Ett modernt Babels torn?
DET forntida Babels torn har kommit att bli en symbol av förvirring och splittring. Det var där som Gud för omkring 4.000 år sedan förbistrade människornas språk. Varför? Därför att de gjorde uppror mot honom. De vägrade att lyda Gud och lät i stället sina liv kretsa kring ofullkomliga människors planer och projekt. Gud spred därför ut dem över hela jorden. — 1 Moseboken 11:1—9.
Var det som hände i Assisi egentligen så annorlunda? Blev människor i sann mening återförenade där? Kan det verkligen sägas att dessa religiösa ledare för över två miljarder av jordens invånare främjade världsfreden?
Var de eniga?
Bara några dagar tidigare hade påven i ett tal med eftertryck framhållit: ”Det som skall äga rum i Assisi kommer ingalunda att vara någon religiös synkretism [förening].” Han tillade: ”Vi kan inte bedja tillsammans, det vill säga förenas i gemensam bön, men vi kan vara närvarande medan andra ber.”
Påven visade således att den norm som skulle följas under denna fredsbönedag var att komma tillsammans för att bedja, inte att bedja tillsammans. Somliga påpekade att han ville undvika att ta del i en gemensam bön. På detta sätt skulle katolikerna inte kunna anklaga honom för samgående med de andra religiösa trosriktningarna.
Detta framgår av det välkomstanförande som påven höll till de religiösa ledarna den aktuella förmiddagen. Han framhöll med skärpa: ”Att vi har kommit hit innebär inte att vi har för avsikt att söka nå religiös samstämmighet oss emellan eller underhandla om vår tro. Det betyder inte heller att olika religioner kan bringas till överensstämmelse med utgångspunkt från ett gemensamt engagemang i ett övergripande jordiskt projekt.”
Det var således tydligt att det inte skulle förekomma några försök att förena de många motstridiga religiösa läror som delegaterna i Assisi representerade. Religiös enighet skulle därför vara omöjlig att uppnå. Förbistringen av de ”religiösa tungomålen” skulle komma att fortsätta. Likheten med det forntida Babels torn är således mycket slående.
Denna religiösa oenighet framgår tydligt om man granskar några av deras trosuppfattningar. Buddisterna kan till exempel inte acceptera tron på en personlig Gud, utan lär att människans slutliga mål är nirvana, ett tillstånd av fullkomlig sällhet som uppnås genom utplånande av jaget. Hinduerna tror på miljontals gudar och på en ständig reinkarnationscykel som kan leda fram till nirvana. De katolska, ortodoxa och protestantiska kyrkosamfunden tror på en treenighet. Men muslimerna tror att det bara finns en enda Gud, Allah, och att Muhammed är hans profet; de tror emellertid inte att Gud har en son. Judarna dyrkar en enda Gud men godtar inte Jesus som Messias. Afrikanska religioner tror att växter, djur och livlösa föremål är besjälade. De amerikanska indianerna dyrkar naturkrafterna.
Verklig fred måste emellertid innebära att olika folkslag åtminstone i grundläggande frågor samsas eller förenas. Men de religioner som sammanstrålade i Assisi var så sorgligt splittrade att de inte ens kunde komma överens om en gemensam bön! Gud kan förvisso inte godkänna alla dessa motstridiga uppfattningar; aposteln Paulus skrev nämligen: ”Gud är ju inte oordningens Gud, utan fridens.” — 1 Korintierna 14:33.
Lyssnar Gud till dessa böner?
Hur kan den ende sanne Guden, himmelens och jordens Skapare, med välvilja lyssna till böner som framförs av religiösa ledare som inte har någon som helst avsikt att verka för sann endräkt? Guds eget inspirerade ord säger klart och tydligt att de som utövar den sanna tillbedjan ”alla skall tala överensstämmande och att det inte skall vara söndringar bland ... [dem], utan att ... [de] må vara på rätt sätt förenade i samma sinne och i samma tankegång”. — 1 Korintierna 1:10.
Om Gud lyssnade till alla dessa söndrade religioner, skulle han vara i strid med sig själv. Det skulle tyda på att han godkände det som han själv fördömer — splittring. Men sanningens Gud kan inte göra sig skyldig till dubbelmoral. Han kommer aldrig att gå emot sitt eget ord, eftersom ”Gud ... inte kan ljuga”. (Titus 1:2) De böner som framförs av sådana splittrade tillbedjare blir således inte gynnsamt hörda av Gud.
Bibeln visar tydligt att Gud endast godkänner den form av tillbedjan som är i överensstämmelse med hans vilja. Jesus sade: ”Inte var och en som säger till mig: ’Herre, Herre’, skall komma in i himmelriket, utan den som gör min Faders vilja, hans som är i himlarna.” Han sade också att Gud ”söker ... efter”, det vill säga godkänner och lyssnar till, endast dem som tillber honom ”med ande och sanning”. De gör detta genom att hålla hans ord och lyda hans befallningar. Gud ogillar således de religioner som inte gör hans vilja, precis som han ogillade byggarna av Babels torn, som inte heller gjorde hans vilja. Han förkastar sådana personer. Som Jesus sade till dem som följer sina egna önskningar i stället för att göra Guds vilja: ”Gå bort ifrån mig, ni som övar laglöshet.” — Matteus 7:21—23; Johannes 4:23, 24.
Det andliga tillstånd som präglar de religioner som sammanstrålade i Assisi är således raka motsatsen till vad Gud kräver av sanna tillbedjare. I stället för att vara förenade i samma sinnelag och samma tänkesätt är de söndrade av oenighet, precis som det var vid Babels torn.
Att Gud inte lyssnar med välbehag till de böner som frambärs av denna världens Babel-liknande religioner framgår ännu tydligare när vi undersöker det historiska vittnesbördet. Vilken bild ger då detta vittnesbörd?
[Bild på sidan 6]
Ett babyloniskt tempeltorn