Sydafrika: Många raser, många konflikter — men några finner frid

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Sydafrika

SYDAFRIKA är ett land med slående kontraster. Vidsträckta bördiga slätter, stora ökenområden, bergskedjor, floder som skär genom klyftor och slingrar sig genom gröna dalar. Landet överflödar av en fascinerande mångfald landdjur, fåglar och växter. Här möts också en mängd olika raser.

Tråkigt nog har denna mångfald av raser fört med sig problem. Sir Laurens van der Post skrev: ”I Sydafrika existerar fler olika slag av spänningar människor emellan än i något annat land i världen: Det råder spänningar mellan vita och asiater, mellan svarta och asiater, mellan vita och färgade, mellan afrikandera och britter och mellan både afrikander och britter och svarta.”

Vilka var här först? Förvånansvärt nog inget av de ovan nämnda folken! ”Det går inte att förneka att det är bushmannen som av de nu existerande stammarna är den ’äldste invånaren’ och att de övriga är invandrare — svarta från norr och vita från söder”, skrev dr Tyrrell i boken Tribal Peoples of Southern Africa (Stamfolk i södra Afrika). Bushmännen, som nära nog har utrotats, har gulbrun hudfärg, och deras kroppsstorlek motsvarar pygméernas i Centralafrika. De hör till de sista folken på jorden som livnär sig enbart på att jaga och samla sin föda.

Ett folkslag som liknade bushmännen var hottentotterna, som man tror var en blandras av bushmän och svarta. Även de jagade, men till skillnad från bushmännen födde de upp boskap och får. Hottentotterna, som levde i kusttrakterna i söder, var de första som kom i kontakt med de vita, när dessa koloniserade Afrikas sydspets från och med år 1652.

Med början på 300-talet började svarta afrikanska stammar tränga in i södra Afrika. Så småningom kom dessa svarta att uppgå till miljoner — uppdelade i hundratals stammar, var och en med sin egen hövding. Vissa grupper av stammar med gemensamt språk, till exempel zulu, xosa, sesuto, tswana, sepedi, venda och tsonga, bildade större folkgrupper.

Kampen om landet

Bushmannens levnadssätt lät sig inte förenas med det sätt varpå hottentotterna och de afrikanska stammarna levde. Kampen om landet intensifierades i och med européernas ankomst, eftersom dessa fordrade stora farmer för sin boskap. Trots att den lille bushmanjägaren var otroligt tapper, tvingades han till slut att ge vika för den vite mannens sofistikerade vapen. Några kom så småningom att uppgå i andra folk, till exempel sesutonegrerna, medan andra överlevde i det ogästvänliga Kalahari.

Hottentotterna blev, efter en del krigföring till att börja med, mer villiga att kapitulera och ställa sig i de vita kolonisatörernas tjänst. Med tiden kom de att bli en del av den färgade befolkningen i Kapprovinsen, ett utåtriktat och vänligt folk av blandras — delvis av europeisk börd — som varierar i hudfärg från vitt till mörkbrunt.

Utrotandet av bushmännen och underkuvandet av hottentotterna medförde inte någon fred för Sydafrika. Boken Gold and Workers (Guld och arbetare) förklarar: ”En bitter kamp om landet började, först i östra Kapprovinsen mellan xosafolket och holländarna och senare britterna, sedan i Natalprovinsen mellan zulufolket och holländarna och britterna. ... Vändpunkten kom när britterna sände stora trupper till Sydafrika. I och med det avgjordes utgången. Med sina hästar, sina moderna gevär och sina kanoner lyckades de till slut krossa xosafolket i östra Kapprovinsen och zulufolket i Natalprovinsen.”

År 1899, 20 år senare, inleddes boerkriget, som varade i nästan fyra år. Det var en konflikt mellan vita av engelsk och vita av holländsk härkomst och kostade uppemot 40.000 liv. Tänk hur detta måste ha tett sig för de svarta — här hade ”kristna” människor kommit som förde med sig bibeln till dem, och nu slaktade de varandra.

Svarta och asiater

Hur är det då med de svarta, som utgör majoriteten i Sydafrika? Är de förenade? I början av 1800-talet erövrade en mäktig zulukrigare, Shaka, ett antal kringboende stammar. Hans erövringar medförde en kedjereaktion av stamkrig som har resulterat i miljontals dödsoffer.

Upptäckten av de rika guldfälten och industrialiseringen under de hundra senaste åren har gjort att svarta stamnegrer i allt större antal har flyttat in till vita städer för att söka arbete. En tredjedel av den svarta befolkningen, som består av många olika språkgrupper, lever nu tillsammans i negerstadsdelar i anslutning till vita städer. Ett exempel är Soweto, som med sina cirka en miljon svarta invånare ligger i utkanten av Sydafrikas största stad, Johannesburg. De svarta som bor i dessa stadsdelar har anammat många europeiska seder och bruk men håller ändå fast vid gamla traditionella trosuppfattningar.

Utöver denna mångfald olika raser finns det mer än hundra tusen gästarbetare anställda i gruvorna. De kommer från grannländerna Botswana, Lesotho, Swaziland, Malawi och Moçambique. De här männen kommer för att tjäna pengar åt sina familjer där hemma. De bor i arbetarförläggningar, där det ofta uppstår stridigheter mellan olika nationsgrupper.

Slutligen finns det över en halv miljon asiater i Sydafrika. Hur kom de dit? På 1800-talet styrde britterna över kustområdet i Natalprovinsen. De hade ännu inte lyckats kuva zuluerna, och dessa vägrade arbeta på de vitas sockerplantager. Därför lejde man arbetskraft från Indien från och med år 1860, och de flesta av dessa valde att stanna sedan deras kontrakt hade gått ut. Invandringen från Indien fortsatte fram till år 1911. Vid det laget hade mer än 150.000 män, kvinnor och barn gjort Sydafrika till sitt hem och bidragit till dess mångfald av olika raser. Tråkigt nog råder ingen enhet ens bland dessa. De består av hinduer, muslimer och ett antal som tillhör kristenhetens olika kyrkor, och än i dag råder fientlighet mellan vissa svarta och indier.

Kanske läsaren nu förstår varför den sydafrikanske författare som citerades tidigare sade att det i landet ”existerar fler olika slag av spänningar människor emellan än i något annat land i världen”. Den uteslutande vita regeringen gjorde för någon tid sedan upp nya planer med hopp om att kunna tillmötesgå kraven från indierna och de färgade. Men många vita opponerade sig kraftigt mot detta, vilket ledde till bildandet av ett nytt politiskt parti.

Enligt boken South Africa 1982 beräknar man att över 83 procent av sydafrikanerna, både vita och svarta, bekänner sig vara kristna. Men oenigheten bland dem har gjort att många har vänt sig bort från kristendomen. Betyder det här att det är något fel på bibeln? Nej, för i bibeln fördöms klart och tydligt ”fientligheter, osämja, svartsjuka, ... söndringar”, och det sägs vidare: ”De som ägnar sig åt sådana ting skall inte ärva Guds rike.” (Galaterna 5:20, 21) Bibeln har i själva verket visat sig vara en stark enande kraft i det söndrade Sydafrika.

Alla raser förenas i frid

Redan så långt tillbaka som år 1915 avgavs följande rapport: ”Rashat löses i kristen kärlek, och britter och boer blir ett i Kristus Jesus. ... Vilket underbart föreningsband är inte detta, som sammanför ... vita människor, svarta människor och gula människor.” Det man syftade på här var ett konvent som hölls av bibelforskarna (Jehovas vittnen) i Sydafrika vid den tiden.

Existerar sådan sann endräkt bland kristna i dag? Har den bevarats och utökats? Ja, verkligen, vilket framgår av att 9.201.071 människor av alla raser samlades i frid över hela världen den 1 april 1988 för att högtidlighålla minnet av Jesu Kristi död. — Lukas 22:19.

Den här sanna kristna endräkten bland Jehovas vittnen kan tydligt ses hos de mer än 300 vittnen av alla raser som i frid och harmoni utför ideellt arbete vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Sydafrika, där man översätter och publicerar biblisk litteratur på många språk. Denna litteratur innehåller ingen politisk propaganda, utan riktar i stället uppmärksamheten på de ”goda nyheterna om riket” — Guds redskap för att införa fred över hela jorden. — Matteus 6:10; 24:14; Daniel 2:44.

Kan det här budskapet om Riket som predikas av Jehovas vittnen verkligen avlägsna djupt rotade rasfördomar?

Vi skall se lite närmare på fallet med Samuel Mase, som tillhör xosafolket. Han hade vid tre tillfällen blivit utsatt för övervåld av vita. Han var bitter och desillusionerad, men det fanns något som hjälpte honom att ändra sig. Han berättar: ”När jag kom tillsammans med Jehovas vittnen upptäckte jag att de helt skilde sig från andra religioner. I anglikanska kyrkan brukade det ofta förekomma motsättningar mellan medlemmar av sesuto- och xosafolket. Men bland vittnena fann jag verklig endräkt, harmoni och kärlek. Under mitt fortsatta studium insåg jag att även de vita som tidigare hade utövat våld mot mig hade gjort det på grund av sin ofullkomlighet, på samma sätt som svarta utövar våld mot andra svarta av samma stam.” Samuel har i stället, under de 40 senaste åren, hjälpt många olika människor att sätta tro till Guds rike.

Isaac Langa, en sydafrikan, växte upp i den svarta stadsdelen Alexandra i Johannesburg. Han hade en starkt rasistisk attityd, han hatade vita och betraktade zulufolket som överlägset andra svarta. Genom att gå på möten som anordnades av en förbjuden regeringsfientlig organisation blev han inblandad i 1976 års kravaller i Sydafrika. Han berättar: ”Många sköts ihjäl av polisen; en del blev lemlästade för livet. När jag såg allt detta byggdes en hatkänsla upp i mig. Jag ville få tag i ett automatgevär och skjuta så många jag kunde och sedan döda mig själv. Men när jag inte fick tag i något gevär, bestämde jag mig för att följa deras exempel som begav sig till grannländerna för att få militär utbildning.”

Vid den här kritiska tidpunkten fick Isaac besök av Jehovas vittnen i deras predikande från hus till hus. Han tog emot några böcker som förklarade bibelns budskap, och i synnerhet en av dem, Verklig fred och säkerhet — varifrån?, gjorde ett bestående intryck på honom. Han förklarar: ”Här fanns den sanna fred jag sökte. Jag fick veta att det står i bibeln: ’Det som är krokigt kan inte bli rakt’ och: ’Det står inte i vandrarens makt att rätt styra sina steg.’ Jag kom alltså på det klara med att vår kamp var förgäves, eftersom den inte skulle medföra någon fred på jorden. Det är bara Guds rike som kommer att göra det.” — Predikaren 1:15; Jeremia 10:23.

Ett annat exempel handlar om en afrikand som uppfostrades att hata svarta. När han och två kamrater var ute på kvällarna, brukade de ofta klå upp svarta afrikaner som de stötte på på gatan. Sedan började han studera bibeln med Jehovas vittnen. Han var med vid en sammankomst, där också afrikanska vittnen var närvarande, och frapperades av den kärlek som kom till uttryck mellan raserna. Senare tog han anställning hos ett vittne och skickades i väg på ett jobb långt från hemmet. ”Det var vinter och mycket kallt, och jag sov i ett plåtskjul”, berättar han. ”Lastbilschauffören, som var ett afrikanskt vittne, kom dit, och jag tog några av mina filtar och lakan och en kudde för att bädda åt honom.” Detta förvånade en annan svart, som kände till den här mannens tidigare attityd. Denne afrikand, som tidigare hatade svarta men som i dag är ett vittne, säger nu, efter många år: ”I dag har våldet ingen plats i mitt liv längre. Det var svårt att ändra sig efter så många år, men nu gör jag ingen skillnad på raser, fast människor i världen hånfullt kallar mig ’kafferboetie’ [negervän].”

En församling som utgjordes av färgade, vita och indier hade några gruvarbetarförläggningar på sitt distrikt. De beslöt att utvidga sin verksamhet och började sprida bibelns budskap bland de svarta gästarbetarna. Snart började flera av dessa, däribland några utländska vittnen, att besöka mötena och göra fina framsteg. Församlingen rapporterar:

”Det kom vänner från Malawi, Zimbabwe, Lesotho, Moçambique, Transkei, Zululand och till och med från Angola. De talade sju olika språk, så därför användes zulu som ett gemensamt medium, men kommentarerna vid mötena gjordes på alla de olika språken. Offentliga tal översattes från engelska eller afrikaans till zulu.

Konflikterna utanför församlingen medförde att den kärlek som rådde bland medlemmarna i församlingen framstod ännu mer. Några unga ligister trakasserade då och då de afrikanska gruvarbetarna från förläggningen, och i några fall knivhöggs de till döds. Mycket starka hatkänslor byggdes upp, och alla kände otrygghet. Men i Rikets sal rådde trots detta en kärleksfull anda, vilket framgick av alla leenden, handskakningar, skratt och det varma intresse man visade varandra.”

Efter att ha beskrivit ett möte där sådan förutsättningslös kärlek kom till uttryck fortsatte rapporten: ”Det fick oss alla att förstå hur underbart det kommer att bli när alla inbyggarna på jorden är förenade i tillbedjan av Jehova och lever tillsammans i fullkomlig harmoni.”

Jehovas vittnen i Sydafrika tror att det här kommer att bli en verklighet, eftersom Gud har lovat det. De sätter inte bara djupt värde på den variation av människor som finns inom deras egna led nu, utan de ser också fram emot att för evigt leva tillsammans med rättfärdiga människor av alla raser på en renad jord. — Psalm 37:29; Uppenbarelseboken 7:9, 14; 21:3—5.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 15]

Bushman

[Bild på sidan 16]

Zulukvinnor

[Bild på sidan 17]

Boer