Speedway var mitt liv
JAG hade blivit uttagen till att tävla mot Ivan Mauger, världsmästaren i speedway, i uppvisningstävlingar i Ipswich i staten Queensland i Australien. Den kvällen var läktarna fullpackade. Över hela stadion kunde man känna den spänning som låg i luften. Detta var en stor dag för många människor — jag, stadens egen speedwayhjälte, skulle tävla mot världsfavoriten!
När Ivan och jag stod uppställda framför startgrinden med vrålande motorer, kunde supportrarna knappast sitta stilla av spänning. Så åkte startgrinden upp, och vi kom i väg. Smutsen sprutade över åskådarna, när vi i rasande fart tog kurvorna sida vid sida. Endast någon tumsbredd skilde oss åt, när vi pressade våra maskiner till det yttersta.
Efter två heat var det jämnt — vi hade vunnit ett var. Spänningen var på toppen i vårt tredje och sista heat. När vi kom ut på den sista, bortre raksträckan, med tjutande motorer och kolstybben sprutande omkring oss, ställde sig åskådarna upp i bänkarna och skrek så att hejaropen dränkte vrålet från motorerna. Publiken blev vild, när vi kom in i sista kurvan ...
Men hur hade jag nått denna höjdpunkt i min speedwaykarriär? Redan från barndomen var speedway en del av mitt liv. Det är förståeligt, eftersom min far under större delen av sitt liv varit mycket intresserad av speedway. Till mina tidigaste minnen hör hur hela vår familj brukade besöka speedwaytävlingar varje vecka på Exhibition Grounds i Brisbane i Australien.
Följaktligen blev jag förtjust i motorcyklar redan som pojke och började köra så snart jag kunde. Vid 15 års ålder körde jag omkring med min fars gamla cykel på en öppen plats som inte var allmän väg, eftersom jag var för ung för att ta körkort. Ju mer jag körde, desto större blev mitt intresse för motorcyklar.
Till speedwaytävlingarnas Mecka
Så snart jag hade avslutat den obligatoriska skolgången, beslöt jag att gå i min fars fotspår och bli mekaniker. Jag hade nästan fullgjort min lärlingstid, när en av mina närmaste vänner och jag beslöt oss för att försöka oss på att köra speedway. Från och med då började hela mitt liv kretsa kring motorcyklar.
Det var en stor dag när jag kunde köpa min första speedwaymotorcykel. Med min fars hjälp satte jag nu i gång att bygga om min motorcykel till en tävlingsmaskin. År 1965 började jag min speedwaykarriär på Exhibition Grounds i Brisbane. Jag var naturligtvis tvungen att börja från botten, men snart blev jag erkänd, och det dröjde inte länge förrän jag utmanade toppförarna och vann många tävlingar.
Jag lyckades bra under min första säsong, och höjdpunkten var när jag tog hem Warana Festival-priset. I slutet av säsongen blev jag inbjuden att åka utomlands och köra för Halifax Speedway i Yorkshire i England. Jag tackade med glädje ja till erbjudandet, för England var speedwaytävlingarnas Mecka. Världens alla toppförare tävlade i England och på kontinenten.
Framgång i brittiska ligan
Tillsammans med några andra australiska förare gav jag mig i väg till England i slutet av 1966 inför 1967 års engelska säsong. Vid det här laget hade jag uppnått två av mina mest efterlängtade mål — jag var proffsförare, och jag tävlade mot Europas och världens främsta speedwayförare.
Nu deltog jag i brittiska ligatävlingar och fick chansen att ställa upp i Apollo Cup mot ett blandat fält av förare i världsklass. I mitt första lopp i denna tävling fick jag besvär med motorn, och följden blev att maskinen blev obrukbar. Jag lånade därför en australisk kamrats cykel. I brådskan och i mina försök att lära känna en främmande maskin körde jag av banan och rätt ut på mittplanen på ett hjul, med framhjulet rätt upp i luften! Detta roade publiken men förskaffade mig inga poäng. Men trots den lånade maskinen var jag snart tillbaka på banan och fick en bra placering.
När jag hade kommit tillbaka till Australien och tillsammans med andra förare höll på att göra förberedelser inför 1968 års säsong, träffade jag Suzette, en ung kvinna som skulle komma att påverka mitt liv i hög grad och på många sätt. Hon var annorlunda än den sortens flickor som vanligen står och hänger vid motorcykelverkstäderna — annorlunda i sitt tal och i sitt sätt att klä sig. Det dröjde inte länge förrän jag fick veta varför — hennes föräldrar var Jehovas vittnen, även om hon själv ännu inte hade omfattat deras tro. Detta var min första kontakt med någon som visste någonting om vittnena.
Dessförinnan hade jag inte haft intresse för någon religion alls. Jag trodde att det enda de var intresserade av var att tjäna pengar, och jag brukade alltid säga ”Struntprat!”, så snart någon påstod sig vara religiös. Mina föräldrar var visserligen rättskaffens människor, men de var inte religiösa, och därför gick jag aldrig i kyrkan när jag växte upp. När jag var 21 år erbjöd sig min mor att köpa mig en bibel som present, men jag sade att hon inte skulle göra det — jag var alltför upptagen med min speedwaykarriär för att tänka på religion!
Jag fortsatte min intensiva träning, och resultatet visade sig snart i många stora segrar. Jag hade en ypperlig utgångspunkt för kommande tävlingar. Så körde jag det stora loppet som beskrivs i början av den här berättelsen. Vem vann? Hemmahjälten besegrade världsmästaren! Det är inte att undra på att publiken råkade i extas!
Efter detta blev jag uttagen till att representera Queensland i en tävling mot British Lions. De hade dominerat andra tävlingar runt om i Australien. Jag vann alla lopp jag ställde upp i. Engelsmännen var inte längre på toppen. Här kände jag för första gången nationalismens dragningskraft. Därefter blev jag utsedd att köra för Australien i en kommande tävling mellan England och Australien.
Olyckan slår till
Det var vid den här tiden som jag gifte mig med Suzette. Hon var med när den stora tävlingen mot England skulle gå av stapeln. När vi anlände till banan, kunde vi känna spänningen i luften. De nationalistiska känslorna svallade. Det var Aussies mot Pommies. Vi menade alla allvar och var ute efter seger. Jag parades ihop med en mycket nära vän mot två engelska förare.
Kev, min partner, kom först ut ur startfållan, med mig och en engelsk förare hack i häl. Så blockerade den engelske föraren min kamrat. Jag kom upp jämsides med honom för att passera honom. Han fick syn på mig, försökte hindra mig, skar ut för tvärt — och vi kolliderade. Jag hade varit med om kullkörningar tidigare, men aldrig någon så allvarlig som denna. Den olyckan kostade mig nästan mitt liv. Jag fördes i ilfart till sjukhuset med skallfraktur, spräckta njurar och sprickor i ryggraden.
Suzette uppmanades att stanna kvar på sjukhuset, eftersom man räknade med att jag inte skulle överleva natten. Jag återfick inte medvetandet förrän flera dagar senare. Än i denna dag vet jag inte säkert vad som hände med mig den där första veckan på sjukhuset, utom en sak — jag bad till Gud att han inte skulle låta mig dö! Jag hade aldrig tänkt så mycket på Gud förut, men i min stora nöd gjorde jag det då.
Var speedway allt som livet hade att erbjuda?
Min svärmor tyckte nu att min påtvingade hemmavistelse skulle vara ett utmärkt tillfälle för oss att förnya vår kontakt med Jehovas vittnen, så hon skrev ett brev till den presiderande tillsyningsmannen i församlingen på platsen där vi bodde och bad att någon skulle besöka oss.
Ett gift par som var vittnen kom hem till oss, och jag gick med på att ha ett bibelstudium, men på ett villkor — att jag kunde upphöra med studiet när jag ville. Ett av skälen till att jag gick med på att studera var att jag hade så långtråkigt. Jag ville också bevisa att Jehovas vittnen var precis som alla de andra religionerna — ute efter pengar. Efter några studier började jag emellertid märka att detta var något annorlunda. Jag tyckte att bibeln började verka förnuftig, och jag kunde märka att det de sade hade sanningens klang. Och det var aldrig något tal om att pungslå oss på pengar.
Allteftersom månaderna gick blev jag allt starkare, och jag blev ivrig att börja tävla igen. Det var mitt liv, och jag ville börja köra igen så snart som möjligt. Jag hade två viktiga skäl: För det första hade nyhetsmedia och somliga vänner gjort gällande att jag var slut som förare; för det andra behövde jag bevisa för mig själv och för andra att jag fortfarande kunde köra lika bra som jag hade gjort före den olycka som sånär hade kostat mig livet.
Jag tillfrisknade faktiskt så snabbt att jag lyckades bli körklar till säsongen 1969—1970. Till allas förvåning gjorde jag en framgångsrik comeback inom speedway.
Jag måste välja
Senare flyttade vi till en annan plats, och ett ungt par fortsatte att studera bibeln med oss. Således var tävlingskörningen och bibeln huvudintressen, men tävlingskörningen var fortfarande det främsta. Så småningom började jag se kontrasten mellan vittnena och mina umgängesvänner. Saker och ting började framträda klarare nu. Jag hade alltid känt till den omoraliskhet och den toleranta inställning som rådde bland både män och hustrur i tävlingssammanhang, men det hade aldrig oroat mig tidigare. Jag tyckte att det var deras ensak, men jag kunde inte ta med min hustru till några av deras fester eller tillställningar.
Vartefter jag förstod hur Jehova ser på omoraliskhet och vilken skada den åsamkar andra människor, började jag hata det jag visste pågick, trots att jag inte själv var inblandad. Omoraliskheten, svordomarna och hädelserna började gå mig på nerverna. Den bristande respekten för myndighet och för andra människor blev mer och mer märkbar, allteftersom jag lärde känna bibelns principer.
Ungefär vid den här tiden fick jag ett fantastiskt erbjudande om att tävla i Amerika liksom också att återvända till England. Jag visste att jag skulle kunna förverkliga min dröm att bli en av de tio främsta förarna i världen. Men allting gick på tok. Och jag kunde inte umgås med killarna i depån på samma sätt som förut. En oroande tanke malde och malde i mitt huvud: ”Jag kommer att bli tvungen att göra mitt val en dag!”
Jag minns min sista speedwaytävling, därför att omständigheterna tvingade mig att fatta ett viktigt beslut. Från och med det ögonblick då jag kom in till depån den kvällen gick allting på tok. Svärandet och skymfandet gjorde mig egendomligt upprörd. Den officielle startern för kvällen hade sin svärson med i tävlingen, och hans uppenbara favorisering av honom gjorde alla förarna rasande. Droppen som fick bägaren att rinna över kom när han diskvalificerade mig i starten av ett heat, trots att det var tydligt att det var en annan förare som hade kört igenom banden.
När jag åkte hem den kvällen var jag utled på alltsammans, och jag insåg att jag inte längre kunde försöka tjäna två herrar — speedwaytävlande och Jehova. ”Jag skall sluta att köra speedway”, förklarade jag för den klentrogna Suzette. Och det gjorde jag också, och det med detsamma! Trots att jag mötte stort motstånd från min familj, sålde jag min motorcykel och min speedwayutrustning. Somliga av mina vänner trodde att jag hade blivit en religiös fanatiker.
Glädjen över att tjäna en enda Herre
För första gången gick vi nu till Rikets sal. Förut hade mina tävlingsengagemang hindrat mig. Det varma mottagande vi fick det där första söndagsmötet kommer vi aldrig att glömma. Det var en underbar känsla, och jag insåg att jag inte längre var slav under speedway. Jag försökte inte längre tjäna två herrar. Jag kunde nu tacka ja när man inbjöd oss att besöka alla de kristna mötena. Jag var också ivrig att tala med andra om det jag hade fått lära mig, i synnerhet om det underbara hopp som utlovas i sådana bibelverser som Uppenbarelseboken 21:4: ”Och han [Gud] skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.”
Min hustru och jag döptes tillsammans i Brisbane år 1970. Därefter tjänade vi en tid i Papua Nya Guinea och hjälpte till att sprida de goda nyheterna där behovet var större. Nu är vi tillbaka i Australien och har välsignats med tre fina pojkar. Med hjälp av Guds ord, bibeln, fostrar vi dem, inte att bli speedwayfantaster, som jag var, utan att bli Kristi efterföljare, sanningsälskare och tillbedjare av Jehova. — Berättat av Les Bentzen.
[Infälld text på sidan 15]
I brådskan körde jag av banan och rätt ut på mittplanen på ett hjul!
[Infälld text på sidan 16]
I depåerna svallade de nationalistiska känslorna