Är bibeln den vite mannens bok?

”DET var äventyrare och lycksökare som förde med sig kristendomen hit. De gav oss bibeln och tog med sig allt som var vårt.” Så sade en hallåman i Botswanas radio, och detta är en uppfattning som delas av många afrikaner. Man har också liknande uppfattningar i andra delar av världen. Så här säger många svarta afrikaner: ”Bibeln är den vite mannens bok. Den vite mannen förde med sig bibeln till Afrika och använde den och sin religion för att kuva oss och för att plundra vårt land.”

Är dessa anklagelser riktiga? Plundrade den vite mannen landet? Var det ”äventyrare och lycksökare” som förde med sig kristendomen till Afrika? Är bibeln verkligen ”den vite mannens bok”?

Plundrade den vite mannen landet?

Om vi noggrant undersöker historien, finner vi att så var fallet på många håll. På 1400-talet vågade sig de kraftfulla folken i västra Europa — med sina större skepp och bättre navigationsmetoder — allt längre ut i Atlanten. Varför då? Förutom den äventyrslystnad och nyfikenhet som kännetecknade européerna var det i huvudsak en önskan att snabbt bli rik som låg bakom många av dessa upptäcktsresor och erövringar.

År 1492 seglade till exempel Columbus rakt västerut och fann, inte Ostindien eller östra Asien, som han trodde, utan de Karibiska öarna, nu kända som Västindien. Med tiden erövrade spanska äventyrare, sådana som Cortés och Pizarro, stora områden i Nord-, Central- och Sydamerika. Först stötte spanjorerna på primitiva folk, och de ”slaktade dem, plundrade dem, underkuvade dem och döpte dem”. Så säger H. G. Wells i sin bok Outline of History. Det dröjde inte länge förrän ”guldet och silvret började flyta i en jämn ström över Atlanten till den spanska staten”.

Det huvudsakliga syftet med Columbus’ resa var att finna en sjöväg till Indien och Orienten med dess lukrativa kryddhandel och andra källor till rikedom. De samtida portugisiska sjöfararna hade samma avsikt, men de valde vägen runt Afrika. År 1498 rundade Vasco da Gama Godahoppsudden och kom fram till Indien. Snart hade portugiserna handelsstationer i Östafrika (Moçambique), och de hämtade guld från Zimbabwe, som de trodde var Ofir — den huvudsakliga källan till kung Salomos fabulösa guldtillgångar. De hade också betydande handelsstationer i Indien och Fjärran Östern, Kina inbegripet. Men efter många strider och mycket blodsutgjutelse tog andra ärelystna europeiska nationer över det mesta av deras handelsimperium.

Till slut behärskade européer de amerikanska kontinenterna och stora delar av Asien. Så här sade historikern Wells: ”Vid sekelskiftet var hela Afrika ... uppdelat mellan europeiska makter ... med mycket ilsket brummande och disputerande. ... I det här kivet tog man inte mycket hänsyn till infödingarnas välfärd.”

Kristenhetens kyrkor hade ett nära samarbete med de europeiska makterna. Införde de sann kristendom i Afrika och andra delar av världen? Det gjorde de inte. Hur skulle de ha kunnat göra det, när de inte utövade den själva? De hade med sig bibeln, men de följde den inte. Bibelns ”anda” är enhet, frid och sant broderskap mellan olika raser. Dess förnämsta budskap är att Guds rike under Kristus är mänsklighetens enda hopp. Men fastän de europeiska nationerna påstår sig vara kristna, har de stridit och kämpat under hela sin stormiga historia — stridigheterna nådde sin höjdpunkt under vårt århundrade i och med första och andra världskriget — och nu gör de vanvettiga förberedelser för ett tredje världskrig. Och i stället för att förkunna om Guds rike betraktar de en människogjord politisk organisation, Förenta nationerna, som mänsklighetens enda hopp.

Du kanske instämmer i allt detta men menar ändå att bibeln är den vite mannens bok. Du säger kanske: ”Men det var de vita som hade med sig bibeln till Afrika. Dessutom skrevs bibeln av vita, och den talar bara om vita.”

Men bör man verkligen förkasta bibeln, därför att den vite mannen hade med sig den till Afrika och andra världsdelar? Om en brevbärare överlämnar ett brev till dig från en kär vän eller släkting, vägrar du då att ta emot det, om brevbäraren råkar vara vit? Knappast. Kom också ihåg att det var de vita som införde cyklar, radioapparater, bilar och TV-apparater i Afrika, och trots detta vill nästan alla svarta gärna skaffa sig sådana saker.

Men låt oss nu ta reda på följande ...

Skrevs bibeln av vita och om vita?

För flertalet svarta i södra Afrika finns det bara tre raser — svarta, vita och asiater, och de kallar inte araber, judar och andra folk i Mellersta Östern för asiater utan för vita. Men precis som det finns olika nationaliteter och slag av svarta, så finns det också olika slag av vita. Hela bibeln skrevs av israeliter eller judar, som är österlänningar eller människor från Mellersta Östern — men inte av de vita europeiska raser som erövrade Afrika. Det är värt att lägga märke till att Mose, den man som skrev de fem första böckerna i bibeln, föddes i norra Afrika och bodde där tills han var 40 år.

Men bibelns verklige författare är den allsmäktige Guden själv, Jehova, den som mänsklighetens alla raser och stammar har att tacka för sitt liv. De 66 böcker som utgör bibeln eller de heliga skrifterna, från Första Moseboken till Uppenbarelseboken, skrevs under hans vägledning och inspiration. ”Hela Skriften är inspirerad av Gud.” (2 Timoteus 3:16) Det är detta som är av avgörande betydelse. Den högste styresmannen i universum är ingen småskuren rasist. Han bryr sig inte det minsta om de smärre skiljaktigheter i fråga om hudfärg och hår som betyder så mycket för fördomsfulla och småaktiga människor. Bibeln berättar att när aposteln Petrus kom hem till Kornelius, en romersk officer, fann han en grupp hedningar som judarna föraktade. Men de var alla mycket intresserade av de ”goda nyheterna”. Därför sade Petrus: ”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor utan tar emot var och en som fruktar honom och som gör vad som är rättfärdigt, vilket folk [vilken ras, Today’s English Version] han än tillhör.” — Apostlagärningarna 10:34, 35, 1981 års sv. övers.

Den störste lärare som någonsin har funnits på jorden, Jesus Kristus, godtog och lärde den bibliska berättelsen om Adams och Evas, det första människoparets, skapelse. (Matteus 19:3—6) Var våra första mänskliga föräldrar ljus- eller mörkhyade? Det vet vi inte. De var kanske någon nyans mitt emellan. Men vi vet att Adam ”gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev en moder åt allt levande”. (1 Moseboken 3:20) Aposteln Paulus bekräftade detta genom att säga: ”Från en enda människa skapade han [Gud] mänsklighetens alla raser.” (Apostlagärningarna 17:26, Today’s English Version) Detta visar att det första människoparet skapades med en inneboende förmåga att frambringa de olika raser och hudfärger som nu finns. Enligt detta är vi alla släkt, och vi bör utgöra ett enda världsomfattande broderskap. Professor R. Benedict skrev i sin bok The Races of Mankind: ”Mänsklighetens raser är det som bibeln säger att de är — bröder.”

Någon kanske invänder: ”Men uttalar inte bibeln en förbannelse över den svarta rasen?” Detta är en vanlig uppfattning bland både svarta och vita och framför allt bland dem som bor i södra Afrika. Men detta är fullständigt fel.

Vid ett tillfälle efter den världsomfattande floden uppträdde Noas son Ham respektlöst mot sin far. Hams son Kanaan var antagligen med om att på något sätt kränka Noa. Därför var det passande att Noa uttalade följande: ”Förbannad vare Kanaan, en trälars träl vare han åt sina bröder!”

Längre fram blev kananéerna ökända för sin omoraliskhet. Anstötliga sexuella sedvänjor ingick i deras religion. Den profetiska förbannelsen fick sin uppfyllelse när Israel, som härstammade från Sem, underkuvade kananéerna, som senare kom under ok genom medoperserna, grekerna och romarna — Jafets avkomlingar. — 1 Moseboken 9:20—27.

Eftersom kananéerna tillhörde en vit ras, hade den förbannelsen ingenting att göra med de svarta, som är avkomlingar av Kus, en annan av Hams söner. Den här vantolkningen av Guds ord har åsamkat den svarta rasen många prövningar och mycket lidande. Så var framför allt fallet när den avskyvärda slavhandeln pågick under ”kristna” nationers flagg. Historikern H. Fisher säger: ”Det är en fruktansvärd anmärkning mot den kristna civilisationen att den längsta perioden av slavjakt, som är känd i historien, sattes i gång genom Spaniens, Portugals, Frankrikes, Hollands och Storbritanniens agerande, efter det att den kristna tron i mer än tusen år hade varit Västeuropas etablerade religion.”

Slavägarna, som för det mesta var goda kyrkobesökare, brukade rättfärdiga systemet genom att hänvisa till den där uppdiktade förbannelsen av de svarta. På somliga platser använder de vita fortfarande samma argument för att försöka ”rentvå” diskriminering av de svarta.

När det så gäller den kritiken att bibeln bara talar om vita, så är det sant att de flesta händelser i bibeln är förknippade med de folk i Mellersta Östern som betraktas som ”vita” av många afrikaner. (Detta förklarar varför illustrationer till bibliska händelser vanligtvis avbildar ”vita” eller österlänningar.) Men så är inte alltid fallet. Gud gynnade till exempel afrikanen Ebed-Melek, därför att han räddade livet på profeten Jeremia. (Jeremia 38:7—13; 39:15—18) Många av dem som var närvarande vid pingsten, när den heliga anden utgöts över lärjungarna, var folk från Afrika. (Apostlagärningarna 2:7—11) I Apostlagärningarna 8:26—38 berättas det om att Filippus predikade för en etiopier, som färdades i sin vagn.

Bibeln fördömer det onda oavsett vilken ras som utövar det

Självklart är det så att alla raser gör både det som är gott och det som är ont. Men bibeln fördömer allt slags ondska, oavsett hudfärgen hos dem som utövar det. Rika människor ur alla raser har till exempel exploaterat de fattiga, precis som bibeln säger: ”Den ena människan har makt över den andra, henne till olycka.” (Predikaren 8:9) Men bibeln varnar också: ”Lyssna nu, ni som är rika! Det är dags för er att gråta och sucka med djupaste sorg över alla de fruktansvärda olyckor som väntar er. ... Hör ropen från de arbetare som ni har lurat på betalning. Deras rop har nått öronen på härarnas Herre.” — Jakob 5:1—4, Levande Bibeln.

Guds ord fördömer också allt hemskt som utövas av både rika och fattiga ur alla raser, till exempel otukt, avgudadyrkan, utövande av spiritism, fiendskap, osämja och dryckesorgier. Så här sägs det: ”De som ägnar sig åt sådana ting skall inte ärva Guds rike.” (Galaterna 5:19—21) Men inom kort skall Guds allsmäktiga rike göra slut på det nuvarande onda systemet och införa en 1.000-årig fridsregering. — Daniel 2:44; Psalm 37:10, 11; Uppenbarelseboken 20:1, 2.

Förutom att bibeln innehåller detta underbart hoppfulla budskap, ger den utmärkta råd angående äktenskap och familjeliv och alla de problem som gör livet nu för tiden så svårt. Den skänker sinnesfrid och erbjuder liv på en paradisisk jord. För vilka? Enbart för vita människor? Nej; för som bibeln själv säger är det för ”en stor skara, som ingen var i stånd att räkna, ur alla nationer och stammar och folk och tungomål”. (Uppenbarelseboken 7:9) Kommer du att vara med bland dessa? I så fall måste du nu lära dig och tillämpa de råd, som Jehova Gud ger hela mänskligheten i sitt ord, bibeln.

[Infälld text på sidan 22]

Bibeln säger att Kanaan och inte den svarta rasen blev förbannad

[Ruta på sidan 23]

Avkomlingar till Noas son Ham

KUS

(Etiopier i östra Afrika och Arabien)

MISRAIM

(Egyptier)

PUT

(Invånare i östra Afrika)

KANAAN

(Vita folk längs östra Medelhavskusten)

[Bild på sidan 21]

Om brevbäraren överlämnar ett brev till dig, vägrar du då att ta emot det, därför att han har en annan hudfärg?