Ju större utmaning, desto större spänning!

”DET får vi aldrig råd med!” Min fars vänliga men rättframma svar slog ner modet på mig. Jag ville bli tävlingsförare på motorcykel, och jag hade just berättat det för honom. Ända från barnsben hade det varit mitt livs mål. Men min far var realistisk, och jag var bara 14 år — ung och oerfaren.

Det var min far som var upphovet till mitt intresse för motorcyklar. Han hade tagit med mig till Isle of Man några gånger för att titta på roadracing, de så kallade TT-loppen.a Men det här året, 1950, var det annorlunda. Vi stod där tillsammans och blev ögonvittnen till hur Geoff Duke vann sin första seniortävling på en Norton med den rekordhöga varvhastigheten 150,20 kilometer i timmen — för att sedan ta andraplatsen i juniorloppet.

Min längtan efter att själv få uppleva spänningen att delta i tävlingarna på Isle of Man blev mycket stark. Jag var besluten att nå toppen. Föga insåg jag då att min dröm skulle komma att gå i uppfyllelse tio år senare. Men det var ingen lätt utmaning.

Att lära sig behärska maskinen

Motorcykelsporten kan indelas i tre huvudkategorier. Speedway, som körs på en oval bana av kolstybb eller liknande, kräver stor körskicklighet, när maskinerna tvärställs i kurvorna för att få sladd på bakhjulen. Motocross, som än i dag kallas scrambling i Storbritannien, körs på en terrängbana och med motorcyklar försedda med speciella grovmönstrade däck. I roadracing däremot, som körs på Isle of Man, prövas varje förares skicklighet och erfarenhet på en slät asfalterad bana. Här tävlar man mot klockan, och den snabbaste föraren vinner.

När jag började tävla kostade en tävlingsmotorcykel cirka 480 pund (7.000 kronor). I dag ligger en jämförbar maskin i prisklassen 15.000 pund (150.000 kronor). Det finns också olika motorvarianter, från 50 cm³ till 500 cm³. Men hemligheten med att lyckas ligger inte så mycket i vad maskinen kostar eller dess motorstyrka, utan i hur skicklig man är att trimma och justera in den. Det hände många gånger att jag höll på ända till klockan två på natten med att justera in min maskin.

Att köra en tävling är inte heller så lätt som det ser ut. Vid höga hastigheter är de krafter som inverkar på styret oerhört starka. Det krävs en hel del uthållighet och fysisk styrka för att kunna manövrera en motorstark, tung motorcykel i hastigheter på över 160 kilometer i timmen. Jag gick i allmänhet ner mellan två och tre kilo i början av varje säsong. Något annat som finns med i bilden är den kraftiga nervpressen.

Framgångar och risker

År 1963 blev jag professionell och vann två lopp i Nordirland med Nortonmaskiner. Vid de internationella tävlingarna i Zolder i Belgien kom jag först i både 500- och 350- kubikklassen. År 1966 och 1967 hade jag ett spännande samarbete med Patonfabriken, som tillverkar välformade, handgjorda maskiner. Jag sponsrades av Bill Hannah i Liverpool och körde först en prototyp på 350 cm³ och senare en modell på 500 cm³.

Några av mina bästa resultat någonsin fick jag under 1967, när jag körde dessa maskiner. Jag blev etta i både 350- och 500-kubikklassen i en stor tävling på Irland, tvåa i 500-kubikklassen i Österrikes Grand Prix, trea i 500-kubikklassen i Belgiens Grand Prix och femma i 500-kubikklassen i TT-loppet på Isle of Man.

I nio år ställde jag upp i detta ansedda TT-lopp, och vid två tillfällen kom jag på tredje plats. År 1907, när man körde den första tävlingen, var den snabbaste varvhastigheten 69,06 kilometer i timmen. Första gången som någon överskred gränsen 100 engelska miles i timmen (160,9 kilometer i timmen) var under säsongen 1957, då föraren Bob McIntyre kom upp i 162,73 kilometer i timmen. Rekordet har sedan dess pressats upp i nästan 193 kilometer i timmen.

TT-loppet på Isle of Man är med sitt startfält på runt hundra förare en mycket riskfylld tävling, vilket är en av orsakerna till att den från och med säsongen 1977 strukits från roadracingens Grand Prix-lista. Ja, det var på den banan som jag år 1965 råkade ut för min svåraste olycka. Föraren bakom mig var ivrig att få köra om, men min bakhjulsbroms krånglade, och därför var jag tvungen att sakta ner i kurvorna. Han visste naturligtvis inte om det och gav mig därför inte möjlighet att göra det. Det hela ledde till att han stötte emot mitt bakhjul så att jag körde omkull.

Jag slungades i väg en bra bit utmed banan men fick bara blåmärken och skrubbsår. Jag törs inte tänka på vad som kunde ha hänt med mig, om jag i hög fart hade kört in i tegelmuren som avgränsar banan. Till min ledsnad fick jag efteråt höra att min motorcykel, som hade kanat framför mig, hade träffat en funktionär, så att denne bröt båda benen och fick ligga på sjukhus i flera månader.

Spänning och död

Vid det här laget tävlade jag i roadracingens internationella Grand Prix. Det innebar att jag fick närvara vid ett tjugotal stora tävlingar varje år och ställa upp i ända till 35 tävlingslopp i så vitt skilda länder som Canada och Japan. Jag reste också omkring en hel del i Europa — från Sverige och Finland i norr till Spanien och Italien i söder, och många gånger förde min resrutt mig till östeuropeiska länder. Det var verkligen spännande att få tävla mot östtyskarnas MZ-maskiner, de väl ansedda tjeckiska Jawacyklarna och Vostickcyklarna från Sovjetunionen.

Även om prispengar delas ut till de tio främsta i varje lopp, är huvudsyftet med Grand Prix att vinna så många mästerskapspoäng som möjligt. Vid slutet av varje tolvmånadersperiod räknas sedan de poäng som erhållits vid de olika Grand Prix-tävlingarna ihop, och därefter publiceras en lista med det årets sex främsta förare i världen. Mitt bästa resultat var år 1965, då jag blev sammanlagt fyra i VM för 500-kubikare.

Under årens lopp har många av mina medtävlare omkommit i olyckor. Det var en del av utmaningen i denna sport och något som vi alla accepterade. Men vid ett tillfälle skakades jag djupt av en tragisk händelse. Jag tävlade i Finland, när en viss nära vän till mig föll från sin motorcykel och fick en skallfraktur. Han återfick aldrig medvetandet. Min hustru, Grace, och jag stannade kvar hos honom och hans hustru tills han dog.

En resande familj

Grace och jag gifte oss 1960. Hon gillade också motorcyklar och tyckte om att åka bakpå, så hon följde med mig på tävlingar tills vårt första barn föddes år 1961. Sedan reste jag till tävlingarna ensam. När jag nu ser tillbaka på det hela, så var det ett ganska själviskt liv jag levde efter det att Robert hade fötts. Det hände att jag var borta från familjen flera månader i sträck, tills Grace kände sig så ensam att jag övertalade henne att följa med. Vi köpte en husvagn, och sedan reste vi omkring som familj. Vi ändrade inte på det mönstret ens när ytterligare två barn kom till världen.

Vårt tänkesätt förändras

Vid slutet av år 1967 beslöt jag mig för att sluta med motorcykeltävlandet och skaffade mig en verkstad i Southport. Nu lockades jag i stället av tanken att få köra formeltävlingar för bil. Men jag insåg snart att racerbilskörning kräver att man utvecklar en helt annan teknik än då man tävlar med motorcykel.

Allt detta utgjorde för mig en stimulans och en ny utmaning. Grace, däremot, var inte glad över mitt nya initiativ och intresserade sig över huvud taget inte för det. Eftersom jag saknade det mått av familjesammanhållning vi under så lång tid hade haft medan jag tävlade, beslöt jag mig så småningom för att överge sporten helt och hållet.

Konstigt nog förstod jag inte förrän senare att det också fanns en djupare liggande orsak till detta. Ett helt nytt intresse började ge oss nya värderingar. Graces tänkesätt — och även mitt — förändrades, mer än vi själva anade.

Vårt nya intresse

Grace och jag var konfirmerade och tillhörde engelska kyrkan, men eftersom vi reste så mycket, kom religionen helt naturligt i skymundan. Så när Grace började intressera sig för Jehovas vittnens predikande så tidigt som år 1960, motarbetades även det av vårt kringflackande liv. Tio år förflöt innan vi hade några meningsfulla samtal om bibeln och dess budskap för vår tid.

Efter det att vi hade fått tid att slå oss till ro träffade Grace Jehovas vittnen igen och ordnade med att jag fick vara med vid ett bibliskt samtal om tidstecknen. Allt detta ingick i en särskild kampanj — en sex månaders kostnadsfri bibelstudiekurs i hemmet med hjälp av en liten blå bok betitlad Sanningen som leder till evigt liv. Jag kommer mycket väl ihåg mina egna funderingar när det började dra ihop sig till vårt första sammanträffande: ”Vad har vi gett oss in på egentligen? Vilken tråkig kväll det kommer att bli!” Men jag misstog mig.

Det som jag framför allt minns från detta första möte med Jehovas vittnen var bibelns ord i 2 Timoteus 3:1—5. Jag kan fortfarande komma ihåg hur förvånad jag blev när jag fick klart för mig att jag varit ovetande om att en sådan exakt beskrivning av tidstecknen hade funnits nedtecknad i närmare två tusen år. Grace och jag var lika till sinnes — ivriga att få veta mer — och inom ett år var vi båda döpta.

Jag hade fortfarande en ung familj med fyra barn att försörja, men Grace och jag bestämde oss för att sätta de främsta tingen främst. Så med den uppmuntran hon gav sålde jag min firma, skaffade mig ett deltidsarbete och började predika på heltid som pionjär. (Matteus 6:33) Mina år som tävlingsförare hade skänkt mig omåttligt stor spänning. Men nu, när jag fick en klarare syn på detta med livets helgd, ställdes jag inför en större utmaning. Föga insåg jag då att detta skulle leda till ännu mer spännande upplevelser för mig.

En spännande utmaning

Grace och jag upptäckte snart att det var en ny utmaning varje gång vi träffade någon i vår kristna tjänst. Först måste man urskilja individens andliga behov och sedan försöka fylla dessa behov med skickligt bruk av bibeln. Kan du föreställa dig hur spännande det kan vara att få se en inbiten ateist förändra sitt tänkesätt och bli en överlämnad tjänare åt Gud? Grace och jag har fått vara med om en sådan erfarenhet. Vi offrade många timmar åt att tålmodigt resonera och systematiskt studera bibeln med en sådan man och hans hustru, men vilken glädje det var att få se dem båda bli döpta!

När jag tävlade hängde så mycket på mig själv, min erfarenhet och min sakkunskap. Men jag har fått lära mig att det inte räcker med att man litar till sina egna medfödda förmågor i tjänsten. Att i bön förtrösta på Jehovas andes vägledning är nödvändigt. — 2 Korintierna 4:7.

Under årens lopp har vår familj fått åtnjuta många fina tjänsteprivilegier tillsammans, och vi har kunnat hjälpa ett antal vänner, släktingar och grannar att omfatta bibelns sanning. I fyra år tog vi på oss den spännande uppgiften att använda vår semester till att resa runt och predika för människor i den avlägsna nordöstra delen av Skottland. Vi fick lämna många bibelstudiehjälpredor till de gästvänliga människorna där och satte i gång flera bibelstudier.

När jag nu blickar tillbaka finner jag att jag genom att ta initiativet att bli pionjär har varit det bästa tänkbara föredömet för våra fyra barn. De valde alla att träda in i heltidstjänsten efter skolan och har fortsatt med det sedan dess. De tre som nu är gifta har alla en äktenskapspartner som har valt samma inriktning.

För två år sedan, när vår yngsta dotter slutade skolan, blev det möjligt för Grace att bli min pionjärkamrat. Därefter blev jag i stånd att tacka ja till ännu ett privilegium, uppdraget att få tjäna som tillfälligt fungerande kretstillsyningsman. Så när vi nu reser i väg från vårt hem, händer det ofta att vi besöker närliggande församlingar för att hjälpa och uppmuntra dem.

Vi lever ett mycket fullödigt liv, nu när Grace inte längre bara backar upp mig och passivt ser på, som fallet var när jag tävlade. Nu tar vi tillsammans del i arbetet med att göra lärjungar, vilket gör vår familjelycka fullständig. Varje dag tackar vi Jehova för utmaningen och det spännande privilegiet att få vara verksamma som hans vittnen. — Berättat av Fred Stevens.

[Fotnot]

[Bild på sidan 18]

Fred och Grace Stevens