”Nu skall du dö!”

— En våldtäktsman tränger sig in i ett kristet hem

BRUTALA händer kvävde mig. Jag kämpade för att kunna skrika.

”Sluta! Sluta skrika, så skall jag inte göra dig illa”, befallde han och tryckte hårdare mot min strupe.

Men jag trodde honom inte, och jag lydde honom inte. Jag fortsatte att försöka skrika. Jag klöste honom i ansiktet, slog av honom glasögonen och slet löständerna ur munnen på honom. Medan han kämpade för att röra vid mig och låsa fast mig, körde jag naglarna djupt ner i hans ögonhålor. Och jag skrek. När hans fingrar kom i närheten av min mun, bet jag till för allt jag var värd.

Tro det eller inte, men jag var faktiskt inte rädd — rädslan kom först senare. Då var jag bara arg! Den här fienden skulle inte få tränga sig in i vårt hus och våldta mig — varken här eller någon annanstans!

Men han fortsatte sina försök. Han tog ett bälte som fanns i närheten och bakband mina händer — den första av flera gånger, för jag lyckades arbeta dem fria upprepade gånger. Med en arm runt min hals trevade han efter sina tänder och glasögon på golvet. Plötsligt bröt jag mig loss och började helt oförklarligt kasta saker och ting omkring mig i rummet och skrika osammanhängande som om jag hade förlorat förståndet.

Min angripare blev häpen och stannade till för en stund för att fråga: ”Vad är det för fel på dig?” Under uppehållet rusade jag i väg, men han hann upp mig, tvingade mig in i sovrummet och slängde ner mig på sängen. Efter att ha bundit mina händer en gång till lyckades han dra av mig en del av mina kläder. Jag vred mig och slogs för att få bort honom från mig. Jag hatade hans smutsiga språk och det smutsiga han försökte tvinga mig till!

En sista gång lyckades jag befria händerna från bältet. Jag knuffade bort honom och rusade i väg mot ytterdörren. Jag nådde dörrhandtaget, men när jag vred runt det tog han tag i mig bakifrån och slängde ner mig på golvet. Jag lyckades få tag i en kökskniv som låg i närheten och högg mot hans ben. ”Nu räcker det”, röt han. ”Nu skall du dö!” Han började dunka mitt huvud i golvet, och jag förlorade medvetandet.

Jag förstår nu att jag skulle ha varit försiktigare. Jag har alltid varit noga med att undvika problem och problemmakare utanför hemmet. Jag har alltid rest tillsammans med min kristne äkta man. Jag har alltid undvikit platser där sådana brottslingar kan hålla till, och jag har alltid klätt mig blygsamt. Jag hade bara aldrig väntat mig att en våldtäktsman skulle vara så fräck att han överföll mig i mitt eget hem.

Den här mannen arbetade på en byggarbetsplats bredvid vårt hus. Byggnadsfirman hade ordnat med en elledning från vårt hus för maskinerna på byggplatsen. Då och då, när ledningen överbelastades, kom en arbetare över till vårt hus för att slå till ett överbelastningsskydd i vår källare. Det var en praktisk anordning, men den var inte så förnuftig.

Han hade tydligen planerat att överrumpla mig. Han måste ha väntat sig att jag skulle stelna till och samarbeta i någon sorts chocktillstånd. Nog blev jag chockad när han överföll mig, men jag gav mig inte. Jag stannade inte till och tänkte efter heller. Jag bara handlade — fick ett omedelbart utbrott och skrek och klöstes och sparkade och bet. Det var det bästa jag kunde ha gjort, för mitt intensiva motangrepp överraskade honom. Det gav mig ett viktigt psykologiskt övertag redan från början att veta att han inte hade full kontroll över vare sig mig eller sig själv. Det gjorde mig mer besluten att kämpa emot och stärkte mitt hopp om att jag skulle kunna vinna.

Jag återvann medvetandet i framsätet på en bil ute i trafiken. Samma bälte var nu spänt runt min hals, som ett hundhalsband, och han höll i det samtidigt som han körde. När sinnet började klarna slog det mig som en blixt var jag var och hur jag hade hamnat där, och det tände genast min ilska igen.

Jag slet i ratten i ett desperat försök att tvinga bilen av vägen. Jag var övertygad om att den här sinnesrubbade mannen nu var mer angelägen om att göra av med mig än att våldta mig. Han skulle döda mig så att jag inte skulle kunna identifiera honom senare. Jag var uttröttad efter nästan en timmes oavbrutet kämpande, men mitt envisa motstånd hade krävt sin tribut av honom också. Trött och förvirrad stannade han slutligen till vid vägkanten och knuffade ut mig ur bilen. En annan bilist stannade och tog mig till ett sjukhus.

Men jag hade vunnit! Jag hade inte blivit våldtagen! Jag var segraren, inte offret! Mitt samvete var rent, jag hade min självaktning och värdighet i behåll. Och jag hade bevarat min ostrafflighet gentemot den allsmäktige Guden, Jehova!

Men det betyder inte att jag kände mig så segerstolt och ädel under min sjukhusvistelse de följande dagarna. Jag var djupt skakad, det värkte i hela kroppen, och jag såg hemsk ut. Den skräck som jag inte hade känt under överfallet sköljde nu över mig i stora vågor. Meningslösa tankar om vad som kunde ha hänt dök hela tiden upp i sinnet på mig. Under den här tiden blev jag utfrågad av polisen och fick till min fasa reda på att det här monstret hade släppts från fängelset bara sex veckor tidigare efter att ha avtjänat fängelsestraff för våldtäkt!

Den dag jag fick lämna sjukhuset fick jag genomgå den psykiska påfrestning det innebar att gå till polisstationen och identifiera den här mannen. Ja, jag ville polisanmäla honom. Jag kände att jag var skyldig andra kvinnor som han kunde angripa att få honom straffad, och jag var skyldig mig själv det som ett sätt att rätta till det orätta som hade begåtts mot mig och för att försäkra mig om att jag hade full kontroll över mitt eget liv. Det var lätt att identifiera honom bland de andra. Han var den med bandage över ansiktet och ena handen i gipsförband!

På sjukhuset och hemma blev jag de följande veckorna tröstad av de många kort, brev och besök som jag fick från mina medtroende i församlingen av Jehovas vittnen. Somliga sade att de var stolta över mig. Andra visste inte vad de skulle säga, men de visade att de brydde sig om mig genom att komma och besöka mig. Några kallade mig hjältinna, vilket jag utan någon falsk blygsamhet måste säga att jag inte är. När jag inte kunde sätta mig i säkerhet tillämpade jag helt enkelt det jag hade lärt mig genom mitt studium i bibeln, och det fungerade.

Som den genomsnittsmänniska jag är behövde jag uppmuntras många gånger om under min konvalescens. Jag hade en del verkligt svåra dagar. Jag ville inte visa mig för folk på ett tag. Vissa dagar kunde jag visa upp ett ganska modigt yttre, men min man kan bekräfta att jag ibland bara skakade och inte kunde tröstas medan mitt sinne och hjärta arbetade med att smälta den här mardrömmen och lägga den bakom mig. Det som troligen mest hjälpte mig att återhämta mig var vetskapen om att jag med Jehova Guds hjälp hade gjort det rätta så gott jag hade kunnat. Under mina ljusare stunder fann jag till och med vissa skäl att vara glad. Gång på gång var följande bibelverser min tröst:

”Om en jungfru är trolovad med en man och en annan man träffar henne i staden och ligger med henne, så skall ni föra dem båda ut till stadens port och stena dem till döds, flickan därför att hon inte ropade på hjälp i staden, och mannen därför att han kränkte en annans trolovade: du skall skaffa bort från dig vad ont är. Men om det var ute på marken som mannen träffade den trolovade flickan, och han där tog henne med våld och låg med henne, så skall mannen som låg med henne ensam dö. Men flickan skall du inte göra något. Flickan har inte begått någon synd som förtjänar döden, utan det är med denna sak, som när en man överfaller en annan och dräper honom. Ty eftersom det var ute på marken som han träffade den trolovade flickan, kan hon ha ropat, utan att någon fanns där, som kunde rädda henne.” — 5 Moseboken 22:23—27.

Jag var enormt tacksam för dessa enkla ord. De hade lärt mig min moraliska plikt. De hade förhindrat förvirring och osäkerhet. Tack vare dem visste jag exakt vad jag skulle göra. Jag skrek, och dessutom kämpade jag emot. Jag hade litat på bibelns råd och funnit dem välgrundade. Min man och jag bad ofta, och min styrka och jämvikt återvände.

Jag önskar att ingen annan kvinna någonsin måste gå igenom ett våldtäktsförsök — och ännu mindre en våldtäkt. Men det sker en våldtäkt var sjunde minut i USA, enligt Uniform Crime Reports—Crime in the United States, 1983 års upplaga, sidan 5, utgiven av FBI. I mitt fall förtröstade jag på Jehova. Jag kom ihåg hans ord. Jag skrek. Dessutom kämpade jag emot.

Med tiden blev denne frigivne våldtäktsman som överföll mig ställd inför rätta. Den 7 februari i år fälldes han för följande brott: mordförsök av andra graden, inbrott av första graden, våldtäktsförsök av första graden och kidnappning av andra graden.

Vår modiga förtröstan på Gud måste alltså alltid väga tyngre än människofruktan. Låt Davids psalm också vara vår psalm, och låt oss orubbligt stå för dessa ord: ”På Gud förtröstar jag och skall inte frukta. Vad kan människor göra mig?” — Psalm 56:12. — Från en av våra läsare.

[Ruta på sidan 23]

Varför du bör stå emot en angripare från första början:

1. Angriparen kan bli överraskad och lämna dig

2. Du kan sätta honom ur stånd att handla och lyckas fly

3. Angriparen kan förlora sin sexuella lust eller tröttna och dra sig tillbaka

4. Du kan väcka andras uppmärksamhet och få hjälp

5. Du kommer att ha ett rent samvete. (Även om du blir våldtagen kommer du inte att förlora din självaktning eller rena ställning inför Gud)

6. De skador du tillfogar angriparen kan hjälpa polisen att identifiera honom senare (t. ex. bitar av hans hud under dina naglar)