för att föra bort alla arbetsföra män från deras hem. Många av manfolket i mors familj fördes bort, bland dem hennes far, och hördes aldrig av igen. Det blev senare känt att de hade blivit halshuggna eller nerklubbade till döds.
Detta gjorde att min mormor blev lämnad ensam med sin gamla mor och sina fem barn, min mor inbegripen. Sedan kom dagen när alla måste fly, för bensin sprutades på hemmen, och hela staden brändes ner. Folk flydde för sitt liv och lämnade nästan allting efter sig. Mor sade att de i den allmänna förvirringen glömde att lösa sin ko och kunde höra dess kvalfulla råmanden en lång stund. I flera dagar var himlen täckt av svarta rökmoln.
Som flyktingar flydde de från land till land och hamnade slutligen i Frankrike. Där träffade mor till sist min far, och år 1925 gifte de sig. Under de år som följde fick de en son och fyra döttrar. Far var också armenier, från Kayseri i Mindre Asien. Hans familj hade utstått ännu hemskare erfarenheter, för de blev utvisade, tvingade att lämna sina hem, eller aksor (tvingade att utvandra), som de kallade det. Folk blev därför tvungna att lämna allting och ge sig i väg ut i vildmarken, där många av dem dog av hunger eller sjukdom eller blev massakrerade.
I tidskriften Time för 23 augusti 1982 förklarades det: ”Beslutet att företa folkmordet meddelades de lokala ledarna av inrikesministern, Talaat Pasha, år 1915. I ett av hans edikt hette det att staten hade beslutat att ’fullständigt tillintetgöra alla armenier som bor i Turkiet. Det måste göras slut på deras tillvaro, vilka brottsliga mått och steg som än måste vidtas, och ingen hänsyn får tas till ålder eller kön eller till samvetsbetänkligheter.’”
Hur underbart kommer det inte att bli, när det under Guds rike inte kommer att bli något mera hat eller några fler krig och paradiset kommer att bli återställt över hela jorden! Då kommer armenier, turkar och människor av alla nationer att leva tillsammans i frid för evigt.
Men låt mig tala om för dig hur min familj och jag fick kännedom om ett sådant underbart hopp.
När en kär anförvant dör
År 1938, när jag bara var åtta år gammal, flyttade vår familj till Brasilien. Vår familj valde att bo i staden São Paulo, ett stort handelscentrum. Här började det gå bra för oss, materiellt sett, genom att vi framställde torrão, en karamell, som gjordes av jordnötter och som det rådde stor efterfrågan på.
Vi hade planer på att utvidga fabriken. Men plötsligt blev min bror, som då var 20 år gammal, sjuk i bakteriell endokardit. Läkarna underrättade honom om att han bara hade några få månader kvar att leva, men de sade att de kunde experimentera med penicillin, som var nytt då. Men hans feber fortsatte att hålla i sig. Snart framställdes streptomycin. Vi trodde att det kunde vara mirakelmedicinen. Olyckligtvis var min bror tydligen allergisk mot det. Hans temperatur steg till 40 grader, och hans huvud värkte fruktansvärt.
Vi kontaktade en läkare i Förenta staterna, och han berättade för oss om en ny medicin, som kunde användas i förbindelse med penicillin. Den sändes till oss som luftpost. När vi skulle skynda oss i väg med den till sjukhuset, kom det ett telefonsamtal, genom vilket vi blev underrättade om att min bror hade dött. Han var 22 år gammal. Vi grät dag och natt, och det fanns ingen som tröstade oss.
En klar stråle av hopp
I yttersta förtvivlan började min mor läsa bibeln och de Vakttornets publikationer som far hade skaffat sig under årens lopp. Hon pläderade också för att vi flickor skulle läsa dem. Far hade gjort det, och han sade att det skulle bli en uppståndelse för de döda. Det väckte vårt intresse. Mina tre systrar började läsa dessa publikationer. Jag, för min del, önskade bara läsa bibeln, eftersom jag inte ville bli påverkad av någon religion.
Jag påminner mig ett samtal, som jag hade med min bror innan han dog. Han sade att om det fanns liv efter döden, skulle han kontakta mig. Men efter sin död hade han inte gett mig något tecken på att han levde någonstans. När jag läste i Predikaren 9:5 att ”de döda vet alls ingenting”, förstod jag därför att min bror inte levde på något annat ställe. Och hur trösterikt var det inte att läsa Jesu ord: ”Alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut.” (Johannes 5:28, 29) Men när jag kom till Uppenbarelseboken 20:5, undrade jag vad det betydde. Där står det: ”De övriga av de döda fick inte liv förrän de tusen åren var till ända.”
”Det betyder inte att de döda inte skall komma ut ur gravarna förrän de tusen åren har upphört”, sade min äldre syster.
”Var har du fått reda på det?” frågade jag.
”I de där böckerna som du inte ville läsa.”
”Vilken?”
Hon kunde inte komma ihåg. Jag började därför läsa dem en och en, och vi hade mer än ett dussin! Ibland kunde jag läsa hela natten lång för att finna någon förklaring till Uppenbarelseboken 20:5. Hur mycket hade jag inte gått miste om genom att jag inte hade velat läsa dessa böcker från Vakttornet!
Vi skulle just till att posta ett brev för att beställa andra bandet av boken Ljus, som behandlar Uppenbarelseboken, och andra publikationer, när ett vittne kom till vårt hus. Han sade att vi kunde skaffa dessa böcker i Jehovas vittnens Rikets sal och inbjöd oss dit. Vi bestämde oss för att vara med. Efter mötet tog vittnena sig kärleksfullt tid till att tala med oss ända till midnatt och besvara våra frågor angående uppståndelsen.
De förklarade för oss att de döda som omnämns i Uppenbarelseboken 20:5 skall komma tillbaka till livet under Kristi tusenårsregering, men att de inte kommer att beviljas evigt liv förrän de har bevisat sig trogna i det avgörande provet vid slutet av de tusen åren. Uppståndelselöftet blev nu likt en kraftig stråle av hopp.
”Du går alldeles för djupt”
Samma veckoslut, medan vi ännu sörjde över vår brors död, började vi predika från hus till hus. Mormor hade överlevt andra världskriget och hade kommit från Frankrike för att bo hos oss. Hon var protestant. När jag visade henne hur bibeln skilde sig från hennes religion, sade hon: ”Skulle du inte kunna tala med pastorn i min församling?” Pastorn samtyckte till att tala med oss och gav oss en tid när vi kunde besöka honom i hans hem.
”I vilken bemärkelse är Jesus vår frälsare?” frågade jag honom först.
”Han frälser oss från våra synder, och vi kommer till himmelen efter döden”, blev hans svar.
”Och hur går det med dem som inte är frälsta?”
”De kommer till helvetet.”
”Vart kom de trogna människor, som levde innan Jesus kom till jorden, sådana som Abraham och David?”
”Till himmelen.”
”Och vart kom de som inte trodde före Jesu död?”
”Till helvetet.”
”I vilken bemärkelse är då Jesus en frälsare, om goda människor före hans död kom till himmelen och onda människor till helvetet och det förhåller sig likadant efter hans offerdöd? Och vart kom de människor som aldrig fick höra om Jesus? Kan de komma till himmelen utan Kristus? Om det förhåller sig så, varför skulle man då predika om Kristus för dem? Eller kom de till det brinnande helvetet utan att ens ha hört Jesu namn? Om det förhåller sig så, då kom inte Jesus för att frälsa dem också. Är inte Jesus världens frälsare?”
”Du går alldeles för djupt”, svarade pastorn. ”Man behöver inte studera bibeln så djupt. Det gör jag inte själv. Allt man behöver göra är att vara ärlig, leva ett gott liv och vara respektfull. Sedan får man sin belöning, var man än befinner sig.”
”Du menar att bibeln bara är en bok med anvisningar angående god moral och gott uppförande?” frågade jag. ”Även människor som inte tror på Gud vet att de bör uppföra sig på det viset!”
Jag var bara 18 år gammal då, och han var en vithårig, äldre armenisk pastor. Mormor återvände aldrig till den protestantiska kyrkan därefter. Hon blev ett vittne, och vi blev döpta tillsammans den 22 augusti 1948, varigenom vi symboliserade att vi hade överlämnat våra liv åt Jehova.
Från sorg till hopp
Mor, mina systrar och jag, som hade gråtit, när vi kom ihåg det sorgliga som hade hänt i vår familj, berättade nu med glädje för andra om den nya ordningen och om uppståndelsehoppet. Vad skulle vi göra, när vi ägde ett sådant ojämförligt hopp? Skulle vi gå tillbaka till förvärvsarbetet och sköta vår karamellaffär? Skulle jag bli konsertpianist, som hade varit mitt mål? Eller skulle jag bli heltidsförkunnare av de goda nyheterna om Guds rike?
Jag tvekade inte. En månad efter det att jag hade varit med om min första större sammankomst bland Jehovas vittnen år 1948 blev jag reguljär pionjär (heltidsförkunnare), och kort därefter blev också mina tre systrar pionjärer. Vilket välsignelsebringande levnadssätt har inte detta varit!
Ett nytt privilegium erbjöds mig år 1953, när jag fick en inbjudan att vara med i den 22:a klassen vid Gileadskolan, där Jehovas vittnen blir utbildade till att vara missionärer. Men mors hälsa var inte särdeles god. En dag, när vi två var ensamma, frågade jag henne: ”Mor, om Jehova skulle uppmana dig att göra det han uppmanade Abraham att göra, att frambära sin ende son Isak som ett offer, vad skulle du då säga?”
Hon gjorde en paus, och efter en stund svarade hon: ”Jag skulle inte kunna säga nej till Jehova.”
”Anta att han uppmanade dig att göra något som var mycket lättare”, fortsatte jag, ”nämligen att låta en av dina döttrar bli missionär i någon del av världen. Skulle du låta henne resa?”
Hon svarade ja. Då talade jag om för henne att jag skulle ge mig i väg för att bli utbildad till missionär. Min äldsta syster, Siranouche, stannade kvar för att ta vård om våra föräldrar.
Eftersom jag blev förordnad att resa tillbaka till Brasilien efter Gilead, verkade jag i mindre än två år i Lages i Santa Catarina, där det bara fanns två vittnen, och jag fick vara med om att en ny församling bildades. År 1956 blev jag sedan erbjuden ett privilegium, som jag har omhuldat mycket varmt, nämligen att få arbeta på Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Brasilien, där jag har verkat hela tiden sedan dess. Mor bad mig aldrig att återvända hem, inte ens sedan hon blev änka år 1962 och inte hade så mycket att försörja sig på. Hon var nöjd med lite, och hon brukade skriva de mest uppmuntrande brev till mig.
Sedan jag hade arbetat i 20 år på avdelningskontoret, kom en av mina systrar, Vehanouch, som hade gått igenom 33:e klassen vid Gilead, för att också arbeta på avdelningskontoret. Nu arbetar vi båda med översättning och korrekturläsning.
Mina två andra systrar har också fortsatt i heltidstjänsten. Gulemia, den yngsta, började som reguljär pionjär år 1949, när hon var 14 år gammal, och hon har sedan år 1960 varit pionjär med särskilt uppdrag (ägnat 140 timmar i månaden åt predikoverket). År 1966, sedan min mor dött, blev min äldsta syster, Siranouche, kamrat med Gulemia som pionjär med särskilt uppdrag. De är nu verksamma i en liten stad, som heter Caconde, mitt uppe i bergstrakterna i staten São Paulo.
Inget annat arbete kan skänka oss mera glädje än att förkunna om Guds rike. Vi tackar Jehova och Kristus för att de använder oss i likhet med Filippus’”fyra döttrar”. (Apostlagärningarna 21:9) Vi fyra har haft privilegiet att få hjälpa omkring 400 personer att få erfara samma glädje. Vi har sett antalet vittnen här i Brasilien växa från 1.300 till över 170.000.
Av alldeles särskilt intresse för oss var det vi såg på Olympiastadion i Tyskland år 1978 i den turkiska avdelningen av den internationella sammankomsten ”Segerrik tro”. Det var någonting som djupt rörde våra hjärtan — armenier och turkar satt tillsammans i frid och sann kärlek och lyssnade till råd från bibeln! Sedan dagens session var över, vem tror du det var som erbjöd sig att skjutsa oss i sin bil till våra login? Jo, ett turkiskt vittne! Jehova åstadkommer i sanning underverk!
Hur mycket större glädje kan vi inte få, om vi förblir trogna mot vår kärleksrike Skapare! Då kommer vi att få se hans rikes triumf och vara till hands för att välkomna våra kära tillbaka i uppståndelsen! — Berättat av Hosa Yazedjian.
[Infälld text på sidan 16]
Många av manfolket i mors familj fördes bort och hördes aldrig av igen
[Infälld text på sidan 17]
”Det måste göras slut på deras tillvaro, ... och ingen hänsyn får tas till ... samvetsbetänkligheter”
[Infälld text på sidan 17]
Eftersom jag inte ville bli påverkad av någon religion, vägrade jag att läsa Jehovas vittnens litteratur
[Infälld text på sidan 20]
Armenier och turkar satt tillsammans i frid och kärlek och lyssnade till råd från bibeln!
[Bild på sidan 18]
Hosa Yazedjian i Vakttornets lokaler i Brasilien, där hon arbetar