En närmare titt på metoderna vid fyrfärgstryck

I och med detta nummer av ”Vakna!” börjar man, liksom man tidigare gjort med ”Vakttornet”, utge de flesta engelskspråkiga upplagor, såväl som upplagor på vissa andra språk, i fyrfärgstryck. Med denna metod kan man återge naturliga färger genom att kombinera tre grundfärger och svart. Hur får man fram fyrfärgsbilder på en trycksida? Vilken teknik använder man sig av i dag? Följande artikel beskriver något av det som är inbegripet i arbetet med fyrfärgstryck vid Sällskapet Vakttornets huvudkontor i Brooklyn i New York.

BILDERNA som trycks i tidskrifter, tidningar och böcker åstadkommer en optisk synvilla. Betrakta till exempel hur ett svartvitt fotografi eller en teckning återges i tryck med den allmänt använda offsetmetoden.

När man trycker i svartvitt använder man bara en tryckfärg, nämligen svart. Men om du betraktar en svartvit bild ser ditt öga också gråtoner. Hur åstadkommer man de olika gråtonerna, såväl som svart, i det färdiga trycket? Jo, genom att använda punkter.

Punkter? Ja, punkter av tryckfärg. Om du tittar på en tryckt bild genom ett starkt förstoringsglas, kommer du att kunna se att bilden består av många små punkter. Den sammanhängande skalan av grånyanser som fanns på konstnärens teckning eller på fotografiet finns inte där längre. En bild måste alltså omvandlas till punkter för att kunna tryckas.

Hur åstadkommer man dessa punkter? Teckningen eller fotografiet ombildas till ett mönster av små och klart avgränsade punkter med hjälp av en stor maskin som kallas scanner. Scannern styrs av en dator som på elektronisk väg avläser färgtonerna och framställer punkter av varierande storlek. Man använder laser för att exponera dessa punkter på fotografisk film. De olika gråtonerna åstadkoms alltså genom att man ändrar storleken på dessa punkter som tryckfärgen sedan fastnar på och som överför denna från tryckplåten till papperet.

Ju mindre punkterna är, desto ljusare blir gråtonen när man trycker på vitt papper. Mörkare nyanser återges med större punkter. Punkterna ”lurar” alltså ögat att se vad som tycks vara en sammanhängande skala av svart och olika grå nyanser på den ritade teckningen eller det ursprungliga fotot.

Fyrfärgsåtergivning — en mer komplicerad teknik

Fyrfärgsåtergivning är mer komplicerad än svartvit. Förutom svart använder man tre grundfärger: 1) cyan (kornblå); 2) magenta (purpurröd); 3) gul; samt 4) svart. Punkterna med var och en av dessa fyra tryckfärger kombineras och läggs på varandra på papperet av tryckpressen för att få fram den vidsträckta färgskala som ditt öga ser på det färdiga trycket.

Från teckningen eller det ursprungliga fotografiet måste man emellertid först separera ut var och en av dessa tre grundfärger plus den svarta till serier av punkter som anger större eller mindre intensitet hos var och en av färgerna. Men hur kan man med hjälp av dessa fyra färger få fram alla de olika färger som man kan se i färdigt tryck?

Låt oss säga att man vill återge ett foto av grönt gräs i tidskriften. Under tryckningen kommer papperet att passera genom fyra tryckverk i pressen. Varje tryckverk lägger på en av färgerna. Punkterna på den ena uppsättningen plåtar tar upp tryckfärgen cyan och överför mönstret av punkterna på papperet. Allteftersom papperet rör sig vidare framåt i pressen med hög hastighet tar en annan uppsättning plåtar med sina punkter upp gul tryckfärg och överför detta mönster på papperet så att gula punkter hamnar intill de cyanfärgade punkterna. Ljus som reflekteras av cyanfärgen och den gula färgen på vitt papper uppfattas av ögat som grönt. Alla övriga regnbågens färger kan åstadkommas genom att de fyra tryckverken lägger på kombinationer av punkter i sina respektive tryckfärger.

Framställningsprocessen

Mycket arbete måste göras innan den slutliga produkten kommer ut ur pressen. Man måste framställa en film (negativ eller positiv) av fotot eller teckningen som skall tryckas. Denna film får sedan ligga till grund för tryckplåtarna till pressen.

En färgbild i en tryckt tidskrift kräver åtminstone fyra filmark, ett för var och en av de tre grundfärgerna plus ett för svart. Denna film framställs av vår laserscanner. Scannern analyserar fotot eller teckningen som skall återges och lagrar bilden i sitt minne.

Scannern ser ut som en tre meter lång svarv. Den har en mycket kraftig ljusstråle som sveper över färgbilden allteftersom denna roterar på en cylinder. Under avläsningen reflekteras ljuset och delas sedan upp i tre banor av en optisk anordning, en bana för varje grundfärg. I varje ljusbana finns ett filter som utestänger alla färger utom den aktuella grundfärgen. Svart framställs genom att signalerna för de tre grundfärgerna kombineras på de ytor som är svarta på originalet.

Scannern översätter, med hjälp av en dator, intensiteten hos var och en av färgerna till elektroniska signaler och framställer, genom en elektronisk rastreringsprocedur, motsvarande punkter som sedan lagras i datorns minne.

Vad gör man om originalet är alltför stort eller alltför styvt för att kunna böjas runt scannerns cylinder? Då gör man ett färgfoto eller ett diapositiv (35 millimeter eller större) av det och monterar detta på cylindern. Scannern kan förstora eller förminska bilden alltefter behag.

Bildkomposition

Den information som finns lagrad i datorn framträder därefter på en bildkompositionsenhet. Denna enhet har ett tangentbord och en monitor som liknar en stor TV-skärm. Genom att trycka ner vissa tangenter kan operatören få bilden att framträda på skärmen. Han kan på elektronisk väg göra behövliga justeringar i fråga om färgnyanser. Detaljer i bilden kan antingen fås att framträda skarpare eller tas bort helt.

Vid denna enhet kan man också kombinera delar från olika bilder och sammanställa dem till en enda bild. Så till exempel kan en solnedgång från en bild, en man från en annan bild och ett hus från en tredje bild sättas ihop till en bild som föreställer en man framför ett hus vid solnedgången.

Efter att justeringarna har gjorts kan datorn sända de elektroniska signalerna, som representerar bilden, till andra maskiner som framställer antingen provkopior eller film.

Man gör provkopior

Kopieringsmaskinen använder sig av strålar med rött, grönt och blått ljus för att framställa en provkopia. Papperet i denna provkopia är av samma typ som i de kopior du får från fotolaboratoriet när du skickar in en film för framkallning.

Flera medarbetare analyserar provkopian. Någon kanske tycker att himlen på bilden inte är tillräckligt blå — den är alltför grön. ”Ta bort lite gul färg”, föreslår han. ”Men bananerna i fruktkorgen måste få vara så där gula”, påpekar någon annan. Följaktligen måste man göra justeringar i fråga om färgnyanserna och ta bort lite gult från himlen men inte från bananerna. För att få det gjort måste bilden gå tillbaka till bildkompositionsenheten, där operatören kan göra de behövliga justeringarna.

Nu har man en exakt motsvarighet till den bild som kommer att tryckas. När bilden sedan har godkänts talar man om för datorn att det är dags att ställa i ordning sidorna för framställning av filmen.

Den slutliga produkten

Exponeringsenheten har en laser. Lasern reagerar på signalerna och exponerar de elektroniskt överförda punkterna på negativ film. Man gör separata filmark för varje färg. På en film finns punkterna som representerar magenta på den ursprungliga bilden, på en annan finns de cyanfärgade, på en tredje finns de gula, och på en fjärde finns de svarta. På dessa filmer har bilden den storlek som den skall komma att få i tidskriften.

Den slutliga monteringen av texten och bilderna görs på ett ljusbord. Därför tar man nu dessa framkallade filmark, med alla punkterna som representerar bilden, och lägger dem i den ordning som de skall tryckas. De lämnas till en bildmontör som undersöker filmens kvalitet. Andra filmark med texten till tidskriften har också framställts. De som utför detta arbete använder sig av lupper för att kontrollera att filmarken, som representerar de olika färgerna, ligger precis ovanpå varandra. Annars, om de är förskjutna, förvrängs bilden när den trycks.

Nu monteras bilderna och texten på rätt plats, så att det kan göras en tidskrift. Sedan alla delar av tidskriften satts på plats görs en kopia av detta montage. När denna kopia sedan är godkänd kan den sändas vidare till plåtframställningen i tryckerierna i Brooklyn och i Wallkill utanför New York.

Duplikat av detta montage sänds sedan till de av Sällskapet Vakttornets övriga avdelningskontor i världen som också begagnar sig av fyrfärgstekniken. Varje avdelningskontor gör sedan egna offsetplåtar av filmen.

Vid plåtframställningen belyser man filmen med ultraviolett ljus så att bilderna och texten exponeras på offsetplåten. Plåtarna är gjorda av en aluminiumlegering och är täckta med ett ljuskänsligt skikt. Hur tjocka är dessa plåtar som måste böjas när de monteras på tryckpressens cylindrar? Det varierar beroende på vilken press man har, men vid anläggningen i Brooklyn är plåtarna bara 0,2 millimeter tjocka. Vid Watchtower Farms i Wallkill är pressarna större, och följaktligen är plåtarna också tjockare.

Plåtarna monteras sedan in i pressen i rätt ordning med hänsyn till färgerna, och sedan kan tidskriften tryckas. När pressens cylindrar roterar får varje tryckplåt sin respektive färg från en särskild behållare som innehåller tryckfärg i den kulören. Tryckfärgen överförs från metallplåten till en cylinder som är täckt med en gummiduk, vilken i sin tur överför tryckfärgen till papperet. När alla fyra färgerna har lagts på varandra på papperet har man fått en nästan naturtrogen återgivning av färgbilden.

Men det är inte riktigt färdigt än. När man lägger fyra tryckfärger på varandra får man en ganska kletig blandning som behöver torkas snabbt. Därför passerar papperet mot slutet av pressen igenom en högeffektiv torkenhet. Starkt upphettad luft får tryckfärgen att snabbt torka. Sedan får det upphettade papperet löpa över vattenkylda cylindrar, och på det viset sänker man temperaturen så att tryckfärgen härdas.

Fyrfärgsteknikens begränsningar

Hur bra återgivning av färgerna i teckningen eller det ursprungliga fotografiet får man med hjälp av denna teknik? Det finns ingen maskin som kan återge exakt vad det mänskliga ögat ser. Det mänskliga ögat kan urskilja mellan fem och tio miljoner färgnyanser! Men en offsetpress kan bara trycka mellan fem hundra och tusen nyanser. Man kan följaktligen inte återge de ljusaste vita eller de mörkast färgade detaljerna i den ursprungliga bilden.

En annan viktig faktor är vilket papper man använder. Färgernas klarhet begränsas av kvaliteten och beskaffenheten hos papperet och hur bra tryckfärgerna fastnar på papperet. När det gäller tidskrifterna Vakna! och Vakttornet är papperskvaliteten begränsad av kostnadsskäl. Man vill nämligen att tidskrifterna skall vara så billiga som möjligt, så att miljoner människor jorden utöver lätt kan skaffa sig dem, även de som har begränsade tillgångar.

Läsarens kostnad blir också lägre därför att spridandet av tidskrifterna jorden utöver sker ideellt. Något annat som bidrar till den låga kostnaden är det faktum att de tusentals arbetarna som framställer tidskrifterna vid Vakttornets avdelningskontor över hela världen också arbetar ideellt. De får bara mat, husrum och en liten månatlig ersättning för täckande av utgifter.

Värt ansträngningen

Den genomsnittlige läsaren, som betraktar tidskriften i fyrfärgstryck, kanske inte till att börja med är fullt medveten om den stora arbetsinsats och den teknik som ligger bakom, från det att materialet skrivs tills det trycks och kommer hem till läsaren. När Vakna! och Vakttornet framställs på ett språk med en upplaga på bara några tusen exemplar, krävs praktiskt taget samma arbetsinsats för att få tidskriften tryckt som för den engelska upplagan med dess miljontals exemplar.

Men det är värt ansträngningen. Naturtrogna färger gör att materialet blir mera intressant och tilltalande och uppmuntrar därför till läsning. Vi reagerar uppenbarligen positivt på färger, därför att Gud skapade oss med förmågan att kunna se i färg. Av den anledningen är detta steg framåt i produktionen av vissa upplagor av Vakna! något önskvärt. Och allteftersom man lär sig att förbättra tryckmetoderna, kommer kvaliteten på tidskrifterna att fortsätta att förbättras så att de blir till ännu större nytta för läsaren.

[Bild på sidan 24]

Operatören laddar scannern

Infällt: Uppförstorad del av bilden

[Bild på sidan 25]

Arbete vid bildkompositionsenheten

[Bild på sidan 26]

Jämförelse mellan provkopior och den ursprungliga bilden