”Rövaren” lever upp till sitt namn

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Surinam

”VILKA ben!” utropade jag, när Heinz Heyde, naturforskare och författare, räckte mig ett par gula ben som var lika tjocka som handleden på ett barn.

”I verkligheten är de ännu större”, sade min värd leende. ”De här har torkat och krympt lite grann. Men de största jag någonsin sett hade åtta centimeter långa klor”, tillade han och pekade på de skräckinjagande svarta fågelklorna som stack ut från en fot som var lika stor som min hand.

Jag fick veta att dessa imponerande ben och klor saknar motstycke bland rovfåglarna. När zoologer för första gången undersökte deras stolta bärare, blev de påminda om de bevingade vidunder i den grekiska mytologin som kallas harpyor. Enligt legenden rövade harpyorna bort människor med sina enorma, gamlika klor. Denna storfotade örn fick därför det passande namnet harpyja, vilket betyder ”rövaren”.

”I Surinam”, förklarade Heinz Heyde, ”kallas den på somliga platser för ’pia’.” Eftersom harpyjan lever i Sydamerikas täta, tropiska regnskogar, observeras den mycket sällan, också av de mest ihärdiga fågelskådare. Det händer emellertid att den slår sig ner i ett träd nära stranden av en flod och röjer sin närvaro med ett gällt ”piiiiia, piiiiia”. Härav dess dialektala namn.

Kalla den vad man vill, men det är harpyjans rykte som rövare som de flesta känner till — och skräms av. I vilken utsträckning har den då gjort sig förtjänt av detta beryktade namn?

Harpyjan i aktion

Eftersom harpyjan alltid håller ett majestätiskt avstånd mellan sig själv och en observatör, avslöjar den inte så lätt sina fascinerande hemligheter.

Harpyjan är en stram studie i svart, grått och vitt. Se för din inre syn hur den sitter som huggen i sten högt uppe i toppen på skogens högsta träd. Den vuxna honan (som är en tredjedel större än hannen) är i upprätt ställning 90 centimeter hög och är världens starkaste — och största — örn. I fråga om storlek och rå styrka är den regnskogens obestridde ”aka-granman”, eller ”rovfåglarnas hövding”, som lokalbefolkningen respektfullt kallar den.

Det är sant att harpyjan inte har så stor vingbredd som glidflygande fåglar, till exempel kondoren. Men harpyjans revir har föga utrymme för glidflykt; det är snabba manövrer och hög hastighet som behövs i den täta skogen. Och harpyjan är verkligen byggd för höga hastigheter. Med starka, djupa vingslag och korta glidflykter från trädtopp till trädtopp sveper den snabbt fram genom skogens lövverk, med öron och ögon på helspänn efter tecken på byte.

Där, under en trädgren, hänger en sengångare! Snabbt sätter harpyjan upp farten till en häpnadsväckande hastighet av 65—80 kilometer i timmen och dyker ner mot sitt byte. Bara någon meter från bytet gör den en sväng och skjuter ut klorna så långt det går. Den griper tag i sengångaren, rycker bort den från trädet och flyger triumferande i väg med den — i sanning en ”rövare”!

Den plötsliga luftraiden skapar emellertid panik i djurvärlden. Papegojor, trädpiggsvin, pungråttor, guldharar och näsbjörnar gör sig alla osynliga — och det på goda grunder. De står alla på harpyjans matsedel. Men mest skräckslagna av alla är aporna. ”Så snart aporna får syn på örnen”, förklarar Heinz Heyde, ”slår de larm. De skriker för full hals, eftersom de vet att det är fråga om liv eller död. Jag har sett hur de helt enkelt kastar sig från trädtopparna, som mogna mangofrukter som faller ner på marken. Till och med de svarta spindelaporna är vettskrämda!”

Vad rövar den?

Heinz Heydes kommentar väcker en skrämmande tanke: Kan harpyjan verkligen röva bort något så stort som en spindelapa? Jag frågade djungelpiloten Gerard Brunings, som hade en harpyja som sällskapsdjur för några år sedan.

”Visst kan den det”, svarade Brunings. ”En gång anföll min harpyja ett lamm. När den blev större, gav den sig på några hundar i grannskapet! En dag slog den klorna i en hund som var minst 60 centimeter hög. Den var emellertid så tung att fågeln helt enkelt inte orkade lyfta den. Så med flaxande vingar släpade den hunden över vägen och höll kvar greppet tills den kom fram till vårt garage.”

”De är verkligen starka och dessutom oförskräckta”, bekräftade veterinären Marcel van Ommeren senare. ”Inte ens när de blir trängda ger de upp.”

”Hur behandlar ni då en sjuk harpyja?” frågade jag djurläkaren.

”Det enda sättet att behandla en harpyja är att pressa en lång grenklyka mot dess bröst. Sedan sträcker jag snabbt ut armen och ger den en injektion — och försöker samtidigt hålla mig borta från de skräckinjagande klorna.”

Om nu tanken på denna kraftfulla rovfågel gör dig en smula nervös, så är du inte ensam. Gerard Brunings påstod faktiskt att somliga av de mänskliga inbyggarna i Surinams djungler har kommit att betrakta harpyjan som en fruktansvärd fiende. ”Somliga kallar den för ’loktoe tigri’, eller ’luftens tiger’”, sade Brunings. ”De tror fullt och fast att harpyjan rövar bort små barn!”

Ornitologer hävdar emellertid att sådana farhågor är ogrundade.

Ett rov av annat slag

Harpyjans rovgiriga sätt har förskaffat den ett rykte som skulle kunna bli ett hot mot själva dess existens. Men dessa örnars kraftiga klor och näbbar kan också tjäna ett fredligt syfte. Ungefär vartannat år, i senare delen av maj, väljer örnparet ut ett jättelikt silkesbomullsträd, i vilket de bygger sitt bo. Ofta använder de ett gammalt bo som grund men ”bygger om” det, så att det passar deras personliga smak.

För att göra detta börjar harpyjorna röva — inte pungråttor och apor denna gång, utan pinnar som sedan flätas till en plattform, som är 120 centimeter bred och 60 centimeter tjock. Gröna kvistar från närbelägna träd används till finputsningen. Intressant nog är emellertid honan lite mer nogräknad i detta avseende. Neil L. Rettig, expert på dessa örnar, säger att honan kan flyga omkring så länge som fem minuter innan hon hittar en kvist som faller henne i smaken. Hannen är emellertid inte så noga utan plockar det han råkar hitta. Även i djurriket visar sig det kvinnliga könet ha fallenhet för heminredning!

När boet är färdigbyggt, lägger örnhonan två ägg och slår sig till ro för den 56 dagar långa ruvningen, oberörd av gassande solsken och piskande regn. Pappan föredrar emellertid att vara ute i det fria och kommer bara tillbaka en gång i veckan för att ge sin maka mat. Han hjälper mycket omtänksamt till ett tag med att vakta boet, så att hans maka får flyga i väg till ett träd i närheten för att njuta av sin måltid. När matrasten är över återvänder han emellertid till djungeln, tills hon kallar på honom med sitt enträgna ”piiiiia” för att påminna honom om hans familjeförpliktelser.

När det ena ägget har kläckts (det andra ägget lämnas utan avseende), fördubblas hannens arbete. Han levererar mat två gånger i veckan, tills örnungen är halvvuxen. Därefter utfodrar honan ungen i omkring tre månader. Sedan är örnungen kapabel att själv skaffa sig föda — även om den fortfarande föredrar att matas av sin mamma. Efter en månad börjar örnungen tulta omkring och härma sina föräldrars entoniga ”piiiiia”.

När starka vindar sveper över boet, kan man se hur harpyja junior flaxar med vingarna och faktiskt svävar i luften ett litet ögonblick. Vid fem månaders ålder kan örnungen flyga omkring men matas av sina föräldrar i ytterligare några månader, tills den är stark nog att ge sig i väg på egen hand. Den dag är emellertid snart inne, då den tar tre eller fyra djupa vingslag, gör en lång, graciös sväng och försvinner in i skogen.

Där kommer den att leva upp till sitt namn som den fulländade rovfågeln. Det är sant att harpyjans rykte kan hota dess existens. Men djungelpiloten Brunings konstaterade: ”När vi flyger över djungeln, får vi syn på dem då och då från planet, där de flyger i par eller ensamma. Jag tror att de kommer att lyckas överleva.”

[Bildkälla på sidan 20]

Zoologiska sällskapet i San Diego