Hemlösa — men vid liv!

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Japan

DE FÖRSTA båtarna med flyktingar anlände till olika hamnar utmed Izuhalvöns kust under natten till den 22 november. Senare blev det bestämt att dessa personer skulle skickas vidare till Tokyo, eftersom Oshima sorterar under Stor-Tokyos förvaltningsområde. Myndigheterna i Tokyo tog, i samarbete med de statliga myndigheterna, initiativet till att organisera hjälpverksamheten. Jehovas vittnen i både Izu och Tokyo med omnejd samt vid avdelningskontoret i Ebina, som ligger endast 80 kilometer från Mihara, gjorde också anordningar för hjälpverksamhet.

När de reguljära TV-sändningarna avbröts av nyhetsmeddelanden om händelsen, tänkte de Jehovas vittnen som bodde i närheten framför allt på sina andliga bröder och systrar på ön. Nobumasa Obata från församlingen i Ito och några andra tog kontakt med vittnena i Izuområdet och organiserade arbetet med att ta emot de evakuerade. Klockan 18.30 samma dag fanns det vittnen i varje hamn på Izuhalvön och i Atami, redo att ta emot sina bröder från Oshima.

När Jiro Nishimura och fyra andra anlände till Atami vid tiotiden på kvällen, stod vittnen från Atami där med tidskrifterna Vakttornet och Vakna! i händerna och mötte dem. Eftersom de styrande ännu inte hade beslutat vad de skulle göra, fick de evakuerade bo hos vem de ville. De begav sig till Yugawara, där Jiro Nishimuras son tjänar som äldste i församlingen. Den lägenhet som de fick flytta in i kom att tjäna som en träffpunkt för de evakuerade från Oshimaförsamlingen.

Klockan 8.00 följande morgon beslöt kommittén vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Ebina att omedelbart skicka två representanter till Izuområdet och två till Tokyoområdet för att organisera hjälpverksamheten.

Medan representanterna för avdelningskontoret diskuterade uppläggningen av hjälparbetet med Jiro Nishimura, anlände Mitsuo Shiozaki med förnödenheter från församlingen i Numazu. De evakuerade uppskattade framför allt de kläder som han delade ut till dem, för en hel del av dem hade inte några andra kläder än dem de bar när de lämnade ön. De tog också tacksamt emot den mat som han hade med sig.

Hjälpkommittéer organiserades i Izu och Tokyo för att distribuera behövliga penningmedel till medlemmar av Oshimaförsamlingen. Dessa kommittéer skulle också sörja för de evakuerades andliga behov.

Hjälpverksamheten i Tokyo

Klockan 21.55 den 21 november, efter det att några fartyg med evakuerade ombord hade avgått till städer på Izuhalvön, gav guvernören i Tokyo order om att samtliga evakuerade skulle sändas till Tokyo. Yoshio Nakamura, en av de äldste i Mitaförsamlingen av Jehovas vittnen i Tokyo, fick i uppgift att organisera hjälpverksamheten där. Nakamuras lägenhet blev högkvarter för hjälpverksamheten i Tokyo.

Han bad några från sin egen församling och några från Shinagawaförsamlingen att komma med och hjälpa honom. Tio av dessa lämnade Nakamuras lägenhet omkring klockan två på lördagsmorgonen och begav sig till de kajer där båtarna från Oshima skulle lägga till. Bröderna var utrustade med skyltar med texten: ”Medlemmar av Oshimaförsamlingen av Jehovas vittnen, var vänliga ta kontakt med oss.”

Fram till dess det sista fartyget hade kommit gick de fram och tillbaka mellan de två kajer där båtarna lade till. Klockan var då över tio på lördagsförmiddagen. Jehovas vittnen i Chuoförsamlingen begav sig också till en annan kaj dit båtar från Oshima anlände. Eftersom vittnena i Tokyo inte visste vilka båtar som deras medtroende skulle vara ombord på, försökte de möta alla ankommande båtar.

”Jehovas vittnen var de enda representanterna för någon religiös grupp som kom och mötte sina medtroende vid kajen”, berättar Kazuyuki Kawashima. ”Den enda grupp för övrigt som mötte de evakuerade var från lärarförbundet.”

På lördag eftermiddag hade medlemmar av Mita- och Shinagawaförsamlingarna på frivillig väg samlat ihop kläder och andra förnödenheter för omgående distribution bland deras andliga bröder från Oshima. Vittnena lastade in dessa förnödenheter i en skåpbil och körde runt till de förläggningar där de evakuerade vittnena bodde. Dessa förnödenheter var till nytta både för vittnena från Oshima och för andra människor som befann sig där.

Uppmuntrade av andras omsorg

Ett av de evakuerade vittnena berättar: ”När vi lämnade Oshima, visste vi inte själva vart vi skulle ta vägen. Men så snart vi kommit av båten fick vi syn på en skylt där det stod ’Jehovas vittnen’. Ni kan föreställa er hur förvånade och gripna vi blev! Min hustru fick tårar i ögonen av lättnad när hon såg att våra bröder var där och mötte oss vid kajen.

Vi hade knappt hunnit komma i ordning på förläggningen vid sporthallen i Koto och ringa till broder Nakamura, förrän representanter för avdelningskontoret kom dit för att uppmuntra oss. Detta gjorde verkligen ett starkt intryck på oss, och vi hade inte ord nog att uttrycka vår uppskattning.”

Under veckans lopp besökte medlemmar av hjälpkommittén alla de förläggningar där vittnena var inkvarterade för att se om det var någonting deras medtroende behövde. De fann att de evakuerade vittnena hade blivit väl omhändertagna av de lokala församlingarna. Några av de evakuerade som studerade bibeln tillsammans med Jehovas vittnen blev hembjudna på mat av vittnen på platsen varje dag, och de satte stort värde på den vänlighet som visades dem av vittnen som de inte kände före denna katastrof.

Denna evakuering var framgångsrik därför att varningar gavs på lämpligt sätt och människor åtlydde dem. Men hela mänskligheten står nu inför en långt större fara som närmar sig med stor hast. En varning går nu ut som visar människor hur de skall kunna undfly denna fara och rädda sina liv. Kommer du att lyssna till denna varning?

[Bild på sidan 7]

Jiro Nishimura kontrollerar var hans medtroende befinner siga

[Fotnot]

[Bilder på sidan 8]

Mitsuo Shiozaki delar ut förnödenheter

Många evakuerade fick sova på det kalla golvet i gymnastiksalar