Ett brev från ett ofött barns mor
JAG är 37 år och gift och har tre fina barn. För 16 år sedan hade jag placerats på ett köksbord, medan livet berövades en person som ingen någonsin kommer att få lära känna.
Den personen hade endast existerat i tre och en halv månad. Jag gissar att den ende vän den personen hade var Jehova Gud. (Psalm 139:13—16) Det verkar inte som om någon annan önskade honom eller henne.
På den tiden, för 16 år sedan, studerade jag vid college, arbetade deltid och klarade mig på egen hand i en stor stad. Jag hade drömmen om att ”bli något” bland allt det ”vackra folket”.
Jag hade stora planer för framtiden. Ett barn passade helt enkelt inte in i min livsstil. Barnets far föreslog abort, och ingen av oss talade om något alternativ. Jag vägrade att tänka på vad det egentligen var som vi gjorde — tog livet av en levande själ. Jag tänkte aldrig ett ögonblick på vad Gud tyckte om detta. — 2 Moseboken 21:22, 23; Romarna 14:12.
På den tiden var det förstås inte ”lagligt” med abort. Barnets far fick höra talas om en läkare som extraknäckte med att utföra aborter.
Där låg jag alltså i min pojkväns lägenhet och lät denne man avlägsna den ”olägenhet” som hade trätt in i mitt liv. Jag vägrade att se situationen som den var och kunde därför klara den rätt bra mentalt. Det gick inte så bra i fysiskt avseende. Jag fick en inre infektion som gjorde att jag fick hög feber och yrade i tre dagar. Efter att ha sökt sakkunnig läkarhjälp tillfrisknade jag utan men.
Det trodde jag i alla fall. Vem vet vad detta, att jag förhärdade mitt hjärta så att jag kunde begå detta hemska brott, gjorde med min personlighet?
Jag har inte talat med min man om denna hemska del av mitt förflutna. (Vi träffades flera år senare.) Jag vet inte om det skulle tjäna något till att berätta det för honom. När jag lärde känna sanningen (för mer än tio år sedan), bad jag Jehova förlåta mig för alla de synder som jag hade utövat, inbegripet att ha tagit livet av mitt ofödda barn. Jag litar på att han i sin barmhärtighet genom Jesu offer har överskylt mina synder. Eftersom jag har rättat till mitt liv genom att jag har tillämpat det jag har lärt mig från hans ord, bibeln, bedriver jag inte längre uppenbar synd. Men jag kanske aldrig kan förlåta mig själv. — 1 Johannes 1:7.
Om jag hade dödat mitt barn, när det var några månader gammalt, eller 6 eller 20 år gammalt, så skulle det åtminstone ha haft hoppet om en uppståndelse i Guds nya ordning. (Lukas 23:43; Uppenbarelseboken 20:12, 13) Men den här babyn blev aldrig född, den drog aldrig sitt första andetag. Jag bestal den på livet och varje möjlighet för det livet att existera på nytt. Det finns inget sätt att utplåna följderna av det jag har gjort.
Ju äldre jag blir, desto oftare spökar detta i mina tankar. Under alla dessa år tillät jag aldrig mig själv att tänka på det. Närhelst minnet dök upp, så tillät jag helt enkelt inte mig själv att fortsätta att tänka på det. Jag ”bytte omedelbart ämne” i mitt sinne. Jag kan inte göra det längre. Det är verkligen en plågsam hjärtesorg att leva med denna ständigt närvarande känsla av skuld. Den där babyn fick aldrig en chans att bli älskad av någon. Kanske finns det ännu någon baby därute som kommer att få det.
Det är därför som jag skriver allt detta som jag har behållit inom mig i åratal. Om någon som funderar över att göra abort råkar läsa detta brev, kommer hon kanske att ändra sig och låta det där livet fortsätta att leva. Låt det barnet få en chans att leva och bli älskat. Det finns tusentals människor som mer än gärna skulle adoptera ett barn. Dessutom behöver du inte längre fram, när du till slut träffas av detta i ditt hjärta och samvete, ställas inför det faktum att du har mördat ditt eget barn. Du kanske inte känner skulden nu, men det kommer du att göra en dag. Och den upphör aldrig! — Jesaja 1:18; 55:6, 7.
Med djup ånger
Ett ofött barns mor