Pressen att bli geni

”Världen skulle vara full av intellektuella giganter som Einstein, Shakespeare, Beethoven och Leonardo da Vinci, om vi började undervisa barnen redan i späd ålder.” — Doktor Glenn Doman, chef för The Institutes for the Achievement of Human Potential.

”Inget barn är således fött till geni, och inget till dumbom. Allt beror på hur hjärncellerna stimuleras under de första avgörande åren. Dessa år sträcker sig från födelsen till tre års ålder. I lekskolan är det för sent.” — Masaru Ibuka, författare till boken Kindergarten Is Too Late!

DEN häpnadsväckande potential som barnets hjärna rymmer innebär en uppfordran för föräldrar. När skall man börja öva och fostra barnen? Vad skall man lära dem? Hur mycket? Hur snabbt? Somliga resultat har varit uppseendeväckande: barn i åldern två till fem år har lärt sig läsa, skriva, tala två eller fler språk, spela klassisk musik på fiol och piano, rida, simma och utföra gymnastiska övningar.

I de flesta fall har man inriktat sig på intellektuella snarare än fysiska prestationer. En tvååring kunde räkna till 100, var duktig på addition, hade ett ordförråd på 2.000 ord, kunde läsa meningar på upp till fem ord och hade utvecklat absolut gehör. En treåring kunde namnge cellens olika delar när de pekades ut för honom på en plansch: mitokondrier, endoplasmatiska nätverk, golgiapparater, centrioler, vakuoler, kromosomer och så vidare. En annan treåring hade lärt sig spela fiol. En fyraåring kunde översätta japanska och franska till engelska. En lärare som undervisar småbarn i matematik försäkrar: ”Om jag släppte ner 59 slantar på golvet, skulle våra småttingar genast kunna tala om för dig att det var 59 slantar och inte 58.”

Medan somliga ställer sig mycket positiva till sådan intensiv träning, är andra mera tveksamma. Här följer några typiska reaktioner från experter på området:

”På det hela taget är erfarenheterna inte särskilt positiva när det gäller att bibringa barn rent teoretiska färdigheter vid späd ålder. Det finns rikhaltiga bevis på att detta låter sig göra. Frågan är emellertid inte om detta låter sig göra eller ej, utan snarare vilka verkningar det får på kortare och längre sikt.”

”Det är en teori som förvandlar barn till små datorer; den ger dem inte något andrum.”

”Barn skaffar sig kunskap genom att ta egna initiativ och utforska sin miljö på egen hand. Det kan hända att vi [genom att driva den intellektuella utvecklingen alltför hårt] stör någon annan pågående utveckling [till exempel den känslomässiga utvecklingen och sociala funktioner].”

”Enligt min mening bör man vara försiktig med att sätta likhetstecken mellan begåvning och positiv utveckling. Intellektuell överlägsenhet uppnås mycket ofta på bekostnad av framsteg inom andra lika viktiga eller viktigare områden.”

”Detta är inte ett sunt förhållande mellan föräldrar och barn. Det ger barnet budskapet: ’Jag älskar dig därför att du är intelligent.’”

Det finns utan tvivel en del föräldrar som försöker pressa sina barn för att göra dem till små genier eller underbarn. I sådana fall har föräldrarnas stolthet och fåfänga tagit överhanden. Barnen används som utställningsföremål, och föräldrarna solar sig i deras glans. Somliga av de ledande förespråkarna för tidig inlärning tycks emellertid inte ha detta motiv.

Glenn Doman, som citerades i början av den här artikeln, vänder sig emot tanken på att frambringa små superbarn. Hans mål är ”att ge alla föräldrar den kunskap de behöver för att hjälpa sina små att utvecklas till ytterst intelligenta, oerhört dugliga och förtjusande trevliga barn”. Inlärningen bör vara omväxlande och rolig för små barn. Den bör få dem att växa till, i mentalt, fysiskt såväl som emotionellt avseende. Doman är emot tester av olika slag. ”Att testa är motsatsen till att lära. Det är en stressfylld situation. Att undervisa ett barn är att ge det en underbar gåva. Att testa det är att kräva betalning — i förskott.”

Masaru Ibuka, som också citerades i inledningen, gav följande svar när man frågade honom om tidig inlärning frambringar genier: ”Det enda syftet med tidig övning är att lära ett barn att få ett flexibelt sinne och en frisk kropp och vara vaket och vänligt.”

Shinichi Suzuki, berömd för sina framgångar med att lära barn spela fiol, säger: ”Uttrycket ’talangutveckling’ har inte bara avseende på kunskaper eller tekniska färdigheter, utan också på moraliska värden, karaktärsdaning och förmågan att uppskatta skönhet. Vi vet att en människa förvärvar dessa egenskaper genom undervisning och genom sin miljö. Inom vår rörelse är vi således inte intresserade av att frambringa så kallade underbarn, och inte heller är vår avsikt att lägga tonvikten enbart vid ’tidig utveckling’. Vi skulle vilja kalla det ’mänsklig helhetsutbildning’.”

Suzuki betraktar tvångsmässiga övningar som både ineffektiva och föga önskvärda. När man frågar honom hur länge barn bör öva, vill han aldrig ge några stränga regler. ”Det är bättre att öva fem gånger om dagen i två minuter med förberedelse och god uppmärksamhet”, säger han, ”än att hålla på med dem i en halvtimme när de trilskas.” Hans recept lyder: ”Två minuter med glädje fem gånger om dagen.”

Vilken är då den balanserade synen när det gäller att undervisa ditt barn från späd ålder? Följande artikel innehåller några riktlinjer som kan vara bra att beakta.

[Bild på sidan 5]

Inget tvång. Suzukis recept lyder: ”Två minuter med glädje fem gånger om dagen”