Trinidad bygger den på fyra dagar!

”OM NI kan sätta upp den där kyrkan på fyra dagar, så skall jag gratis ge er all den is ni behöver!” Så löd isförsäljarens utmanande erbjudande, när han fick höra att församlingen av Jehovas vittnen på orten skulle försöka sig på att bygga en Rikets sal i närheten på bara fyra dagar. Han var villig att slå vad om att de inte skulle kunna klara av det. När allt kommer omkring så var detta Trinidad, där tidsförseningar var normala inom byggnadsbranschen, och församlingen i Siparia hade endast 72 medlemmar. Eftersom Jehovas vittnen inte ägnar sig åt hasardspel, köpte de så mycket is av gatuförsäljaren att det skulle räcka till att göra kalla drycker åt de 300 svettiga frivilliga arbetarna och satte i gång med arbetet. — Jesaja 65:11.

Skulle de kunna gå i land med uppgiften? De ansåg att de skulle kunna det. När allt kommer omkring så hade man hållit på med förberedelser för projektet under de föregående sex månaderna. Grunden hade blivit lagd en månad tidigare, när vissa rörarbeten och elektriska installationer hade slutförts, och det byggnadsmaterial som behövdes fanns på plats.

Medan nyfikna grannar tittade på, började arbetet på fredagskvällen den 17 maj 1985, och drygt ett hundra frivilliga arbetare var samlade på byggplatsen. När det dagades lördagen den 18 maj, var stommen fullbordad, takläggningen hade inletts, och murarna började mura. Framåt middagstiden var takläggningen avslutad, högtalaranläggningen installerad och en försiktigt optimistisk skylt kom upp:

Rikets sal uppförs

— beräknad byggtid: 4 dagar

18, 19, 25, 26 maj

Men vilka var dessa arbetare? Arbetsstyrkan utgjordes av människor med vitt skilda bakgrunder. Här fanns en ung läkare som strök på målarfärg med nästan kirurgisk precision. Och hur var det med den där kvinnan som höll på med att bygga podiet? Hon är ensamstående förälder och kör taxi för sitt livsuppehälle. En murare, som varit 40 år i branschen, arbetade sida vid sida med en yrkesskoleelev som nyligen avslutat sin murarutbildning. Vi måste också nämna att ett antal kvinnor deltog i arbetet, och de gjorde det inte enbart genom att laga mat, utan de grävde också för avlopp, målade, anlade gräsmattan, bar tegelstenar och gjorde i ordning murbruk.

Hur reagerade då allmänheten? När vattnet tog slut och det såg omöjligt ut att göra i ordning mera murbruk, sände den lokale brandchefen, överväldigad av det som arbetarna gett sig in på, en tankvagn med vatten tre gånger under natten. Han tog till och med dit en del av sina vänner för att de själva skulle få se vad som höll på att utföras. På andra sidan gatan, mitt emot Rikets sal, hade en kvinna välvilligt låtit vittnena lägga upp byggmaterial på hennes mark. Hon var med vid det första mötet som hölls i Rikets sal.

Och hur var det med vår isförsäljare, som vi nämnde om i början? Redan andra dagen hade all isen använts. Men han hade sett vad som hade hänt och erbjöd vittnena pengar att köpa mera is för. Ja, nu tror han att Jehovas vittnen kan klara av det!