Från våra läsare

Handikappade barn

Er artikel ”Trettio år av kärlek och hängivenhet” (8 februari 1986) var mycket trevlig och uppmuntrande för föräldrar till barn som lider av Downs syndrom, men jag uppskattade inte meningen: ”Utomstående tror ofta att det inte kan vara särskilt givande att ta hand om ett handikappat barn, men hur fel har de inte!” Som förälder till en svårt handikappad dotter kan jag ärligt säga att ni måste ha fel, när ni placerar alla handikappade barn i en och samma kategori. Mitt barn kan inte gå, tala, se, äta själv eller vara utan blöjor. Hennes tänder måste borstas, och hon måste badas varje dag. Att mata henne är ett heldagsgöra. Att konsultera terapeuter, näringsfysiologer, barnläkare och liknande personer tar många timmar, och det är en ständig kamp att få den hjälp och service man behöver. Föräldrar till handikappade barn älskar sina barn mycket, men vad jag försöker säga är att om ni helt enkelt inte kan förstå situationen, så skall ni inte försöka trösta eller ursäkta situationen genom att säga: ”De får röna stor glädje och lycka.”

J. B., Canada

Under årens lopp har vi publicerat ett antal skildringar skrivna i jag-form om föräldrar som sköter ett handikappat barn. Vi har ansett att dessa artiklar har innehållit många värdefulla upplysningar som kan vara till nytta för andra i en liknande situation och att dessa artiklar kan vara till uppmuntran för andra. Vi vill verkligen inte öka den sorg som familjer med ett mycket svårt problem kan känna. Anna Field erkänner i sin skildring att det inte finns två fall som är lika och att hemförhållandena kan variera. Trots att de för sin del har upplevt stunder som varit prövande och då de känt sorg, anser hon uppriktigt att deras handikappade dotter har skänkt dem mycket mer glädje än sorg. Vi är glada att så är fallet. Samtidigt inser vi att det kan finnas betydligt svårare fall där ett barn inte på något sätt kan ge ett sådant gensvar att föräldrarna kan känna lycka. Föräldrar till ett sådant barn förtjänar verkligen medkänsla och förståelse av alla liksom också tillbörlig hjälp från sina nära vänners sida. Av hela vårt hjärta tänker vi på alla föräldrar som är i denna svåra situation. — RED.

Horoskop — till nytta eller skada?

Jag måste protestera mot okunnigheten i er artikel ”Horoskop — till nytta eller skada?” (8 november 1985) Månen kan utöva dragningskraft på våra vidsträckta oceaner, men ändå vill vi så kallade intelligenta människor inte erkänna att vi också kan påverkas i viss mån. Seriösa astrologer ger sig inte ut för att kunna utläsa framtiden genom att se på himlakropparna. De tror att stjärnorna kan hjälpa oss att bli varse när det är dags för oss att vara försiktiga, att upphöra med att leva enligt ett negativt beteendemönster till exempel. Det konstruktiva bruket av astrologi hjälper oss att acceptera och medvetet omforma de mer svårhanterliga eller negativa sidorna hos vår natur.

A. C., Australien

Accepterandet av att vår relativt närbelägna måne kan utöva fysisk dragningskraft på jordens vattenmassor genom gravitationen ger inte på något sätt stöd åt tanken att stjärnorna, som ligger många ljusår härifrån, har något inflytande på människors uppförande. Det är Guds ord som är det sanna ljuset till vår vägledning. (Psalm 119:105) ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig till undervisning, ... så att gudsmänniskan kan vara ... fullständigt rustad för allt gott verk.” (2 Timoteus 3:16, 17) Det är Guds ord och hans heliga ande som kan urskilja hjärtats avsikter och tankar. (Romarna 8:26, 27; 1 Korintierna 2:10—13; Hebréerna 4:12, 13) Och det är genom exakt kunskap i Guds ord som vi kan ta på oss en ny personlighet efter bilden av Gud. (Kolosserna 3:9, 10) Att vända sig till stjärnorna för att få vägledning är i strid med Guds ord, oavsett om man gör det för att få kunskap om framtiden eller för att förbättra någon sida av sin natur. (Jesaja 47:12—15) Se Vakna! för 8 maj 1986 som behandlar ämnet ”Din framtid — skriven i stjärnorna?” — RED.