Mysteriet bakom det ockulta

FÖR fem hundra år sedan blev människor som beskylldes för häxeri en skottavla för inkvisitionen. En påvlig bulla av år 1484 gav inkvisitorerna officiellt stöd i deras häxjakt. Som ett resultat av detta utgavs boken Malleus Maleficarium (Häxhammaren), som förklarade att häxeri var värre än kätteri. Detta fick till följd att tusentals människor dödades.

I modern tid har det skett en drastisk förändring i fråga om människors inställning till händelser som den moderna vetenskapen inte har kunnat förklara. Början till denna förändring har spårats tillbaka till år 1848, då två flickor, Margaret och Kate Fox från staten New York i Förenta staterna, fick höra mystiska knackningar i sin lilla stuga. De trodde att det kanske var ett försök från andevärldens sida att upprätta kontakt och bad därför om en kod för att kunna upprätta ett begripligt kommunicerande. Kontakt upprättades och budskap följde.

Nyheten om deras upplevelser spred sig vida omkring, och intresset för det paranormala blomstrade. Ett resultat var att spiritualismen blev en organiserad religion, som lockade till sig många som längtade efter någon form av kontakt med sina döda anförvanter.

Vetenskapliga undersökningar av det paranormala

Ett annat resultat av dessa paranormala upplevelser var att sällskap grundades för vetenskaplig forskning kring detta ämne. Vetenskapen om det paranormala kallas parapsykologi eller psykisk forskning.

Den traditionella vetenskapen såg länge med förakt på denna forskning. Men år 1882 grundades Sällskapet för psykisk forskning i London. Dess uttryckliga syfte var ”att utan fördomar eller förutfattade meningar och i vetenskaplig anda undersöka sådana mänskliga förmågor, verkliga eller förmenta, som tycks vara oförklarliga enligt allmänt erkända begrepp”.

Forskningen på parapsykologins område har på senare tid fått bättre rykte i och med att vetenskapsmän med högt anseende har bedrivit undersökningar av det paranormala. Det är intressant att konstatera att Edinburgh University den 18 maj 1985 förordnade en amerikansk psykolog, dr Robert Morris, till professor i parapsykologi. Tidningen Sunday Telegraph kallade honom professor i det okända. Att parapsykologin gavs en sådan framträdande ställning väckte visserligen kritik, men tidskriften New Scientist förklarade:

”Inte för att parapsykologi är ett nytt ämne vid brittiska universitet. Sällskapet för psykisk forskning (SPR), Storbritanniens ledande organ inom detta område, firade sitt hundraårsjubileum för några år sedan och har alltid haft starka akademiska anknytningar. SPR:s förste ordförande var Henry Sidgwick, professor i moralfilosofi vid Cambridgeuniversitetet. Sedan dess har 28 av de omkring 50 ordförandena varit universitetsprofessorer, och två av dem har varit nobelpristagare. Åtta av de 44 universiteten i Storbritannien bedriver för närvarande parapsykologiforskning.”

Parapsykologin är naturligtvis fortfarande inte allmänt vedertagen av de större vetenskapliga institutionerna och har inte samma höga status som de fysiska vetenskaperna. Många hävdar faktiskt att det inte finns något sådant som paranormala upplevelser.

Är det bara en bluff?

Det är sant att vissa upplevelser som påstås härröra från ockulta krafter inte är något annat än en bluff. Ett sådant fall inbegrep fyra unga prästdöttrar och deras tjänsteflicka. En av flickorna sändes ut ur rummet. De övriga stannade kvar tillsammans med dem som utförde experimentet. Man valde ut ett föremål, till exempel ett spelkort. Flickan ombads sedan att återvända till rummet och genom tankeöverföring identifiera det utvalda föremålet. Hon beskrev det vanligtvis korrekt. Men några år senare erkände två av flickorna, när de förhördes av medlemmar av Sällskapet för psykisk forskning, att de hade fuskat genom att använda synliga och hörbara ledtrådar.

För inte så länge sedan hittade illusionisten James Randi på ett knep för att visa att även erfarna undersökare kan bli lurade. Han ordnade så att två unga illusionister fick arbete hos dr Peter Phillips, chef för den fysiska institutionen vid Washington University, som höll på med experiment inom parapsykologins område. ”Jag tror fortfarande att Mike Edwards [en av de unga illusionisterna] böjde en nyckel i min hand utan att ens röra den”, skrev Phillips. Men han hade tydligen blivit lurad, som han senare erkände. Illusionisterna hävdade att deras enastående bedrifter utfördes helt och hållet med hjälp av fingerfärdighet och inte med hjälp av övernaturliga, paranormala, krafter.

Visst har det förekommit bedrägerier. Men i sitt ordförandetal till Sällskapet för psykisk forskning år 1982 hävdade Arthur J. Ellison att det finns ”ypperliga bevis på händelser som inte passar in i det gängse vetenskapliga mönstret när det gäller våra normala erfarenheter av detta universum”. Vilka mystiska krafter ligger bakom dessa händelser?

Är det mentala krafter?

Somliga tror att vårt sinne har dolda krafter och förmågor som kan mobiliseras för att utföra ting utöver det vanliga. Men har sinnet förmåga att få bord att skaka, flytta en visare på ett ouijabord, böja metallföremål eller alstra kraft för att utföra andra sådana ting?

I en artikel med rubriken ”Hemligheten bakom ouijabordets mystik” skrev illusionisten Henry Gordon: ”Ja, det finns en osynlig kraft, men det är inget övernaturligt med den.”

”Inom psykologin kallas den automatism”, säger Gordon. ”Automatism är en motorisk reaktion, dvs. en muskelreaktion, på en omedveten tanke. ... Denna psykologiska process ligger bakom många andra så kallade psykiska fenomen.”

Detta är den allmänna uppfattningen. Det finns till exempel mästare i de s. k. stridskonsterna som kan utveckla en kraft som de kallar ki. ”Lär dig att låta ’ki’ eller ditt sinne flöda genom att koncentrera dig på Ett-punkten [underlivet] och sträck ut armen”, uppmanar tidskriften Black Belt (en tidskrift som behandlar stridskonsterna). ”Föreställ dig att vattnet eller kraften strömmar eller flödar ut från ett-punkten genom din arm och ditt finger.”

”I aikido [en av stridskonsterna] kommer lärjungarna aldrig att överträffa mästaren”, sägs det i Black Belt, ”så länge denne fortsätter att träna sitt ’ki’. Aikidos grundare, mästaren Morihei Uyeshiba, är över åttio år gammal, men ännu kan ingen mäta sig med honom. Han kan kasta tjugo starka karlar samtidigt. Han har blivit starkare och starkare, sedan han blivit äldre. ... Man måste acceptera ’ki’ som ett tillägg till våra fem sinnen.”

Men är det mänskliga sinnet verkligen källan till sådana extraordinära krafter? Sätter det människor i stånd att utföra bedrifter som inte kan förklaras på vetenskaplig väg?

Ett belysande fall är de företeelser av poltergeist-typ som inträffade i Enfield i London och som undersöktes av Sällskapet för psykisk forskning. Beträffande dessa företeelser förklarar Brian Inglis, som har skrivit flera böcker om det paranormala: ”Dessa händelser, mystiska knackningar, möbler som rör sig och föremål som går sönder, pågår ofta i veckor; och detta gör det möjligt för forskare att i viss mån förvandla platsen till ett laboratorium med hjälp av olika slags sinnrika inspelningsapparater.”

I Enfield-fallet var personen i fråga mycket villig att låta sig undersökas. Enligt de två forskarna var emellertid det osynliga försöksobjektet allt annat än samarbetsvilligt. ”Det tycktes finna verklig skadeglädje i att gäcka observatörernas ansträngningar”, skrev Inglis. ”Bandspelare blev till exempel utsatta för störningar och skadegörelse, stundom av ett slag som tillverkarna aldrig tidigare stött på.”

Sådana erfarenheter tyder starkt på att krafter vid sidan av det mänskliga sinnet ligger bakom. Om sådan kraft utvecklades från en persons sinne, varför skulle den då vilja omintetgöra observatörernas forskarmöda och sätta deras inspelningsutrustning ur funktion, i synnerhet som ”försökspersonen” var villig att låta sig undersökas?

Det måste medges att det mänskliga sinnet är en underbar skapelse, om vilken vi ännu har mycket att lära. Men det kan inte utveckla den kraft som behövs för att stöta till, lyfta eller flytta föremål, och inte heller har det mänskliga sinnet i sig självt förmåga att känna till saker och ting utan hjälp av de vanliga sensoriska systemen.

Enligt den vetenskapliga forskningen existerar således fenomenet ESP, extrasensorisk perception, i dess olika former, även om man inte är på det klara med hur det fungerar. För vetenskapsmännen är detta fortfarande ett mysterium.

Finns det då någon lösning på detta mysterium?

[Bild på sidan 6]

Kan sinnet utveckla den kraft som behövs för att flytta visaren på ett ouijabord?